🇾đŸ‡Ș Prognoser för utvecklingen av dödsfall i Covid-19

Jag har laddat ner dataset frĂ„n Our World in Data om hur dödstalen för coronavirus Covid-19 fördelat sig hitintills. Till skillnad frĂ„n mĂ€tenheten “rapporterade fall” bedömer jag att “rapporterade dödstal” Ă€r ett mycket sĂ€krare mĂ€tvĂ€rde; det har helt enkelt mycket mindre risk för över- eller underrapportering. Eftersom vi nu börjar ha data som Ă€r nĂ„gorlunda finkornig Ă€r det möjligt att börja labba med den, och försöka extrapolera för att se tendenserna. Detta bedömer jag har inte varit riktigt möjligt förrĂ€n de senaste dagarna.

AngÄende detta dataset frÄn Our World in Data sÄ sticker tvÄ saker ut:

(1) Sydkorea har inte haft nÄn sÀrskilt extrem vÄg om man ser till just dödsfall, de hade 17 döda den 1 mars och nu 126 döda, vilket inte egentligen borde ge anledning till sÄ mycket skriverier. Jag tror inte att vi ska lÀgga nÄgon större vikt vid Sydkoreas trendlinjer Àn nÄgot annat land, annat Àn att de var tidiga med att tvingas hantera viruset samt att de har uppvisat vÀldigt effektiva ÄtgÀrder mot spridningen, vilket gör att de iofs kan vara bra som benchmark att strÀva mot, men vad betrÀffar exponentiell spridning sÄ Àr det faktiskt andra lÀnder som har en tydligare eskalerande tendens, typisk för relativt snabb spridning. Se nedan.

(2) Ryssland fortsĂ€tter att rapportera 0 (?!?) döda per dag. DĂ€r ligger en hund begraven


Tittar vi, till att börja med, pĂ„ vĂ€rlden totalt, sĂ„ verkar spridningen sedan omkring den 9 mars Ă€ndrat tangent, vilket syns framför allt i den visualisering som anvĂ€nder logaritmisk skala. Dödstalen tycks nu ligga pĂ„ en dubblering per varje fem-sex dagar (t.ex. 8 843 den 19 mars, 18 565 den 25 mars). I Spanien hĂ€romdagen noterades en mycket högre spridningstakt Ă€n sĂ„; hĂ€r dubblerades antalet dödsfall per varje tre dagar, en mycket snabbare utveckling Ă€n den som noterades bĂ„de i Kina och Italien. Detta visar att spridningen plötsligt kan gĂ„ snabbt i enskilda lĂ€nder eller regioner, och att det kan finnas oförutsĂ€gbara fluktuationer i spridningens logik.

Tittar vi pÄ min egen prognosticering sÄ har jag gjort tvÄ olika scenarion ifrÄn tvÄ olika polynomiska trendlinjer, andra gradens och tredje gradens.

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Enligt dessa extrapoleringar ser vi, i det ena scenariot (andra gradens polynomial), en prognos pĂ„ omkring 2 000 döda i Storbritannien, nĂ€ra 3 000 döda i USA och över 4 000 i Frankrike omkring helgen om tvĂ„ veckor, 11–12 april.

I det allvarligare scenariot (tredje gradens polynomial), sĂ„ nĂ€rmar det sig rentav 10 000 döda i Frankrike och över 8 000 i USA runt samma helg, medan Storbritannien dĂ„ skulle ligga omkring 5 000 döda och veckan efter det gĂ„ om Iran i antal döda. Även NederlĂ€nderna och Tyskland kommer att ha signifikanta dödssiffror.

Kina fortsĂ€tter att vara ett helt eget fall (har ej tagit med dem dĂ„ det inte hade gagnat visualiseringen). Spanien och Italien ska vi inte ens prata om… 😹

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Sverige dÄ?

Vi ska inte drabbas av panik. Enligt liknande extrapolering av de dödssiffror som nu faktiskt börjat dyka upp, kan vi Ă€ven hĂ€r dra trendlinjerna pĂ„ tvĂ„ olika sĂ€tt. I bĂ€gge fallen tycks vi likna Sydkorea i vĂ„r utveckling vad betrĂ€ffar dödsfall i Covid-19. I grafen har jag dessutom tagit med NederlĂ€nderna, för bra jĂ€mförelse – det Ă€r ocksĂ„ höggradigt globaliserat, av ringa storlek (17 milj invĂ„nare jĂ€mfört med Sveriges 10 milj) och har haft en snarlik, demokratiskt försvarbar hantering av coronakrisen och, precis som Sverige, ocksĂ„ fĂ„tt internationell beröm för detta, en spaning som ligger i linje med ledande statsvetare i vĂ„rt eget land:

Vi har det samtidigt visserligen rÀtt vÀl förspÀnt i vÄra lÀnder med hög medborgerlig tillit till institutioner och till varandra som medmÀnniskor. Juridikexperten Joakim Zander har en lÀsvÀrd TwittertrÄd pÄ samma tema:

Dock ser vi i utvecklingen av corona-dödssiffrorna att NederlĂ€nderna i bĂ€gge scenarion förefaller fĂ„ lĂ„ngt fler döda: I polynomial utvecklingskurva av tredje graden kan vi rĂ€kna med nĂ€stan 3 000 döda i NederlĂ€nderna omkring 11–12 april. I polynomial utvecklingskurva av andra graden sĂ„ blir utvecklingen mindre drastisk, men Ă€ndĂ„ med över 1 000 döda vid samma tidpunkt. I Sverige rör det sig i bĂ€gge scenarion om nĂ„gra hundra döda vid samma tidpunkt.

OM INGET OFÖRUTSETT HÄNDER! mĂ„ste vi sĂ„ klart tillĂ€gga hĂ€r. Ta alla dessa siffror med en nypa salt, och se dem som ytterst spekulativa prognoser, baserat pĂ„ de kurvor vi ser just i dagslĂ€get. FĂ„r vi ny data som ger helt andra kurvor vid handen, sĂ„ fĂ„r vi uppdatera vĂ„r prognos.

Kom dessutom ihÄg att dessa dödstal endast Àr toppen av ett mycket större isberg av döda som kommer att torna upp sig, lÀngre fram. Det vi gör just nu Àr att köpa tid, bygga bÀttre resurser i form av adekvata vÄrdplatser och sÄ vidare, men den stora kullen döda kommer med största sannolikhet att vara oundviklig över tid.

TL;DR

HÄll ögonen pÄ utvecklingen i Frankrike och USA, det Àr mitt tips för nyhetsbevakaren. Vi kommer att se en massa dödsfall Àven dÀrifrÄn nÀrmsta tiden, samt Àven (men i mindre anmÀrkningsvÀrd omfattning) Storbritannien. Spanien, Italien och Àven Iran och Kina kommer alltjÀmt att fortsÀtta ha höga dödssiffror.

Och om Ryssland inte rapporterar nĂ„gra dödsfall snart Ă€r det mycket mĂ€rkligt för ett sĂ„pass stort land. đŸ€”

🇾đŸ‡Ș ”Chill” musik, cynism och emotionell Ă„terhĂ„llsamhet

Uppdatering (augusti 2020): Jag har skrivit ytterligare ett inlÀgg pÄ detta tema!

Rasmus Fleischer har Ă€ntligen börjat blogga lite igen, efter en tids uppehĂ„ll. I hans bloggserie om 2010-talets musik skrev han hĂ€romveckan om hur nĂ„got vi skulle kunna kalla “chill” musik kom att dominera Ă„rtiondets andra hĂ€lft. I nĂ€stan alla avseenden hĂ„ller jag med honom, och jag fick feeling av hans blogginlĂ€gg sĂ„ till den grad att jag sjĂ€lv nu skrivit ihop nĂ„got, eftersom jag vill lĂ€gga till lite till resonemanget.

