🇾đŸ‡Ș Postmodernism, del 3: kĂ€nslans nedtoning

De tidigare avsnitten av denna bloggserie berörde upplevelsen av att vÄr tids överflöd av inspelad musik samtidigt innebÀr ett sorts kulturellt stillestÄnd (del 1) samt David Graebers skarpsynta observation, redan för 20 Är sedan, att det Àr den kapitalistiska, globaliserade, digitaliserade samhÀllsordningen som ocksÄ skapar ett tillstÄnd av upplevd relativism, cynism, och virtualisering av det levda (del 2).

Jag kommer hĂ€r att skriva om en historiskt formad instĂ€llning gentemot kulturella uttryck som av nödvĂ€ndighet blir blasĂ©. Givet den enorma ”referensdatabasen” av redan existerande uttryck allting blir stĂ€llt mot, ja ibland direkt utkonkurrerat av, sĂ„ Ă€r det lĂ€tt att kĂ€nna att det idag Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga nĂ„got verkligt originellt, eller för den delen formulera nĂ„gra genuint nya, progressiva idĂ©er om framtiden. 

Är vi i vĂ„r tidsĂ„lder rentav dömda till en sĂ„dan förhĂ€rdad, avmĂ€tt, luttrad hĂ„llning gentemot kulturen? Om sĂ„dan cynism Ă€r nĂ„got som prĂ€glar estetiken, prĂ€glar det Ă€ven etiken?

Fredric Jamesons teorier frĂ„n 1980-talet förebĂ„dade detta, och jag tycker mig sjĂ€lv se detta omkring mig allt tydligare för var dag som gĂ„r. MĂ„nga av resonemangen i denna essĂ€ utgĂ„r frĂ„n antologin Medievetenskapens idĂ©traditioner (Studentlitteratur 2020) som mina kollegor vid medievetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola sammanstĂ€llt, och dĂ€r Ă€ven jag sjĂ€lv bidrar med ett kapitel.

Nosferatu, F.W. Murnaus stumfilm frÄn 1922

”Impress me.” VĂ„r tids mediekonsument (ur Henry Jenkins, Convergence Culture, 2006: 65)

TÀnk hur det kan ha varit att för första gÄngen nÄgonsin se rörlig bild, för hundra Är sedan!

TĂ€nk dig de allra första skrĂ€ckfilmerna (Nosferatu redan pĂ„ 1920-talet och sedan en massa filmer efter det), kontra vĂ„r tids medieutbud av idag, Ă„r 2020, dĂ„ nĂ€stan allt kommer att mötas av synpunkten “det dĂ€r Ă€r redan gjort”. 

TÀnk dig hur de dÀr allra första verken och medieprodukterna inom ett visst slag kom att vÀcka vÀldigt omedelbara grundkÀnslor (vrede, rÀdsla, förvÄning, glÀdje, lÀttnad) medan detta idag alltid stÀndigt kompletteras av hÀnvisningar till populÀrkulturella referenser. 

Mycket av det som visas pĂ„ tv idag Ă€r fiktionsserier — antingen följetonger/serier med en övergripande handling eller fristĂ„ende avsnitt. NĂ€stan alltid följer de ett traditionellt sĂ€tt av berĂ€ttande som vĂ€xte fram redan i början av 1900-talet. Men i nutidens medielandskap Ă€r, sĂ„ att sĂ€ga, ”referensdatabasen” av redan existerande medierade uttryck sĂ„ stor, att det blir allt svĂ„rare att utveckla helt nya karaktĂ€rer, handlingar, reaktioner och kĂ€nslor. Inom tv Ă€r det mesta baserat pĂ„ genrens konventioner eller baserat pĂ„ förvĂ€ntningar frĂ„n de inledande filmerna eller avsnitten av en serie. Formatet Ă€r förmodligen redan bekant för tittarna, innehĂ„llet kanske knyter an till ett redan etablerat varumĂ€rke. Tittarna Ă€r redan medvetna om ungefĂ€r hur historien kommer vara uppbyggd; de vet redan vad de ska vĂ€nta sig i början, mitten och slutet av tidigare filmer eller serier inom samma genre (Bolin 2008: 48).

FramvĂ€xten av idĂ©n att mĂ€nniskan i allt högre grad lever i en ”postmodern” tidsĂ„lder, eller att den nuvarande epoken prĂ€glas av en sorts “postmodern logik” gĂ„r att spĂ„ra till 1950- och 60-talens radikala uppbrott med den föregĂ„ende eran av brist och nöd, till förmĂ„n för en kultur som mer Ă€n nĂ„got annat kan sĂ€gas prĂ€glas av en mĂ„ngfald av uttryck â€” orĂ€kneligt mĂ„nga berĂ€ttelser, bilder, intryck, sensationer. Ännu mer tydlig blir tendensen om vi tar det sena 1900-talets explosion av ny teknik i beaktande (mikroelektronik, datorisering, digitala uttryck, osv). Vad som fĂ„r mig, och mĂ„nga andra, att vĂ€nda sig till just Fredric Jamesons teorier Ă€r för att han — mer Ă€n somliga av de andra ”postmoderna” tĂ€nkarna — gör ett konsekvent försök ”att relatera postmodern kultur till en bredare ekonomisk, social och politisk utveckling” som Anders Burman och Magnus Rodell ocksĂ„ skriver (s. 291) i den nyutkomna antologin Medievetenskapens idĂ©traditioner(Studentlitteratur 2020). 