Jag vill anföra argumentet att ”chill” ocksĂ„ kan förstĂ„s i avseendet emotionell Ă„terhĂ„llsamhet, ja rentav kyla och cynism.

Om vi fokuserar pÄ mainstreampopen (det vill sÀga, vi frÄnser all den mÄngfald av uttryck som finns ute i otaliga perifera subkulturer men vars inverkan pÄ majoriteten av befolkningen Àr marginell) sÄ Àr det inte nog med att den melodiska mÄngfalden kontinuerligt har minskat sedan 60- och 70-talen. Musiken har blivit lÄngsammare, mer jagfokuserad och repetitiv.

Repetitiva melodier som centrerar kring en enda ton har blivit en gimmick idag, kanske frÀmst exemplifierad av Taylor Swift. Musikologer som Adam Neely har visat hur detta ofta sker parallellt med att betoning lÀggs pÄ sÀttet olika ord och fraser uttalas, rytmiskt sett, vilket i förlÀngningen kan antas stÀrka artistens relaterbarhet.

Andra musikologer som Dean Olivet har förklarat hur ackordföljdernas funktion pĂ„ senare tid har kommit att förĂ€ndras i mainstreampopen, sĂ„ att det inte lĂ€ngre Ă€r lika mycket tonvikt (pardon the pun) pĂ„ dominanten och att resultatet dĂ€rmed Ă€r mer svĂ€vande – hemlöst rentav. Han ror hem en sociologisk poĂ€ng som i mitt tycke Ă€r en vĂ€ldigt spĂ€nnande spekulativ tes:

I mean, Netflix and chill, it’s a crappy job market out there for millennials, I don’t want my music to resolve, to “go home.” Half my friends are living in their parents’ basements. Going home sucks.

Dean Olivet

Med andra ord, en emotionell Ă„terhĂ„llsamhet som delvis kanske ocksĂ„ Ă€r ett resultat av en ökad mellanmĂ€nsklig hĂ„rdhet; en följd av prekariseringen av det sociala livet. Det kanske inte bara anses gammaldags utan Ă€ven, oskyldigt, vekligt och lite töntigt att pĂ„ konventionellt vis lĂ„ta ackordföljderna Ă„tergĂ„ ”hem” och att musiken upplevs ha en början, mitt och slut. Som smĂ„barnsförĂ€lder har jag ofta mĂ€rkt att det konventionella lĂ„tskrivandet, lĂ„tsnickeriet som pop- och rockhantverk, frĂ€mst numer Ă„terfinns i barnmusiken(!). Ta svenska formatet Babblarna, riktat till riktigt smĂ„ barn till exempel, sĂ„ hittar du soulpop av det slag som enkelt hade kunnat ligga pĂ„ P3:s spellistor för vuxna under 90-talet.

Förmodligen Ă€r ”coolhet” en faktor som spelar in vad gĂ€ller musiken riktad till unga vuxna: Även de största artisterna, som rent kommersiellt Ă€r mainstream, ger pĂ„fallande ofta uttryck för en blasĂ© hĂ„llning till emotioner, vilket förmodligen ocksĂ„ Ă€r huvudorsaken till den mycket mer Ă„terhĂ„llsamma musikaliska formen under 10-talet.

Inom vĂ„r tids största populĂ€ra idiom, hiphop och R’n’B, Ă€r det liksom inte gatusmart att vara för lyrisk, sĂ„rbar och konventionellt melodisk – tonarten Ă€r ofta moll, uttrycket blasĂ©, referenserna Ă€r nihilistiska; tidiga Weeknd Ă€r kanske det bĂ€sta exemplet pĂ„ vad som slog an tonen: bdsm, uppgivenhet, pengar och kokain.

Weeknd pÄ den tiden han inte mÄdde sÄ bra

Även inom de elektroniska stilar som hĂ€mtar mer av sitt idiom frĂ„n avig, kantig och hĂ„rt synkoperad undergroundmusik gĂ€ller pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt samma credo. Jag tĂ€nker bl.a. pĂ„ den Londonscen jag sjĂ€lv varit delaktig och rört mig i under 00-talet, dĂ€r artister som Actress och Hieroglyphic Being och etiketter som L.I.E.S. Records omfamnats av en scen som helt avgjort Ă€r vĂ€ldigt sjĂ€lvmedveten och dĂ€r mĂ„nga artister och DJs gör allt för att verka ”svĂ„ra” nog. Resultatet har blivit att idiomet de senaste tio Ă„ren i hög grad prĂ€glats av nĂ€stan lite komiskt tydliga anstrĂ€ngningar att vara avantgardistisk och otillgĂ€nglig; det Ă€r rufft tillyxad ursprunglig Chicago-house och 80-talets cold wave som stĂ„tt som förebilder, ett hĂ„rdvarusound med lo-fi-inslag som brus, distorsion och kompression. SjĂ€lvklart Ă€r det soundet i hög grad nĂ„got som vĂ€xt fram i medveten kontrast mot arenahousens mjukvarusound, klichĂ©artade mallar och svulstiga vulgaritet, men jag tror inte att det Ă€r hela förklaringen.

I sin mest utprÀglade form landar det i nÄgot som musikjournalisten Simon Reynolds kallar för conceptronica. Detta ska inte förstÄs som en genre i konventionell bemÀrkelse utan snarare ett förhÄllningssÀtt:

More like a mode of artistic operation—and audience reception—that cuts across the landscape of hip music, from high-definition digital abstraction to styles like vaporwave and hauntology.

Simon Reynolds

I 2010-talets Ă„terkomst till den allra mest belgiska cold wave-synthmusiken frĂ„n det tidiga 1980-talet finns alltsĂ„ en iskall, atonal, frostig sensibilitet som kanske frĂ€mst i artisternas personliga framtoning, men Ă€ven i soundet i sig sjĂ€lvt, leder tankarna Ă€ven till avantgardistiska uttryck frĂ„n 1920-talets expressionister. Inte konstigt egentligen, i ett politiskt sĂ„ deprimerande och Ă„ngestskapande tidevarv. Kultistiska, libidinala och medvetet mystifierande och knarkiga uttryck likt George Batailles AcĂ©phale-rörelse Ă€r ett hedonististiskt gensvar till svĂ„ra och mörka tider, och just den typen av idiom har pĂ„ senare Ă„r varit synonym med “det coola” i Berlin, London och Hong Kong.

PĂ„ senare tid har soundet dock dragits mer mot italiensk ”dream house” och har ett mer ”chill” uttryck i det avseendet. Men Ă€ven om uttrycken blir mer blommiga och mindre kantigt svĂ„rlyssnade sĂ„ finns det kvar ett förhĂ„llningssĂ€tt som inte kan kallas för annat Ă€n blasĂ©, skulle jag hĂ€vda. Intressant Ă€r ocksĂ„ hur svulstigare genrer som symfonirock och vissa varianter av ambient ocksĂ„ gĂ„r att passa in i denna mörkare, mer cyniska kontext; resultaten mĂ„ vara mer musikaliskt instĂ€llsamma och ornamentalt utsmyckade, men de Ă€r knappast optimistiska, glĂ€djefulla eller strĂ€var mot emotionell ”closure”.

LÀnkarna mellan vÄr tids synthdrivna genrer och tidigare europeiska förlagor Àr numer fler och mer komplexa och mÄngfacetterade Àn under den tidiga hiphopens, electrons och technons framvÀxt dÄ den slitna parallellen till Kraftwerk stÀndigt Äterkom bland journalister och musikologer:

Dels finns i dagens trap en sensibilitet som pĂ„minner om Bowies ”Low”-period, frostiga synthackord som pĂ„minner om Berlinmuren, en Ă„terhĂ„llen kylig mitteleuropĂ€ische Geist.