Även om Jameson sjĂ€lv utgĂ„r frĂ„n en marxistisk historiesyn och definitivt kan kategoriseras som en marxistiskt prĂ€glad tĂ€nkare sĂ„ Ă€r det en vilseledande, ja rentav direkt felaktig förestĂ€llning att postmoderna tankegĂ„ngar per definition skulle vara marxistiska. Mycket av denna vanförestĂ€llning har pytsats ut i nĂ€rtid av ideologer som Jordan Peterson.

Snarare skulle det, precis som blogginlÀgg nummer tvÄ förklarar, vara mer korrekt att sÀga att postmodernism Àr den egentliga kulturella logik som sammanfaller med en politiskt och ekonomiskt nyliberal era. Naturvetenskapligt sett finns goda skÀl att ocksÄ klassa denna som den senare delen av den kapitalistiska eran, det vill sÀga en senkapitalistisk tidsÄlder, givet att vi nu tveklöst stÄr pÄ krönet av en tidsÄlder av massivt resursslöseri, möjliggjord genom billiga fossila drivmedel, dÀr halten koldioxid i atmosfÀren omöjliggör en fortsatt samhÀllsutveckling av samma slag, med mindre Àn att planetens ekosystem sÄsom vi kÀnner dem havererar, och en ny geologisk tidsÄlder inleds. Med stor sannolikhet har denna nya geologiska tidsÄlder redan inletts, det Àr en unik transformation av de planetÀra ekosystemen som löpt parallellt med vÄra egna liv. Vi som lever nu Àr i det avseendet unikt placerade historiskt sett, bara pÄ tvÄ generationer har vÄra livsvÀrldar och villkoren för vÄra livsvÀrldar transformerats sÄ totalt att alla tidigare mÀnskliga generationers erfarenheter bleknar i jÀmförelse.

Kapitalismens virtuella vÀrldar

Det Ă€r ocksĂ„ detta, kĂ€nner jag instinktivt, som gör den nuvarande tidsĂ„ldern sĂ„ fullstĂ€ndigt övervĂ€ldigande. Mycket av min egen analytiska famlande i dessa domĂ€ner av tĂ€nkandet har att göra med att jag upplever en stor vilsenhet och att förmodligen alla andra nu levande mĂ€nniskor upplever en liknande kombination av vilsenhet och sensorisk överbelastning; intrycken Ă€r sĂ„ mĂ„nga, samtidigt som fundamenten, ledstĂ€ngerna som kan ledsaga oss, inte lĂ€ngre Ă€r normativt ”givna” pĂ„ samma sĂ€tt som tidigare generationer av mĂ€nniskor med all sannolikhet borde ha upplevt dem.

Det Ă€r uppenbart att vi under denna epok dĂ€rtill sett olika typer av frikoppling av ekonomin frĂ„n materiella grundvillkor. Forskare inom politisk ekonomi (sĂ„som Wolfgang Streeck till exempel) kallar detta för finansialisering â€” nĂ„got som kan sĂ€gas ha fĂ„tt ett startskott i och med upplösandet av Bretton Woodssystemet 1971, för att sedan följas av en rad avregleringar och förskjutningar av den ekonomiska omsĂ€ttningen i samhĂ€llen till den finansiella sektorn, dĂ€r enorma mĂ€ngder pengar numer oupphörligen och med enorm intensitet byter hĂ€nder relativt frikopplat frĂ„n den reella ekonomin (hushĂ„llande av begrĂ€nsade resurser). 

Denna frikoppling av det finansiella kapitalets intressen kontra faktiska livsbetingelser för mÀnniskor, djur och vÀxter var förstÄs nÄgot som blottlades i kraschen 2007-2008 som vi fortfarande lever i efterdyningarna av; mÄnga samtida tÀnkare har ocksÄ formulerat teser om att det var den krisen som banade vÀg för ett större krismedvetande som nu, Är 2020 blommar ut i en rad angrÀnsande kriser: den ny-auktoritÀra vÄgen av reaktionÀra antidemokratiska kleptokrater (lÄt oss kalla den Trumpism-Putinism) och den etniska maktordning som funnits i USA sedan tidigmodern tid som nu manifesterar sig pÄ nytt, parallellt med pandemin (Covid-19) och rader av ekologiska katastrofer (skogsbrÀnder, översvÀmningar, stormar) som logiska yttringar av klimatkollapsen.

Inom makroekonomin Ă€r det förestĂ€llningar om framtida aktieutdelningar (vinster som tillfaller primĂ€rt kapitalĂ€gare, snarare Ă€n löntagare) som har kommit att ta överhanden — sĂ„tillvida att börsindex numer underförstĂ„tt verkar framhĂ„llas som index pĂ„ ekonomin som helhet, nĂ„got som till exempel nyligen synliggjordes i samband med den rĂ„dande pandemikrisen (Covid-19), dĂ„ börskurserna initialt störtdök för att sedan Ă„terhĂ€mta sig och börja stiga igen, trots att den reala ekonomin fortsĂ€tter att krympa och helt uppenbart har en nedĂ„tgĂ„ende tendens. 

För mig Ă€r det uppenbart att sĂ„dant som postmodernism ofta anklagas för — vĂ€rderelativism, rentav upplösning av fasta, objektiva förklaringsmodeller och vĂ€rden, ja nihilism rentav — Ă€r direkt sammankopplat med en ekonomi vars förankring i konkreta livsförhĂ„llanden och faktiska begrĂ€nsade resurser uppenbarligen gĂ„tt förlorad.

PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt bekrĂ€ftar Ă€ven Jameson denna syn: Han ser inte ekonomin post-Bretton Woods, som en ”postindustriell” ekonomi utan snarare som ett i mĂ„nga avseenden ”renare stadium av kapitalismen Ă€n nĂ„got av de tidigare” (Jameson 1986: 264). HĂ€r förebĂ„dar han mycket av vĂ„r tids teori om kapitalismens inneboende motsĂ€ttningar och möjliga tendens att förstöra sig sjĂ€lv inifrĂ„n. 

Om vi dĂ€rtill lĂ€gger en uppsĂ€ttning implementeringar av digital teknik — det var detta jag sjĂ€lv skrev min avhandling om (2010), för övrigt — som tillĂ„ter massiv kopiering, mĂ„ngfaldigande och spridning av information utan att ursprungskopiorna gĂ„r förlorade, samt dĂ€rtill virtualisering av sensoriska upplevelser, sĂ„ Ă€r det inte alls orimligt att argumentera för att den övervĂ€gande majoriteten av planetens befolkning idag kulturellt sett lever i ett postmodernt tillstĂ„nd, nĂ„got som alltsĂ„ förebĂ„dades av de mer teoretiska idĂ©erna om postmodernism, som formulerades under 1970- och 80-talen. 

NĂ€r det gĂ€ller dessa teorier sĂ„ handlar det framför allt om den akademiska och estetiska sfĂ€ren, och frĂ„gorna som berörs Ă€r kunskapsproduktionens möjlighet och giltighet (Jean-Francois Lyotard), vad simuleringen av upplevelser gör med bĂ„de kognitionen och möjligheterna till sanningsansprĂ„k (Jean Baudrillard) och estetikens vĂ€sen givet allomfattande penetrering av livsvĂ€rlden av senkapitalismen (Jameson). 

En av Fredric Jamesons huvudteser Ă€r att det Ă€r just de nya medieteknikerna (datorer, elektronisk och sedermera den digitala kulturen i stort) som möjliggör olika former av reproduktion, dĂ€r det som avbildas pĂ„ mer Ă€n ett sĂ€tt frikopplas frĂ„n det som avbildas. Det Ă€r alltsĂ„ inte bara en semiotisk utan Ă€ven en teknisk logik av frikoppling/virtualisering som trĂ€der in, och denna möjliggörs av höggradigt kommersiella, industriella intressen. Det Ă€r knappast en grupp arga marxister som ser till att digitaliseringen kommer att eskalera snabbt under de sista decennierna av 1900-talet. 

Dessa medietekniker möjliggör en ny sorts ytlighet, avsaknad av djup, menar Jameson — inte minst i form av den bokstavliga tvĂ„dimensionalitet som skĂ€rmar, fönster, speglar, ytor av alla slag erbjuder. Vi kan notera att sĂ„ Ă€r fallet bĂ„de inom fysisk arkitektur och den mediala arkitekturen, nĂ„got som medievetaren Joshua Meyrowitz ocksĂ„ pĂ„pekade under precis samma tid, mitten av 1980-talet. Men Jameson tar detta lĂ€ngre och drar slutsatsen att Ă€ven det politiska tĂ€nkandet, den samhĂ€llsfilosofiska förestĂ€llningsförmĂ„gan, kommer att prĂ€glas av denna ytmĂ€ssighet. Som följd av ytmĂ€ssigheten, att inget pĂ„ det kulturella planet sĂ„ att sĂ€ga skĂ€r djupare eller vĂ€ger tyngre Ă€n nĂ„got annat, sĂ„ följer det logiskt att Ă€ven distinktioner om ”högt” och ”lĂ„gt” inom kulturen avslöjas som godtyckliga.

Med andra ord bör postmodernismen, i stÀllet för att reduceras till en estetisk stil, förstÄs inom ramen för och sammanvÀvd med en mycket vidare samhÀllelig och kulturell transformation. Det Àr mot den bakgrunden som Jameson beskriver postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik och som dess kulturella dominant. Det innebÀr inte att han menar att all konst, arkitektur och litteratur som skapas idag skulle vara postmodern. DÀremot uppfattar han den postmoderna konsten som det mest tidstypiska och dominerande kulturella uttrycket i vÄrt senkapitalistiska samhÀlle.

Burman & Rodell (2020: 295)

HĂ€r Ă€r det viktigt: Sammanblanda inte lĂ€karen som stĂ€ller diagnosen med sjukdomen. 

NĂ€r Jameson ser detta och stĂ€ller denna diagnos sĂ„ gör han det nĂ€mligen som en kritisk betraktare. Han kan som sagt snarare kĂ€nnetecknas som en marxist, han har inga ansprĂ„k pĂ„ att sjĂ€lv vara en typisk postmodernist.

Dessutom Ă€r det viktigt att notera att det inom vĂ€nstern vid den hĂ€r tiden fanns mĂ„nga som var ytterst skeptiska mot idĂ©erna om det postmoderna. Under 1970-talet hade kommunistiska partier omkring 20-25 procent av vĂ€ljarstödet i flera vĂ€steuropeiska lĂ€nder, och marxismen hade pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt en lika stark stĂ€llning som nyliberalismen har idag, som ideologi par prĂ©fĂ©rence bland mĂ„nga samhĂ€llsintresserade; ofta verkar ju ideologi dĂ€rtill som bekant pĂ„ det omedvetna planet. MĂ„nga som aldrig trodde de var sĂ€rdeles dogmatiska nĂ€r det begav sig kanske senare i livet ser tillbaka och inser att de faktiskt var det.

Jag skulle drista mig till att sĂ€ga att marxismen spelade en hegemonisk roll som ”grand narrative” för allt möjligt, frĂ„n estetisk teori (som hĂ€r i Sverige, tidningen Musikens makt) till exempel) till prestigefyllda konkreta samhĂ€llsbyggande insatser sĂ„som utredningsarbete, regleringsförslag, SOU:er, och liknande, men att denna hegemoni efter murens fall relativt snabbt kom att skifta till ett mycket mer nyliberalt credo. Se bara hur skola, vĂ„rd, omsorg drastiskt kom att avregleras och privatiseras i Sverige frĂ„n 1990-talet och framĂ„t. Sverige framstĂ„r ur historisk synvinkel ofta som ett mycket bra exempel pĂ„ hur ”groupthink” kan skifta över tid, vad betrĂ€ffar de övergripande ideologier som fĂ„r gehör och genomsyrar samhĂ€llsdebatt och policy. Mycket av detta hĂ€nger förstĂ„s ocksĂ„ ihop med generationer och levda historiska erfarenheter; mĂ„nga födda pĂ„ 1960-talet mĂ„ste ha prĂ€glats av den allra mest proggiga, vĂ€nsterorienterade barnpedagogiken till exempel, och reagerade med stor sannolikhet mot detta Ă€ven pĂ„ det direkt personliga planet under 1980-, 90- och 00-talen. DĂ€rmed var det logiskt att den direkt nyliberala politik som Alliansen stod för under 00-talet fick stort genomslag. Men nog om det för nu, mer om detta pĂ„ annat stĂ€lle! 

Frankfurtskolans JĂŒrgen Habermas höll till exempel ett föredrag 1980 ”i vilket han gick hĂ„rt Ă„t de postmoderna filosofernas relativism som han politiskt uppfattade som en del av ett vidare högerprojekt som i samtiden manifesterades av Ronald Reagan, Margaret Thatcher och en framvĂ€xande nyliberalism. Mot den postmoderna kritiken försvarade Habermas det stolta upplysningsarvet och det ofullbordade moderna projektet.” (Burman & Rodell 2020: 293). Som jag noterade i förra blogginlĂ€gget sĂ„ har begreppet “postmodernism” i dagens debatt ofta fĂ„tt klĂ€ skott för en allmĂ€n vĂ€nsterorientering i största allmĂ€nhet. Men detta enkla faktum visar att de högröstade radikalhöger-orienterade oratorerna pĂ„ nĂ€tet Ă€r rejĂ€lt felinformerade om sakernas ordning. De blandar helt uppenbart ofta ihop begreppen. I denna enkla observation faller ju nĂ€mligen hela den enkelspĂ„riga, amatörmĂ€ssiga berĂ€ttelse som likstĂ€ller ”kulturmarxism”, Frankfurtskolan, postmodernism, postkolonialism och marxism som om alla dessa vore del av en och samma stora konspiration. Den verkliga teoribildningen Ă€r mycket mer komplicerad Ă€n sĂ„, och om man verkligen bryr sig och har sinnesro att försöka förstĂ„ sĂ„ har det ocksĂ„ skrivits hyllmeter om detta!

VarumÀrkifieringen av kulturen

NĂ„vĂ€l. LĂ„t oss Ă„tergĂ„ till det brusande överflödet av ytliga medietexter, och de inneboende paradoxer – de sjĂ€lvmotsĂ€gelser, aporier â€“ som döljer sig i detta myller. 

Edvard Munchs mĂ„lning Skriet kan associeras med anomi, alienation, ensamhet och social fragmentering, patosfyllda Ă€kta kĂ€nslor frĂ„n senromantiken, Ă„ngestens epok. Men idag finns Skriet som kylskĂ„psmagnet och i otaliga memes Ă€r tavlans frĂ€msta funktion mer att likna som en referens till sig sjĂ€lv. 

Detta kan naturligtvis ocksĂ„ kopplas till begreppet ”pastisch” som Jameson beskriver som en typ av efterlikning av stilar som Ă€r ytlig och tom, och som han ocksĂ„ av den anledningen lyfter fram som ett av den, enligt honom, postmoderna kulturens mest dominerande begrepp. Kanske kan man se det som att nĂ€stan alla uttryck blir ting i sig sjĂ€lva, de blir till mentala genvĂ€gar som fastnar i vĂ„ra minnen. JĂ€mför med hur sociala typifieringar och stereotyper fungerar. Även de pekar mot precis samma sak, de blir enkla ”genvĂ€gar” för mediepublikens medvetanden, sĂ€tt att reducera komplex verklighet till enkla, karikatyrliknande kategoriseringar. Publiken slipper tĂ€nka efter för mycket, de kan se en kostym och dĂ€rifrĂ„n göra en massa omedelbara konnotationer till en tĂ€nkt typ. Priset de betalar Ă€r att detta alltid riskerar att reducera tillvarons komplexitet.
Det Ă€r precis sĂ„hĂ€r som varumĂ€rken fungerar! Redan pĂ„ 40-talet utformade Herta Herzog utifrĂ„n relativt djupsinnig Freudianskt prĂ€glat tĂ€nkande en teori om imago, det vill sĂ€ga den psykiska mekanism genom vilken företag och varumĂ€rken förknippas med olika ”bilder” i betraktarnas sinnen. Att sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor gĂ„r omkring med mentala bilder och kartor av hur en ”Coca Cola”, en ”Apple Mac” eller en ”Fenty Beauty” ser ut, med hela buketter av associationer kopplade till dessa egentligen helt godtyckliga tecken, Ă€r ju rĂ€tt remarkabelt. 