Östtyska synthpionjĂ€ren Reinhard Lakomy

Eller för att röra oss över till Frankrike och den ursprungliga förlagan till Daft Punk, duon Jacky Giordano och Bernard Fevre vars discoprojekt Black Devil, till exempel, Àr högrelevant för samtida IDM- och gubbdiscorÀvar.

Jacky Giordano, under namnet Joachim Sherylee

JÀmför detta med nutida trap, inte minst Mike Deans produktioner!

Sammanfattningsvis skulle jag helt klart hĂ„lla med Fleischer om att alla de hĂ€r musikaliska uttrycken i nĂ„gon mening Ă€ger rum mot bakgrund av ett (mer eller mindre aktivt medvetet) kristillstĂ„nd – klimatsammanbrott, högerpopulism och geopolitisk oro, men nĂ„got som Ă€ven spelar in, skulle jag mena, Ă€r en prekariserad arbetsmarknad, ett mer blottlagt socialt liv dĂ€r psykisk ohĂ€lsa och kroppslighet ges öppna uttryck vilket i grunden Ă€r progressivt men samtidigt (skulle jag mena) exponerande och anstrĂ€ngande, samt ett digital imperativ som sĂ€tter sin prĂ€gel rent medietekniskt pĂ„ kommunikationen och de kulturella uttrycken.

SĂ„ att musik som Ă€r vid första anblick ”chill” skulle vara i nĂ„gon mening tröstande hĂ„ller jag inte med om. Som electronicaartisten Holly Herndon sa, i ett svar till Lisa Ehlin pĂ„ Twitter hĂ€romdagen: ”there is a general thirst for dystopia that is boring”.

Ett blasé, emotionellt ÄterhÄllsamt och uppgivet uttryck verkar en sorts default idag. Det kÀnns begrÀnsande.

🇾đŸ‡Ș Datainfrastrukturell realism bör inte leda till alarmism

Vi gĂ„r snart in i ett nytt decennium och det Ă€r tydligt att vĂ„r tids digitaliseringspolitik prĂ€glas av territoriell maktkamp, pĂ„ en rad nivĂ„er frĂ„n den globala till de nationella och sektoriella. Detta blir tydligt i den pĂ„gĂ„ende debatten i förvaltningsvĂ€rlden i kölvattnet av den amerikanska lagen Cloud Act.

TL;DR – jag skriver om utmaningarna nĂ€r myndigheter vill anvĂ€nda sig av digitala tjĂ€nster som tillhandahĂ„lls av företag med sĂ€te i stora lĂ€nder utanför Sveriges grĂ€nser och att kĂ€nsliga data om medborgare och det egna landet dĂ„ kan riskera att bli mindre sĂ€kra Ă€n pĂ„ inrikes datatjĂ€nster. I slutet nĂ€mner jag nĂ„gra praktiska lösningar.

I fredags skrev FörsĂ€kringskassans generaldirektör Nils Öberg pĂ„ DN Debatt om hur den amerikanska lagen Cloud Act innebĂ€r att amerikanska myndigheter ges rĂ€tt att begĂ€ra ut data frĂ„n amerikanska tjĂ€nsteleverantörer, oavsett var i vĂ€rlden informationen lagras. Detta skapar rĂ€ttsosĂ€kert lĂ€ge nĂ€r svenska myndigheter anvĂ€nder amerikanska molntjĂ€nster frĂ„n till exempel Microsoft, Google och Amazon, menar Öberg. 

Jag hĂ„ller med Öberg om behovet av en tydlig myndighetsgemensam strategi och en lĂ„ngsiktig handlingsplan, dĂ„ svensk digitaliseringspolitik lĂ€nge varit slĂ„ende i sin avsaknad av visioner och konkreta mĂ„lbeskrivningar. Oklarheterna kring de digitala tjĂ€nsteföretagens rĂ€ttssĂ€kerhet i skuggan av Cloud Act har skapat en slitning inom svensk offentlig förvaltning. Under mer Ă€n ett Ă„r har olika argument stötts och blötts betrĂ€ffande myndigheters bruk av molntjĂ€nster. Det Ă€r bra att FörsĂ€kringskassan nu publicerar en vitbok, som kan lĂ€ggas jĂ€mte det informationsmaterial som Sveriges Kommuner och Regioner lade ut nyligen, dĂ„ det tidigare var sparsmakat med vĂ€gledning i frĂ„gan och det mĂ„nga skĂ€mtsamt kallar ”kvasi-myndigheten” eSam ensamt tog pĂ„ sig tolkningsföretrĂ€de i frĂ„gan om molntjĂ€nster i det offentlig verksamhet.

Viktigt att tillĂ€gga Ă€r att Öbergs egen myndighet, FörsĂ€kringskassan, ocksĂ„ Ă€r den som fĂ„tt i uppdrag av regeringen att hantera mĂ„nga av de hĂ€r frĂ„gorna. Statens servicecenter, en stödmyndighet för digitala upphandlingar, rapporterade tidigt 2017 om möjligheterna för statliga molntjĂ€nster. Sedan briserade Transportstyrelse- och 1177-skandalerna. Nyligen tillsattes en ny utredning av förutsĂ€ttningarna för en statlig molntjĂ€nst kontra möjligheterna för myndigheter att anvĂ€nda sig av privata tjĂ€nsteleverantörer. Under tiden har just FörsĂ€kringskassan fĂ„tt uppdraget att agera rĂ„dgivande part för myndigheter i dessa frĂ„gor. Kanske Öberg sjĂ€lv tolkar det som att FörsĂ€kringskassan ska fĂ„ huvudansvaret i den nya statliga molninfrastrukturen, Ă€ven om detta Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ€kert. Kanske besparingar kan göras genom en gemensam statlig molntjĂ€nst för myndigheter, men det tar Ă„ratal att införa en sĂ„dan infrastruktur. 

Digitaliseringen av vÀlfÀrden Àr alltsÄ föremÄl för en rad kraftmÀtningar, inte bara mellan privat och offentlig sektor betrÀffande vem som ska fÄ lov att tillhandahÄlla viktig framtida infrastruktur.

Liksom det inom privat sektor finns viss konkurrens, finns det i den offentliga förvaltningsapparaten ocksĂ„ en konflikt om vilken myndighet som ska fĂ„ exklusivt ansvar eller mandat att styra. Och oavsett var infrastrukturerna ”bor” nĂ„gonstans i termer av datorhallar och servrar kommer de att behöva förhĂ„lla sig till den globala ordning som upprĂ€ttats dĂ€r en handfull gigantiska företag, nĂ€stan uteslutande av amerikanskt och kinesiskt mĂ€rke, bygger hela ekosystem av sammankopplande infrastrukturer som nĂ€rapĂ„ alla nya digitala tjĂ€nster och produkter pĂ„ olika sĂ€tt ansluter till. Vi samhĂ€llsforskare beskriver det som ett plattformssamhĂ€lle

Digitalisering Ă€r infrastruktur, och en geopolitisk dimension löper genom digitaliseringen. Detta inverkar pĂ„ vad som sker ute i institutioner och verksamheter – och i mĂ€nniskors digitala apparater, i de mest intima, privata sfĂ€rer. Myndighetssveriges krumbuktartade reaktioner pĂ„ amerikanska Cloud Act kan ses som lokala reaktioner pĂ„ de tektoniska rörelserna mellan globala, geopolitiska maktblock.

Och kom ihÄg att Àven EU:s ministerrÄd Àr inbegripna i en polisiÀr kapprustning om möjligheter till uthÀmtning av persondata frÄn digitala plattformar. Risken Àr att lagstiftare tummar pÄ rÀttsliga principer som Europa historiskt stÄtt upp för, i syfte att komma Ät individer som riskerar att utföra kriminella eller andra samhÀllsomstörtande handlingar. Detta skrev jag nyligen om, hÀr pÄ bloggen och pÄ Svenska Dagbladets debattsidor.

Vadan dessa ofta rĂ€tt drastiska reaktioner bland lagstiftare, politiker och myndighetschefer – nu, i jĂ€mförelse med tidigare? Det Ă€r nĂ€stan som att förvaltningsapparaten i olika lĂ€nder lagt i en högre vĂ€xel, kanske eftersom de potentiellt dystopiska effekterna av vĂ„r tids befintliga digitala infrastrukturer börjat bli tydliga för sĂ„ mĂ„nga. Det kan vara som informationssĂ€kerhetsexperten Fia Ewald konstaterade tidigare i vintras, i antologin PlattformssamhĂ€llet som jag var redaktör för:

Ostadigheten i digitaliseringsutvecklingen ger en förklaring till hur staten förhÄllit sig till outsourcing inom IT-omrÄdet och den omogenhet som finns nÀr det gÀller att hantera den ökade anvÀndningen av externa leverantörer. Detta pÄverkar inte minst sÀkerhetsomrÄdet dÀr bristen pÄ nationell infrastruktur Àven gett en brist pÄ gemensam sÀkerhetsarkitektur.

Ewald i PlattformssamhÀllet, s. 156

DĂ€rför idkas idog kritik av plattformskapitalismen Ă€ven pĂ„ Göteborgspostens ledarsida, noterar jag. Ledarskribenterna dĂ€r, med Adam Cwejman i spetsen, rasar mot Göteborgs stad för att de upphandlat Microsoft Office 365 och kritiserar att digitaliseringspolitikens svĂ€ngdörrar mellan nĂ€ringsliv och stat Ă€r för öppna. (Jag undrar om Göteborgsposten Ă€r lika stringenta i denna kritik Ă€ven vad gĂ€ller frĂ„gor som privatiseringen av skola, vĂ„rd och andra samhĂ€llsbĂ€rande och offentligt finansierade verksamheter… Äsch, det Ă€r ett sidospĂ„r.)

FrÄgan Àr bara om den idealism Cwejman hÀr anför trumfas av realpolitikens pragmatism: Vissa typer av digitala tjÀnster kan vi i nuvarande stund inte producera i Sverige utan att göra en blek kopia. Till och med den riktigt pÄlÀsta och seriösa Amelia Andersdotter, som ocksÄ Àr en av de som pÄtalat riskerna med att svenska myndigheter begagnar sig av utlÀndska molntjÀnster, har ju i samma antologi jag citerade ovan samtidigt bekrÀftat att sÀkerheten i IT-produkter generellt sett tenderar vara högre i vissa konsumentinriktade amerikanska företags produkter Àn i europeiska konsumentinriktade produkter, mycket eftersom de amerikanska stora, etablerade tjÀnsterna vÀxt fram i en miljö dÀr aktörer som inte beter sig stÀlls inför direkt ansvarsutkrÀvande i form av stÀmningar och sÄ vidare (PlattformssamhÀllet, s. 158).

DĂ„liga inhemska produkter kanske visar sig hjĂ€lpa Ă€nnu mindre mot utlĂ€ndska försök att attackera eller missbruka. Är det rimligt att kommuner eller myndigheter sjĂ€lva ska bygga egna datacenter dĂ€r kommuninvĂ„narnas kĂ€nsliga information ska bo? En höggradigt effektiv serverhall i Åtvidaberg dĂ€r Åtvidabergsbornas data hĂ„lls sĂ€ker inom lĂ„s och bom. Ska varje sjukhus och vĂ„rdcentral ha varsin fullstĂ€ndigt autonom serverinfrastruktur? SjĂ€lvklart finns en skala av rimlighet hĂ€r som vi behöver förhĂ„lla oss till.

LĂ„t oss Ă„terkomma till bristen pĂ„ koll inom det höga svenska garnityret av lagstiftare, politiker, myndighetschefer och andra beslutsfattare. Det Ă€r nĂ„got som betyder att kompetensen att svara pĂ„ mĂ„nga av frĂ„gorna idag – vare sig du gillar det eller inte – i vĂ€ldigt hög grad Ă„terfinns inom nĂ€ringslivet. Nu, inför 2020, tycks det som att svenska beslutsfattare pĂ„ olika nivĂ„er Ă€ntligen har börjat röra pĂ„ sig, och utvecklingen gĂ„r snabbt. Uppdrag delas ut hit och dit för att utreda det mesta. Men att vi Ă€r dĂ€r vi Ă€r nu – med en, lĂ„t oss sĂ€ga, mer aktivistisk förvaltningskĂ„r – Ă€r inte sĂ„ mycket pĂ„ grund av nĂ€ringslivet, det Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ocksĂ„ tack vare nĂ€ringslivet. Visst mĂ„ det vara sĂ„ att vissa nĂ€ringslivsrepresentanter dĂ€rigenom hamnat nĂ€ra politiken i de hĂ€r frĂ„gorna, men det avspeglar mer Ă€n nĂ„gonting annat ett 2010-talets tillstĂ„nd av att ha haft stor passivitet inom statsapparaten i dessa frĂ„gor under en lĂ€ngre tid, vilket gjort att de fĂ„ som haft koll i regel varit nĂ€ringslivsnĂ€ra individer.

HÀr Àr grejen: Svensk digitaliseringspolitik utspelar sig mot bakgrund av ett stort globalt maktspel. Men att identifiera detta fÄr inte leda till alarmism.

Risken finns att inlÀgg som de hos Göteborgsposten förstÀrker en sorts polarisering av digitaliseringsdebatten innan den ens kommit igÄng tillrÀckligt brett.

Samtidigt Ă€r huvudpoĂ€ngen att digitaliseringspolitiken Ă„r 2020 ser ut att pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ha blivit en bricka i ett större globalt geopolitiskt spel. Den första ut att replikera Öbergs originalartikel var ju till exempel en representant för American Chamber of Commerce som förklarar att det Ă€r orimligt med denna nya europeiska beröringsskrĂ€ck betrĂ€ffande amerikanska molntjĂ€nster. Det sĂ€ger nĂ„got.

Det hela knyter an till den europeiska digitaliseringspolitikens kanske just nu viktigaste enskilda aktör: Den österrikiska juristen och rÀttsliga aktivisten Max Schrems, som hÀromdagen besökte Stockholm och under sin keynote pÄ Internetdagarna anförde att vi genom att faktiskt tillÀmpa europeisk lagstiftning kan stÀlla tydligare krav pÄ grÀnsdragningen mellan EU och USA. Som Andersdotter nÀmner:

Problemen med dataöverföringar till USA har varit kĂ€nda sedan mitten av 1990-talet. Redan pĂ„ 1970-talet pĂ„talades att ökat beroende av amerikanska hĂ„rd- och mjukvaror försatte Sverige i en svĂ„rfrĂ„nkomlig beroendestĂ€llning. [
] I oktober 2015 faststĂ€llde EU-domstolen det som borde ha varit kĂ€nt sedan 2004: att USA inte ger tillrĂ€ckliga garantier för europeiska medborgares dataskydd.

Max Schrems keynote pÄ Internetdagarna i Stockholm, mÄn 25 nov 2019

Antiterrorlagstiftningen och de mandat som gavs till National Security Agency under Bush och Obama betyder att vi vet att bakdörrar redan finns – oaktat Cloud Act! Att, som Schrems gör, adressera detta Ă€r att adressera strukturella skillnader pĂ„ en högre nivĂ„ Ă€n enkom Sverige, och det görs i skrivande stund genom en rad olika pĂ„gĂ„ende rĂ€ttsfall som testar EU-lagarnas tillĂ€mpbarhet i en geopolisk kontext. (Mer information om detta kommer – bland annat via tankesmedjan Fores som jag samarbetar med.)