Ser vi som analytiker hur just varumĂ€rket som sĂ„dant blir viktigare Ă€n de mer grundlĂ€ggande kĂ€nslor som mĂ„nga populĂ€rkulturella uttryck skulle kunna uttrycka sĂ„ tror jag att vi hamnar nĂ€rmare Jamesons sĂ€tt att tĂ€nka. Se till exempel det hĂ€r klippet frĂ„n den irlĂ€ndska kompositören Martin Keary (Tantacrul) som besvarar frĂ„gan varför musiken i filmen The Last Jedi Ă€r sĂ„ mycket mindre kĂ€nslomĂ€ssigt berörande Ă€n musiken i de ursprungliga ”Star Wars”-filmerna. Vad gĂ„r förlorat? Är inte grundpremissen hĂ€r att sjĂ€lva varumĂ€rket (och dess bukett av nödvĂ€ndiga associationer) blivit det ting vilket de nya filmerna stĂ€ndigt mĂ„ste förhĂ„lla sig till, och dĂ€rtill mĂ„ste lĂ€gga Ă„tskillig energi och tid pĂ„ att upprĂ€tthĂ„lla? Är det inte av just denna anledning som de nya filmerna omöjligt kan vĂ€cka samma ursprungliga kĂ€nslor som de första filmerna? 

Det gÄr ocksÄ att uppfatta kÀnslans nedtoning inom vissa specifika genrer, sÄsom t.ex. dÄtidens och nutidens skrÀckfilm. LÄt oss ÄtergÄ till Nosferatu. SkrÀckfilmer förr var nyskapande i det att publiken aldrig hade sett nÄgot liknande förr, men kanske inte sÄ explicita eller övertydliga i det vÄld och effekter som visades. Filmbolagen har under Ärens gÄng producerat allt mer explicita skrÀckfilmer vilket kan föranleda ett antagande om att publiken i vissa avseenden blir avtrubbad inför detta, eller i varje fall van vid innehÄllet. Det finns inte lÀngre sÄ mycket nytt som exalterar, det blir en slags nedtoning i mottagandet av det som presenteras. Publiken Àr luttrad, redan erfaren, rentav kanske cynisk?

Notera att Jamesons idĂ©er inte gör ansprĂ„k pĂ„ att fĂ€lla direkta normativa utlĂ„tanden över om det hĂ€r med kĂ€nslans nedtoning Ă€r ”bra” eller inte. Allting behöver inte vara dĂ„ligt med denna nya postmoderna situation. Det gĂ„r till exempel att uppfatta ”kĂ€nslans nedtoning” som Ă€ven den en kĂ€nsla i sig. NĂ„got publiken sett eller hört, Ă„r efter Ă„r, som inte lĂ€ngre Ă€r ”nytt” men som har ett vĂ€rde för publiken, kanske framför allt ett nostalgiskt sĂ„dant. LĂ„t oss ta Marilyn Monroe som exempel. Hade en kvinna kommit med Marilyns vita klĂ€nnings i nutid och försökt göra samma eller liknande sĂ„ hade det inte varit lika mĂ€rkbart. Publiken Ă€r, i den meningen, avtrubbade dĂ„ de kan relatera till sĂ„ mĂ„nga redan existerade uttryck bakĂ„t i tiden. Hon var originalet och hennes ”grej” Ă€r redan gjord. 

Vidare sĂ„ gĂ„r ocksĂ„ att formulera idĂ©n om det postmoderna som en om avsaknad av historicitet i olika verk. Vad menas med detta? Förlusten av verkets historicitet betyder att det i betydande avseenden tappat förmĂ„gan att kunna rekonstruera den tĂ€nkta ”ursprungliga situation” som verket relaterar till. Det Ă€r som att verket inte lĂ€ngre Ă€r förankrat i en historisk upplevelse, utan lever sitt eget liv. Eftersom djup saknas blir i praktiken ytligheten och verket densamma: Det du ser Ă€r det du fĂ„r. Hur ett verk tolkas ligger i betraktarens ögon, men pĂ„verkas ocksĂ„ av tavlans och den omgivande vĂ€rldens beskaffenhet (de tolkningsmöjligheter som sĂ„ att sĂ€ga ”bjuds” Ă„skĂ„daren; pĂ„ engelska talar man om affordances). BĂ€gge dessa, bĂ„de mottagandets sfĂ€r och produktionens sfĂ€r, har ju definitivt skiftat historiskt. Med andra ord: SĂ€ttet som en tavla som Edvard Munchs Skriet mottogs för hundra Ă„r sedan skiljer sig frĂ„n hur den mottas idag. NĂ€r den mĂ„lades antogs den vĂ€cka vissa kĂ€nslor, och “mediebruset” som den sĂ„ att sĂ€ga konkurrerade med var mycket mindre. Idag sĂ„ behöver en tavla som denna “hĂ€vda” sig i mediebruset pĂ„ helt andra sĂ€tt.

Det Ă€r idag vanligt att journalister, opinionsbildare och intellektuella spekulerar rĂ€tt vilt om hur medieanvĂ€ndningen faktiskt ser ut, och hur medieanvĂ€ndare förhĂ„ller sig kĂ€nslomĂ€ssigt till utbudet. För tio Ă„r sedan var det Ă  la mode att skriva om ”nedkoppling”, att gĂ„ helt offline, för fem Ă„r sedan var det vanligt att oroa sig om sĂ„ kallade ”filterbubblor” och nu, under rasande viruspandemi sĂ„ har det blivit vanligt att konstatera att det minsann inte var sĂ„ dumt det dĂ€r med ”skĂ€rmtid”, och att mĂ„nga av de gĂ„ngna Ă„rens farhĂ„gor kanske var missriktade. Men utan att faktiskt göra riktiga empiriska studier av anvĂ€ndarnas egentliga upplevelser och tolkningar sĂ„ kan vi ju inte förmoda allt för mycket om dessa, eller hur? Vi bör heller inte rakt av förutsĂ€tta att konstverk har vissa inbyggda, automatiska reaktioner som de vĂ€cker hos publiken.