En praktisk lösning jag har hört diskuteras Àr att olika nivÄer av kryptering kan erbjuda en teknisk workaround: Genom att sjÀlva kryptera det som lÀggs pÄ de amerikanska centraliserade tjÀnsterna kan svenska tjÀnstemÀn försvÄra för eventuella utlÀndska rÀttsvÀsenden som vill lÀgga tassarna pÄ svenska medborgares personuppgifter.

Detta riskerar dock att bli vĂ€ldigt svĂ„rjobbat, och medför dessutom ett otroligt stort ansvar om myndigheten tĂ€nker anvĂ€nda den starkaste, mest omfattande graden av kryptering. Var ska de lagra nycklarna, och vem ska fĂ„ ansvar för dessa, till exempel? En topphemlig bunker i Åtvidaberg, dĂ€r den enda nyckeln till hela den svenska skatteinfrastrukturen ligger i byxfickan pĂ„ en vaktmĂ€stare som heter Örjan.

En mindre dramatisk lösning Àr att skapa silos, alltsÄ separata uppsÀttningar molntjÀnster för olika typer av data. Somliga data brukar vara oerhört kryptiska pÄ egen hand, och man kan bygga system sÄ att tjÀnstemÀn vid varje enskild avlÀsning och analys i respektive medborgares fall behöver sÀtta samman data frÄn minst tvÄ olika kÀllor. En silo kan bo hos en amerikanskÀgd IT-tjÀnsteleverantör och en annan kan bo hos en annan leverantör. Detta skulle försvÄra den praktiska uthÀmtningen av tolkningsbar information om enskilda pÄ ganska kostnadseffektivt sÀtt.

Slutligen bör man dessutom beakta svenska myndigheters möjlighet till snabb migrering av data till annan leverantör i hÀndelse av att en begÀran skulle göras frÄn en amerikansk domstol. Förmodligen bör det finnas en riskanalys och en handlingsplan dÀr sÄdan snabb migrering kan vara en metod för att föregripa domstolsÀrenden, som ju brukar bli offentliga i samband med att en domare i tredje land utfÀrdar en order om husrannsakan som Àr det som ger mandatet för det landets polismyndigheter att begÀra ut data.

En av de publicerade replikerna till Öberg anför ett liknande argument. IT-experten Peter Waher, som bl.a. jobbar med IEEE, pĂ„pekar att kĂ€nsliga uppgifter inte alls alltid kommer att behöva lagras i molnet, dĂ„ det redan idag finns lösningar som innebĂ€r att kĂ€nsliga data kan lagras decentraliserat. SĂ„dana lagringslösningar kan bidra till att minimera hoten mot Sveriges digitala suverĂ€nitet och den personliga integriteten.

Detta argument liknar de lösningar som man i USA och Storbritannien faktiskt implementerat, dĂ€r olika typer av data skyddsklassas pĂ„ olika sĂ€tt och man i Storbritannien har inrikes sĂ„ kallade ”Crown Hosting Data Centres” och Ă€ven USA har speciella inrikes kategorier av molnlösningar specialanpassade för kĂ€nsliga data. SĂ„ Ă€ven om dessa lĂ€nder pĂ„ det stora hela förmodligen inte har en lika hög svansföring vad betrĂ€ffar autonoma digitala myndighetstjĂ€nster som exempelvis Tyskland (vars statliga molntjĂ€nst Bundescloud, baserad pĂ„ lokalt framtagen mjukvara, hĂ„lls fram av Cwejman som en förebild) sĂ„ Ă€r en pragmatisk hĂ„llning att till syvende och sist skilja pĂ„ data och data.

Viss data kan fĂ„ fortsĂ€tta bo pĂ„ kommersiellt drivna plattformar – givet att lagstiftare stĂ€ller adekvata och rĂ€ttvisa samhĂ€lleliga krav pĂ„ dessa tjĂ€nsteleverantörer – medan andra data rimligtvis inte bör bo pĂ„ sĂ„dana plattformar, och ytterligare en kategori av data förmodligen kan bo pĂ„ sĂ„dana plattformar men bör sĂ€kras ytterligare, till exempel genom olika former av decentralisering och kryptering.

🇾đŸ‡Ș Twin Peaks pĂ„ 4Âœ timme

Den hĂ€r youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete pĂ„ att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lĂ„ng videoessĂ€. MĂ€ngder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhĂ„llande imitation av David Lynch röst!)

DokumentĂ€ren sĂ€ger vĂ€ldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. MĂ„nga kopplingar till mitt fĂ€lt, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhĂ„llning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poĂ€ng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstĂ„ 1900-talets USA, utan ocksĂ„ underströk mediernas rituella roll), samt (insĂ„g jag nyss) Ă€ven Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lĂ€ra kĂ€nna” karaktĂ€rerna pĂ„ tv). Fan, den hĂ€r fyratimmarsdokumentĂ€ren puttrar ju verkligen fram pĂ„ raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i sjĂ€lva dokumentĂ€ren).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vĂ€ndpunkt av nĂ„got slag. I dokumentĂ€ren förtydligas att det var dagen efter det datum dĂ„ den allra sista serialiserade biograf-följetongen slĂ€pptes. Detta var alltsĂ„ den dag dĂ„ tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

SlĂ„ende nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, Ă€r ett centralt begrepp för att förstĂ„ Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentĂ€ren. 

Vi kan förstÄs ocksÄ jazza loss pÄ mer psykologiserande teorier, sÄsom Laura Mulveys tes om skoptofili och ÄskÄdarens begÀr och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som Àger rum pÄ skÀrmen.

Det handlar vĂ€ldigt mycket om hur karaktĂ€rerna i serien Ă€r manifestationer av publiken sjĂ€lva – men Ă€ven av regissören sjĂ€lv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör Ă„terkommande symboliska poĂ€nger, i fullstĂ€ndig klartext, om dessa parasociala relationer som sĂ„dana. Den berĂ€ttar tydligt för tittaren, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, vad de olika karaktĂ€rerna och vĂ€ndningarna har för symbolisk innebörd. SĂ„ coolt att kunna se detta nĂ€r man vĂ€l fattat konceptet. Allt faller pĂ„ plats. 

(Detta Ă€r ju vĂ€ldigt mycket som nĂ€r en av mina bĂ€sta vĂ€nner berĂ€ttade om de tio ledtrĂ„dar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken nĂ€r Mulholland Drive slĂ€pptes, och som fullstĂ€ndigt öppnar upp den filmen. Jag fĂ„r fortfarande gĂ„shud nĂ€r jag lĂ€ser om den första ledtrĂ„den och den svĂ€rta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som Ă€r dröm, och hur kudden Ă€r en trösterik men ack sĂ„ ynklig metafor eftersom det som den implicerar Ă€r att Dianes verkliga vĂ€rld bara Ă€r mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vĂ„r vĂ€n Rosseter, Ă€r att serien Ă€r en tv-serie som handlar om tv, och som Ă€r sjĂ€lvmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden pĂ„ hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete Ă€r en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper dĂ€rmed Ă€r en sorts stĂ€llföretrĂ€dare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet Ă€r att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) Ă€r en metafor för den elektriska elden av underhĂ„llningsvĂ„ld, den meningslösa loop av begĂ€r som mest bara leder till Ă€ndlös fortsatt förstĂ€rkning av samma begĂ€r. I förlĂ€ngningen Ă€r det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det Ă€r egentligen en vĂ€ldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han Ă€r ju en starkt moralisk berĂ€ttare, precis som andra samtida mĂ€stare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berĂ€ttare gör Ă€r att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vĂ„r tid – som likvĂ€l kan tĂ€nkas vara orsakad av kapitalismens vĂ€rsta excesser och nyliberalismens vĂ€rdenihilism som av 68-vĂ€nsterns kulturella vĂ€ndning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men fĂ€rgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 Ă„r tidigare Ă€r Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mĂ„ngfald pĂ„ duken – dĂ€r persongalleriet Ă€r nĂ€stan oöverskĂ„dligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch Ă„terkommer till, stĂ€ndigt och jĂ€mt, Ă€r att sjĂ€lvisk uppmĂ€rksamhetskultur leder till sjĂ€lslig korruption medan det efterstrĂ€vansvĂ€rda Ă€r transcendentalt meditativ balans. Han Ă€r ju sedan lĂ€nge en föresprĂ„kare av transcendental meditation, det Ă€r allmĂ€nt kĂ€nt, och det tas ocksĂ„ upp i dokumentĂ€ren. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt pĂ„ tittaren. Ni begĂ€r ”closure” – men det ni egentligen behöver Ă€r ”balance”. 

Ja, han sĂ€ger det: Det finns godhet och ondska i vĂ€rlden. En och endast en tolkning Ă€r den avsedda. Och ja, han sĂ€ger att det finns en absolut moral i vĂ€rlden, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han Ă€r essentialist! Det hĂ€r Ă€r ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det Ă€r precis tvĂ€rtom.

SĂ„ om du liksom bara ”rĂ„kar” ha 4 Âœ timme över…. kolla gĂ€rna in dokumentĂ€ren. đŸ˜

🇾đŸ‡Ș EU bör inte stifta lagar som förenklar för stater med auktoritĂ€ra ambitioner att hĂ€mta ut data om medborgare

Foto: Wesley Tingey (Unsplash)

Ny debattartikel (27 okt 2019)

FrÄgan om sÄ kallad e-bevisföring och möjligheterna för polis och rÀttsvÀsende i enskilda lÀnder att kunna hÀmta ut persondata om misstÀnkta i brottsutredningar frÄn elektroniska tjÀnsteleverantörer (som till exempel Microsoft, Google, Facebook) Àr högaktuell. EU-kommissionen visade i en rapport frÄn 2018 att mer Àn hÀlften av alla brottsutredningar innebÀr en grÀnsöverskridande begÀran om tillgÄng till elektroniska bevis.

Det finns redan instrument för grĂ€nsöverskridande samarbete (sĂ„ kallade ömsesidiga rĂ€ttshjĂ€lpsfördrag (MLAT) och lagen om europeisk utredningsorder (EIO) – men mĂ„nga regeringar har börjat mena att dessa verktyg ofta Ă€r för lĂ„ngsamma och besvĂ€rliga. Mot bakgrund av detta beslöt USA under 2017 att gĂ„ vidare med ny lagstiftning som skulle tillĂ„ta att polis och rĂ€ttsvĂ€sende kan begĂ€ra ut data frĂ„n internet- och molntjĂ€nstleverantörer pĂ„ mer eller mindre unilateralt sĂ€tt, direkt till polis- och rĂ€ttsvĂ€sende i det land som utfĂ€rdar ordern om uthĂ€mtning av data, men med rĂ€tt olika villkor beroende pĂ„ vilken plats informationen lagras eller var den misstĂ€nkta i en brottsutredning Ă€r bosatt eller befinner sig.

EU har inte varit lĂ„ngsamma med att svara pĂ„ detta. Efter att USA:s kongress i mars 2018 anammade den sĂ„ kallade Cloud Act som möjliggör nya direkt tvĂ„ngsuthĂ€mtning av data oavsett om den finns i eller utanför USA, sĂ„ föreslog EU-kommissionen i april 2018 “E-Evidence”, ett eget lagstiftningspaket som i princip utgör det europeiska motsvarigheten till Cloud Act och pĂ„ liknande sĂ€tt syftar till att effektivisera samarbetet med tjĂ€nsteleverantörer och förse brottsbekĂ€mpande och rĂ€ttsliga myndigheter med snabba verktyg för att fĂ„ e-bevis.

Men i december 2018 klubbade EU-ministerrÄd ett förslag pÄ reglering som gÄr lÀngre Àn kommissionens, och dessa skÀrpningar Àr riktigt problematiska. Flera av rÄdets ledamöter protesterade, rader av mÀnniskorÀttsorganisationer och Àven nÀringslivets representanter med, men rÄdet presenterade ÀndÄ sitt förslag, och det Àr ocksÄ detta förslag som jag kritiserar i min aktuella debattartikel i SvD.

I rĂ„dets förslag förbjuds tjĂ€nsteleverantörer att sjĂ€lvmant meddela sina anvĂ€ndare om att deras uppgifter begĂ€rs ut. I likhet med Cloud Act hotas de drabbade företagen med vite om de ens avslöjar att en begĂ€ran har skett. Undersökningens sekretess prioriteras över den drabbade personens rĂ€ttigheter: RĂ„det vill att endast den stat som Ă„talar fĂ„r möjlighet att meddela den misstĂ€nkte, och att överklagan endast kan ske i denna stat – som ju kan ha ett helt annat sprĂ„k och rĂ€ttssystem Ă€n den stat dĂ€r personen Ă€r bosatt.

TÀnk om Ungern kriminaliserade kritik av det egna landet i sociala medier. En svensk medborgare kritiserar Ungern pÄ Facebook. Skulle du vara bekvÀm med att ungersk polis skulle kunna begÀra ut information om personen frÄn Facebook och att lagen tillÀt detta, ja rentav förbjöd Facebook att bestrida det ungerska beslutet? Och om personen i frÄga ville bestrida beslutet skulle denne tvingas Äka till Ungern och göra det i ungersk domstol.

Kanske du skulle föredra att Sverige skulle fortsÀtta ha möjlighet att skydda landets egna medborgare frÄn sÄdana uthÀmtningsorder?

Scenariot ovan skulle bli verklighet om EU anammade den lagstiftning som europeiska ministerrÄdet nyligen lade fram.

EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rÀttigheter (LIBE) Àr ytterst skeptiska, och tros rösta ner rÄdets förslag under kommande förhandlingar (se deras officiella rapport hÀr).

GrĂ€nsöverskridande brottsutredningar mĂ„ste kunna ske – och mĂ„ste effektiviseras – men detta kan och bör ske i samverkansavtal, utan överilade inskrĂ€nkningar i medborgares rĂ€ttssĂ€kerhet, lĂ€nders nationella suverĂ€nitet och företags möjligheter att leva upp till dessa principer.

Referenser / vidare underlag i frÄgan:

Summering i frÄgan av EDRi (European Digital Rights, en förening av mÀnniskorÀttsorganisationer runt om i Europa)

“E-Evidence In A Nutshell” Theodore Christakis (UniversitĂ© Grenoble Alpes). Cross-Border Data Forum, 14 januari 2019.

Extern lÀnk till min artikel (betalvÀgg). Kontakta mig för tillgÄng

🇾đŸ‡Ș Bloggen som annex till akademin

Det hÀr bokkapitlet (publicerat 2015) var ett av resultaten av det projekt jag drev som Post Doc, stationerad pÄ reklambyrÄn Forsman & Bodenfors. Projektet hette Jaget som profil: InternetanvÀndarnas motivationsgrunder för vidare-befordran av innehÄll pÄ den sociala webben (finansierat av Riksbankens jubileumsfond) och ursprungssyftet var att undersöka internetanvÀndares motivationsgrunder för lÀnkning och vidarebefordring av innehÄll pÄ webben, huvudsakligen med hjÀlp av en kvalitativt orienterad empirisk ansats.

I ett av delprojekten valde jag att komplettera min tidigare fildelningsforskning genom att dels göra en kvantitativ innehÄllsanalys av en textcorpus baserad pÄ ett urval av öppna svar i en enkÀt publicerad pÄ The Pirate Bay, med syfte att bÀttre förstÄ delningslogiken bland fildelare, och dels göra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med anonyma medlemmar av hemliga, webbaserade fildelningscommunities, samt med akademiska bloggare som, mÀrkte jag, ofta hade resonerat om delningslogik, socialitet och ömsesidig synlighet pÄ webben.