SjĂ€lva poĂ€ngen med kulturstudier och medieforskning Ă€r att visa att just hur ett verk tolkas ligger i betraktarens ögon. Detta Ă€r nĂ„got som inte minst skiftar historiskt. 

Jag tĂ€nker att det dĂ€rför Ă€r en aning missriktat att söka betydelsen av begreppet “kĂ€nslans nedtoning” i publikstudier/receptionsstudier, eftersom varken Jameson eller andra som skrivit och pratat om postmodernism egentligen hade sĂ€rskilt gedigna empiriska studier av publiken att grunda detta i. Snarare rör det sig om en spekulativ filosofisk teori om sjĂ€lva verken som sĂ„dana och deras sfĂ€r av produktion och dissemination, det vill sĂ€ga sjĂ€lva utbudssidan i sig. Det Ă€r ocksĂ„ det Jameson gör, vilket skiljer honom totalt frĂ„n mĂ„nga av de andra medie- och kulturforskare som var samtida med honom — till exempel Janice Radway. Hon undersökte verkligen medieanvĂ€ndarna, men detta var inte vad Jamesons projekt handlade om.

Jameson fĂ€ller alltsĂ„ inte direkt nĂ„got omdöme om mediepubliken utan snarare om medietexterna som sĂ„dana. Det han sĂ€ger Ă€r alltsĂ„ inte sĂ„ enkelt som att mediepubliken skulle vara en “passiv massa” — att sĂ€ga sĂ„ Ă€r ett uttryck för den riktigt gamla typen av medieanalys, den som gjordes för hundra Ă„r sedan, dĂ„ mĂ„nga forskare och intellektuella avfĂ€rdade populĂ€rkulturen genom att mena att publiken var en odifferentierad massa. 
LikasĂ„ sĂ€ger han inte att allt medieutbud Ă€r mallat och likadant. Snarare Ă€r det just mĂ„ngfalden och den enorma samlade mĂ€ngden av uttryck som han understryker. Men det Ă€r en ofantlig mĂ€ngd och en ofantlig variation som finns dĂ€r i kapitalismens tjĂ€nst. All denna synbara mĂ„ngfald syftar egentligen bara till att upprĂ€tthĂ„lla det senkapitalistiska tillstĂ„ndet. Ett system som Ă€r sinnrikt i det att det lĂ„ter absorbera alla möjliga uttryck, Ă€ven de uttryck som Ă€r oppositionella till systemet! 

HĂ€r kan vi se hur den digitala samtida kulturen tycks dra detta till sin spets. Mer om detta senare.

Hur blir dĂ„ Jamesons tĂ€nkande anvĂ€ndbart Ă€ven för mer publikforskningsinriktade insatser? 

Jag tĂ€nker att det inte gĂ„r att helt förstĂ„ vĂ„r tids vanliga — allt för vanliga — upplevelser av uppgivenhet och alienering inför sakernas ordning, om man inte har grepp om de insikter tĂ€nkare som bĂ„de Jameson men Ă€ven, pĂ„ senare tid, Mark Fisher gjorde. Är du som jag nyfiken pĂ„ varför sĂ„ mĂ„nga verkar uppleva tomhet, idel tomhet, i en tid av fantastiska, hisnande, rungande sensoriska medierade upplevelser, ja dĂ„ borde du sĂ€tta dig in i de postmoderna tĂ€nkarnas idĂ©vĂ€rld. 

Summering

Jameson beskriver kĂ€nslans nedtoning som en fundamental del av det postmoderna tillstĂ„ndet. NĂ€r estetisk produktion har blivit en del av den allmĂ€nna varuproduktionen (Jameson 1986: 266-267) pĂ„ det sĂ€tt den Ă€r idag sĂ„ innebĂ€r det i sjĂ€lva verket ett hinder för verklig estetisk utveckling och förnyelse. Varan Ă€r det som blivit allt mer centralt och objekt förvandlas till varor i en sorts varufetischism. I just detta avseende Ă€r Jamesons kritik alltsĂ„ en marxistisk kritik av den tidsepok han uppfattar som den postmoderna. 
Det postmoderna bör dock inte ses som ett totalt brott med det som kom dessförinnan; tvĂ€rtom, sĂ„ Ă€r det en sorts intensifiering av tendenser som fanns inneboende redan i tidigare former av industrikapitalism och modernisering. Skillnaden nu, alltsedan efterkrigstiden, Ă€r att varufieringen av vĂ€rlden kommit att fĂ„ fritt spelrum. Kort sagt: Varan har fĂ„tt en plats i vĂ„rt samhĂ€lle helt olikt nĂ„got annat tidigare existerande samhĂ€lle. Att konstatera detta Ă€r att lĂ„na djupa insikter frĂ„n Marx, som Ă€r oomtvistliga. Medan andra tĂ€nkare som har skrivit lĂ„nga teser om postmodernismen, Jean Baudrillard till exempel, inte Ă€r lika uppenbart marxistiska i sina analyser sĂ„ Ă€r Jameson (Ă€ven enligt egen utsago) en marxistisk teoretiker, nĂ„got som ocksĂ„ Ă€r helt uppenbart i hans textproduktion. 

Det Ă€r trist nĂ€r ideologiska dogmatiker vĂ€grar att vĂ„ga tĂ€nka i dessa banor enbart pĂ„ grund av beröringsskrĂ€ck med Marx, och kanske Ă€r det förklaringen till de stora missförstĂ„nd som föreligger idag. Ironiskt nog har mĂ„nga politiskt aktiva till höger om socialdemokratin och socialliberalismen dĂ€rför förmodligen missförstĂ„tt mycket av vĂ€nsterns kritik mot det liberalismen ocksĂ„ urartat till under den nyliberala eran. Det ligger Ă€n idag en höggradigt potent skiljelinje mellan de som vĂ„gar och klarar att göra den lĂ€sning av samhĂ€llet som Jameson gör (utan att för den delen föresprĂ„ka marxism av det slag som implementerades under 1900-talet) och de som utan att ens bekanta sig med teorin kastar bort djupa insikter med det marxistiska badvattnet. 

För vi lever i en tid dĂ„ vĂ„r kollektiva förĂ€lskelse med det materiella vĂ€lstĂ„ndet kostar ekosystemen och det globala klimatet oerhört dyrbara vĂ€rden. Systemet lever pĂ„ köpt tid. Klockan tickar. Alla vet att det inte kan vara för evigt. Situationen börjar bli akut. 

🇾đŸ‡Ș Postmodernism, del 2: Det var uppenbart redan vid millennieskiftet

Det hÀr Àr det andra inlÀgget i en serie blogginlÀgg om postmodernism. Det första inlÀgget introducerar Fredric Jamesons skildring av det postmoderna tillstÄndet genom relativt personliga betraktelser av populÀrmusiken.

Visst kan postmodernismen vara rÀtt snÄrig att förstÄ som koncept, om man inte Àr van att tÀnka som en historiker. Jag förstÄr varför mÄnga ryggar inför konceptet, eftersom det ofta rör sig om sÄ luddigt formulerade teorier och spridda, osammanhÀngande utsagor dÀr somliga menar en sak, andra en annan. Som vanligt Àr det viktigt att formulera sig en egen förstÄelse av begreppet först, innan en faller in i affekt.

Sedan jag skrev det förra inlĂ€gget hann en tragisk sak intrĂ€ffa, nĂ€mligen bortgĂ„ngen av den mycket klarsynta, ödmjuka och kreativa antropologen, aktivisten och filosofen David Graeber. Hans verk kan jag varmt rekommendera, bĂ„de de essĂ€er han skrev (mycket kommer nog att samlas i bokform nu efter hans död), och böcker sĂ„som den magistrala Skuld: De första 5000 Ă„ren och den skarpsynta Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byrĂ„kratins hemliga fröjder.

I förra inlĂ€gget skrev jag om tioĂ„riga tidsspann, men herregud nu upptĂ€cker jag att det rentav Ă€r tjugo Ă„r sedan han skrev boken Toward an Anthropological Theory of Value (2001).

Det Àr alltsÄ tjugo Är sedan han förklarade dessa saker pÄ detta enkla sÀtt:

Det var egentligen aldrig mĂ„nga forskare som var villiga att faktiskt kalla sig ”postmodernister”. Men pĂ„ sĂ€tt och vis var det just detta som gjorde termen sĂ„ kraftfull: ”postmodernism” var inte nĂ„got som nĂ„gon föreslog utan ett fullbordat faktum som alla helt enkelt var tvungna att acceptera. FrĂ„n och med 1980-talet har alltsĂ„ ”postmodernism” ofta presenterats genom en rad argument som kan sammanfattas i karikatyrform i den hĂ€r stilen: 

1. Vi lever nu i en postmodern tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vÄrt postmoderna tillstÄnd Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Allt Àr uppdelat och fragmenterat; försök att systematiskt förÀndra samhÀllet kommer antingen att visa sig vara omöjliga eller landa i totalitÀra mardrömmar.

3. Även om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt. Legitima politiska Ă„tgĂ€rder kan Ă€ga rum, förutsatt att det sker pĂ„ en personlig nivĂ„: genom utformning av subversiva identiteter, olika former av kreativ konsumtion och liknande. SĂ„dana handlingar Ă€r i sig sjĂ€lva politiska och potentiellt befriande.

David Graeber (2001: x)

Graeber Ă€r noga att pĂ„peka att ovanstĂ„ende Ă€r en grov förenkling; de faktiska argumenten i de teoretiska utsagor som gjordes vid den hĂ€r  tiden var vanligtvis oĂ€ndligt mer komplexa. ÄndĂ„ hade de nĂ€stan alla gemensamt att de bar olika versioner av dessa tre teman. 

NĂ„vĂ€l, jĂ€mför dem sedan, skriver Graeber, med argumenten som började höras pĂ„ 1990-talet, ofta i vĂ€ldigt populĂ€ra massmedier, om ett fenomen som pĂ„ den hĂ€r tiden kallades ”globalisering”:

1. Vi lever nu i den globala marknadens tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vÄrt detta Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Drömmar om revolution har visat sig vara omöjliga eller rentav producera totalitÀra mardrömmar. Till och med alla de idéer om att förÀndra samhÀllet genom fria demokratiska val behöver nu överges i den globala konkurrensens namn.

3. Även om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt: Marknadsbeteenden, och i synnerhet individuella konsumtionsbeslut, Ă€r i sig demokrati. De Ă€r verkligen den demokrati vi nĂ„gonsin kommer att behöva.

Graeber (2001: x–xi)

Ser du parallellerna?