PÄ mÄnga sÀtt blev det en rad olika intressant reflexiva Äterkopplingar som aktiverades bland bloggarna.

Mellan december 2012 och februari 2013 utförde jag en rad intervjuer, vars slutsatser jag sedan sammanförde pÄ en kollektiv sÄ kallad Pirate Pad, dÀr respondenterna sjÀlva kunde gÄ in och lÀsa och kommentera varandras svar (de flesta av dessa svar Àr anonymiserade i texten). Sammanlagt tio av fjorton tillfrÄgade gick med pÄ att intervjuas. Jag tillfrÄgade sju kvin­nor och sju mÀn; samtliga mÀn gick med pÄ intervjuer men endast tre av kvinnorna. Respondenterna gav flera exempel pÄ hur bloggskrivandet blir del av en dynamisk, inte alltid linjÀr process av begreppsutveckling, inspiration och skrivande.

Det finns i vĂ„r tid en rad visioner om att digitaliseringen möjliggör kvantifierad lekmannabedömning inom forskarsamhĂ€llet, samt samverkan och nyttogörande av forskningsresultaten, en idĂ© om att inte bara forskningens vetenskapliga utan ocksĂ„ ”sociala impact” ska kunna mĂ€tas, en sorts potential att transparent jĂ€mföra och vĂ€rdera olika insatser.

Kapitlet berör de vardagspolitiska dimensio­nerna i dessa visioner, sĂ„ som de manifesterade sig under det sena 00­-talet och det tidiga 10­-talet. Jag visar att den typ av lekmannadeltagande som ofta omhuldas i prognoser inför den hĂ€grande ”postdigitala” framtiden i verkligheten Ă„tföljs av komplexa korslĂ€nkningar av ege­nintressen, personliga incitament och barriĂ€rer i termer av fĂ€rdighe­ter, kunskaper, tid och sociala band.

Kapitlet bygger pĂ„ en sjĂ€lvupplevd, samtidshistorisk betraktelse av processer som iscensĂ€tts genom bloggen som kunskapande praktik. NĂ€r jag skrev kapitlet var det utifrĂ„n erfarenhetsbaserad kunskap som jag sjĂ€lv hade tillskansat mig under mina unga Ă„r, som aspirerande forskare inom fĂ€ltet humaniora/samhĂ€llsvetenskap – med just den digitala domĂ€nen som intresseomrĂ„de.

Jag hade ju sjĂ€lv i perioder experimenterat med att, parallellt med arbetet som doktorand, sedermera postdoc, skriva i olika typer av format pĂ„ den öppna webben. SĂ„dant skrivande Ă€gde under den senare halvan av 00-­talet huvudsakligen rum pĂ„ olika former av bloggar. Detta kom vid skiftet 00-tal/10-tal att ersĂ€ttas med en rörelse mot de privatĂ€gda och centraliserade plattformarna Facebook, Instagram och Twitter – nĂ„got som till exempel Rasmus Fleischer skrivit om.

Den ”bloggosfĂ€r” som avhandlas i kapitlet var en sorts tillfĂ€llig samfĂ€llighet pĂ„ den öppna webben, dĂ€r mĂ€nniskor etablerade nĂ€tverk mellan varandra dels genom att jag sjĂ€lv driva egna bloggar, men ocksĂ„ genom att kommenterar andra perso­ners inlĂ€gg pĂ„ dessa personers bloggar.

Som av ett sammantrÀffande skriver jag nu, som lektor och docent, Äterigen i ett bloggformat. Vi fÄr se vad framtiden kommer att bÀra med sig!

Andersson Schwarz, J. (2015). Bloggen som annex till akademin: En skĂ„deplats för kunskapande och vĂ€nskapande. I: M. Lindström & A. Wickberg MĂ„nsson (red.) Universitetet som medium. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv. 109–134.

LĂ€nk

🇾đŸ‡Ș Allseende ögat: Mina vĂ€nner Per och Eric samtalar om digital övervakningskapitalism

Myter och Mysterier Ă€r en podcast som vindlar sig vid sidan av de mediala och politiska allfarvĂ€garna, lĂ€ngs de mystiska stigar vars mĂ„l inte alltid Ă€r klara ens för den som leder en lĂ€ngs dem. Utan nĂ€stan nĂ„gon publicitet i de stora massmedierna har Eric SchĂŒldt och Per Johansson lyckats skapa en enorm lyssnarskara – för det de sĂ€ger Ă€r genuint, lĂ€rorikt och fantasieggande.

I senaste avsnittet förs ett fint samtal om den digitala utvecklingen de senaste Ă„ren, med utgĂ„ngspunkt i Shoshana Zuboffs The age of Surveillance Capitalism. Och sĂ„ tar de upp hur de trĂ€ffades, och rollen jag sjĂ€lv faktiskt spelade i det. Avsnittet handlar om beteendedata, ”diskuterbarhetshorisonten”, digital kolonialism, och det sinistra i digital kapitalism. Sammanfattningsvis pekar det hela framĂ„t, i psykologisk och andlig riktning, mot begĂ€rets roll i det hela.

SjĂ€lv Ă€r jag ju sĂ„ pass bortkopplad frĂ„n Facebook och liknande (dock Ă€r jag mycket aktiv pĂ„ Twitter som ni kanske vet), sĂ„ jag hade helt missat att de hade en ny sĂ€song nu. Det var inte förrĂ€n en vĂ€n tipsade mig om att mitt eget namn faktiskt nĂ€mndes i det hĂ€r avsnittet som jag kollade upp det. Äntligen det efterlĂ€ngtade temat kapitalism och makt! Ser fram emot de kommande avsnitten, inte minst det utlovade om mĂ€nskligt begĂ€r.

En koppling jag trodde de skulle göra Àr en liknande den David Rosen och Aaron Santesso gjorde för nÄgra Är sedan, att Saurons allseende öga Àr en bÀttre metafor för vÄr tids övervakningskapitalism Àn vad till exempel George Orwells 1984 Àr. Det Àr nÀr ringen blir buren som ögat aktiveras, vÀldigt snarlikt hur det Àr nÀr du anvÀnder din smartphone som du blir övervakad.

Visst lĂ„ter det deppigt? Men digitaliseringen förvandlar mĂ„nga delar av vĂ„r tids kapitalism till övervakningskapitalism. Samtidigt kan detta mĂ€rkligt nog inge hopp – eftersom den Ă€r sĂ„ prylbaserad Ă€r övervakningen sĂ€llan total och det finns vĂ€gar ut.

I vĂ€rldarna som modernistiska författare som Orwell, Aldous Huxley och Jevgenij Zamjatin skapar sĂ„ Ă€r tankepolisen som Gud – den vet allt, hela tiden. SĂ„ tĂ€nkte inte den mer katolskt prĂ€glade Tolkien, som snarare ritar upp en vĂ€rld dĂ€r hĂ€rskare med omnipotenta ambitioner trots allt har svagheter och blottor, Ă€ven de.

Över lag kan jag annars tycka att Huxleys dystopi rĂ€tt vĂ€l fĂ„ngar vĂ„r tid, i det att hotet idag handlar om “underhĂ„llning till döds”, för att parafrasera medievetaren Neil Postman, snarare Ă€n nĂ„gon sorts Stalinistisk lydnadskultur, som Orwells dystopi handlar om. Och dĂ€rtill Ă€r Franz Kafkas Processen oerhört trĂ€ffande, vad betrĂ€ffar den kategorisering-pĂ„-distans som blinda byrĂ„kratier gör, och som aldrig kan överklagas. Den typen av distanserad maktutövning Ă€r mardrömslik i sin egen rĂ€tt.

Per och Eric gör flera andra, vÀldigt intressanta observationer:

  • Liknelsen ”data Ă€r olja” kan överföras Ă€ven till en naturreligiös dimension, dĂ€r mĂ„nga naturreligioner* menar att det Ă€r vĂ„ld mot skapelsen att exploatera jorden. Om vĂ„r tids ”olja” Ă€r persondata sĂ„ Ă€r det moraliska argumentet att personens integritet Ă€r okrĂ€nkbar en direkt parallell till denna tidigmoderna gruvdebatt.
  • DĂ€rtill, om persondata Ă€r en nĂ€ring, en industri, sĂ„ bör man rimligen frĂ„ga sig vad slaggprodukterna Ă€r. Vi kan prata om destruktiva fenomen som konsumerism som en slagprodukt med direkt negativ inverkan pĂ„ de planetĂ€ra ekosystemen, givet vĂ„r tids produktionsvillkor.
  • Helt klart Ă€r att psykologiska förestĂ€llningar om begĂ€ret Ă€r centrala. Mattas begĂ€ret mattas de destruktiva effekterna av den digitala kolonialismen.

Detta senare ocksÄ en vÀg jag sjÀlv allt mer har börjat föresprÄka. En linje som handlar om att bygga ett andligt och kunskapsbaserat immunsystem, dÀr resurser riktas mot att stÀrka det större mÀnskliga blomstrande som rimligen borde följa pÄ detta. Denna linje gÄr att överföra Àven pÄ andra debatter, drogdebatten till exempel.

Det behöver inte alls handla om asketism, utan precis som Per antyder sÄ kanske en annan vÀg Àr möjlig.

Kom ihÄg, det Àr ju inget fel med att vara luddit. Luddism Àr ju den kanske mest missförstÄdda ismen av dem alla!

* ) Och Àven kristna, i varje fall fram till 1500-talets debatter om gruvdrift som vÄldförelse pÄ Moder Jord. Carolyn Merchant har skrivit om detta i Naturens död (pÄ svenska 1994).

🇬🇧 Platform Logic: An Interdisciplinary Approach to the Platform-Based Economy

In September 2016, I attended an excellent academic conference, The Platform Society, arranged by the great people at Oxford University’s Internet Institute. My paper, presented there, was later re-worked into this article.

The concept of platforms has emerged in recent years as one of the most important concepts of the digital economy. In brief, my article concludes that digital platforms enact different types of governance, by recourse to three levels of observation: micro, meso, and macro.

  • In the minute, discrete interactions between platforms and users, micro-level forms of technocratic control are enabled.
  • On the level of platform interoperability (the meso level), a range of generative outcomes are supported.
  • In global aggregate, a macro-level mode of geopolitical domination is enabled.

Over at Oxford University’s Policy and Internet blog, you can read an interview with me about the article.

What’s the background to this article?

Digital platforms are not just software-based media, they are governing systems that control, interact, and accumulate. As surfaces on which social action takes place, digital platforms mediate — and to a considerable extent, dictate — economic relationships and social action. By automating market exchanges they solidify relationships into material infrastructure, lend a degree of immutability and traceability to engagements, and render what previously would have been informal exchanges into much more formalized rules.

Platforms enable a great number of new, seemingly rational and efficacious ways of organising society; but they are also based on an element of control, since users’ latitude is circumscribed by the computer code, and users are in many ways forced to adapt their behaviour to the interactions allowed for and prescribed by the platform owners.

A few platform-based corporations (Google, Facebook, Apple, Amazon, Microsoft) have gained massive global influence, since not only users but also a long list of other societal actors have become dependent on the services provided by these global companies, including many smaller, upcoming platform companies.

How does my concept of “platform logic” become useful?

If one chooses to look at the discrete, often highly technical inter-platform affordances and connections, one will see generativity and scope for innovation. This is what is often focused on in the business press, and similar outlets, despite the fact that many economists would argue that our present era of digital development is less innovative than past ones.

If one chooses, instead, to look at the emerging transnational, geopolitical formations under platform capitalism, one will make an entirely different set of observations. Theorists like Nick Srnicek and Frank Pasquale have argued that platform capitalism begets historically unprecedented forms of economic domination.

Lastly, if one chooses to observe the very minutiae of platform interaction — the ways in which individuals and organisations adapt to the technical imperatives that the platforms as infrastructures implement, one will see that there is a strong form of technocracy involved. Researchers like Robyn Caplan and danah boyd have recently shown how this takes place in institutions, as different organisations adapt their ways of doing things so that they become more compatible with the existing platforms, and in order to emulate the alleged efficacy and agility of tech companies. I, myself, have argued that the epistemological convictions that are at the root of behavioural data-gathering companies such as Facebook, and the technical prescription exerted by the resulting infrastructures, might be much more rigid than many would think, steering also the operatives inside the platform corporations to an extent that we should not underestimate.

The interplay between these different mechanics (each one observable by using the attendant optic) can be neatly summarized by my concept of “platform logic.”

I argue that platform logic is both conforming to and distinct from pre-existing capitalist structural logics (Taylorism perhaps being the one closest at hand, something that was recently seized upon by Evgeny Morozov in his long review of Shoshana Zuboff’s Surveillance Capitalism). Due to the digital nature of platforms, many tendencies already latent in capitalism (monopolism, colonialism, generativity) are exacerbated, while some altogether new tendencies can also be observed.

Platform power can be summarised as ‘the power to link facially separate markets and/or to constrain participation in markets by using technical protocols’ (Cohen 2016: 374). Data is generated, almost automatically, the very moment the infrastructure is used, enabling surveillance and various designs that utilize such data. This has primarily been discussed in relation to the distribution of ads and editorial content in the media sector, but has huge importance also for other industries. Further, digital platforms directly benefit from so-called network effects that make the platform exponentially more valuable as more people use it.

We already know that digital systems have the quality of being possible to scale, virtually endlessly. We also know that code is control, in the sense that events aboard platforms can be governed in absolute, binary ways; users and possibilities can be turned on or off. However, this hard logic of infrastructural control stands in tension with the softer, more generative potentials that are often observed as inherent to digitization; programmability, interoperability and so on. In other words, platforms are charged with a ‘paradoxical tension between the logic of generative and democratic innovations and the logic of infrastructural control’ (Eaton et al. 2015: 218). My concept of “platform logic” refers to this quite specific and, at times, paradoxical interplay that platform power results in.

Andersson Schwarz, J. (2017). Platform Logic: An Interdisciplinary Approach to the Platform-Based Economy. Policy & Internet, 9(4): 374–394. DOI: 10.1002/poi3.159

Paywalled. Contact me for access

🇬🇧 Developing Platform Economies

Data-driven digital platforms have become a key organisational form, with vast economic interest and impact in contemporary societies.

Digital platforms – and, arguably, the underlying data-driven platform logic that they make part of – are having considerable impact on most levels of our daily lives, addressing both public and private sectors and either disrupting or integrating with various markets.

This calls for more scrutiny of the consequences of digital platform economies and what we in this report call platformisation, in particular as a component of the conditions for innovation and economic welfare. One key example is the relationship between global, large-scale tech companies and more traditional incumbents on various markets – or, for that matter, the relationship between said platform corporations and smaller, emerging startups that partially rely on the platform-based infrastructures controlled by these gargantuan platform corporations. Moreover, geopolitical and jurisdictional dependencies abound – for example the different policy landscapes in USA and the EU.

This brief anthology was intended to complement the publication of the Swedish anthology on platformisation, PlattformssamhÀllet, that I edited together with Stefan Larsson, during the same year.

Larsson, S. & J. Andersson Schwarz (2018). Developing Platform Economies: A European policy landscape. Brussels: European Liberal Forum. ISBN 978-91-87379-51-2.

LĂ€nk