Dock noterar Graeber att det naturligtvis funnits en enorm skillnad mellan de tvĂ„ argumenten. För dem som hyllade postmodernismens lov var de centrala pĂ„stĂ„endena att mĂ€nniskan hade intrĂ€tt in i en vĂ€rld dĂ€r alla totaliserande system – vetenskap, mĂ€nsklighet, nation, sanning och sĂ„ vidare – hade splittrats. Det stod klart och tydligt för dessa teoretiker att det inte lĂ€ngre fanns nĂ„gra stora mekanismer för att sy ihop vĂ€rlden, göra den hel, som vore vĂ€rlden uppdelad i inbördes ojĂ€mförbara, osammanhĂ€ngande fragment. Enligt det sĂ€ttet att se pĂ„ vĂ€rlden gick det alltsĂ„ inte ens att förestĂ€lla sig att det skulle kunna finnas en enda vĂ€rdeskala för att mĂ€ta saker.

Nyliberalerna, Ă„ andra sidan, kallades de som sjöng den globala marknadens lovsĂ„ng. Denna omfamnade de som det enskilt största och mest monolitiska mĂ€tsystem som nĂ„gonsin skapats, ett totaliserande system som Ă€r kapabelt att underordna allt – varje objekt, varje bit land, varje mĂ€nsklig kapacitet eller relation – till en enda vĂ€rdestandard. (Ser ni för övrigt parallellerna med diskurserna om digitaliseringen? Jag och Eric SchĂŒldt likstĂ€llde denna tendens, argumentet att ”allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” med en globalt uppslukande pyramid som Ă€ter allt i sin vĂ€g, i vĂ„r bok Framtiden, 2011.)

Det som Ă€r fullstĂ€ndigt slĂ„ende Ă€r att Graeber konstaterade allt detta redan för tjugo Ă„r sedan. 

Fattar ni hur lĂ„ngt efter den allmĂ€nna idĂ©debatten Ă€r, inte minst i Sverige? 
För Ă€nnu Ă€r det mĂ€ngder av mĂ€nniskor – jag ser dem i sociala medier, hör dem i samhĂ€llsdebatten – som framhĂ€rdar i blindo. Framför allt menar jag dĂ„ det senare lĂ€gret, de som fortsĂ€tter att nattstĂ„ndet befinna sig i den nyliberala tankemodellen, vĂ€rldsbilden dĂ€r allt behöver inordnas marknadens logik eftersom det ju Ă€r ”en global konkurrens”. Det Ă€r som att denna bild Ă€r sĂ„ stark, den Ă€r ju dessutom en social och materiell verklighet som skapas pĂ„ nytt varje gĂ„ng nĂ„gon uttalar besvĂ€rjelsen och agerar dĂ€refter. (Denna performativa aspekt av ekonomin och ekonomiforskningen Ă€r nĂ„got som just Graeber, i likhet med franska forskare som Michel Callon, Bruno Latour, Isabelle Stengers, Luc Boltanski och Eve Chiapello, hjĂ€lper oss att förstĂ„.)

Och redan 2001 sĂ„g Graeber överlappningen – att de som kritiserar postmodernismen, som vĂ„r gode Jameson till exempel, egentligen kritiserar den globala, nyliberala kapitalismens effekter, vilka ju Ă€r exakt de som postmodernismen sĂ€gs innebĂ€ra: Avsaknad av gemensam moralisk/etisk vĂ€rdeskala (men, mĂ€rk vĂ€l, en universell administrativ/byrĂ„kratisk vĂ€rdeskala), ett moras av kulturella uttryck och tillhörigheter utan egentliga gemensamma utgĂ„ngspunkter, allting uppdelat och fragmenterat, kollektiva politiska projekt dömda att dĂ€rför aldrig hitta nĂ„gon verklig ideologisk resonansbotten
 

Likafullt betyder det att de som firade postmodernismen egentligen till stor del firade effekterna av det universella, administrativa och byrĂ„kratiska, i grunden amoraliska marknadssystemet, som liksom alla totaliserande vĂ€rdesystem tenderar att kasta alla andra i tvivel och oordning. 

Det anmĂ€rkningsvĂ€rda var att de inte mĂ€rkte detta faktum. Hur kan det komma sig att mĂ€nniskorna var sĂ„ blinda för den historiska situation de befann sig i? Och varför var det sĂ„ svĂ„rt för de som trots allt tycktes hysa en sorts vurm för det som postmodernismen levererade att komma pĂ„ ett sĂ€tt att kritisera det system som pĂ„ sĂ„ mĂ„nga sĂ€tt samtidigt var rakt motsatt allt det de ofta sörjde och efterlyste? 

Nu, tjugo Ă„r senare, Ă€r det uppenbart att vi upplever ett historiskt skeende dĂ€r grunderna för dessa tvĂ„ aspekter av samhĂ€llsordningen blir oerhört tydliga för oss, i varje fall om man vĂ€ljer att vĂ„ga se. 

Det jag numer kommit att tĂ€nka Ă€r att den fossilberoende kapitalismen nĂ„tt vĂ€gs Ă€nde, att det som möjliggjort det hysteriskt expansiva system av global industrikapitalism – och den mĂ„ngfald av konsumtion, materiellt överflöd och pĂ„följande kulturella uttryck det medfört – nu uppdagas som en gigantisk planetĂ€r fĂ€lla. 

Halten koldioxid i atmosfĂ€ren rusar uppĂ„t, uppĂ„t, uppĂ„t och vi kan inte lĂ€ngre andas. 
Egentligen var det bara fem-sex Ă„r efter Graebers ovanstĂ„ende argument som fundamenten för den globala marknadsordningen kom att börja skĂ€lva. I Sverige upplevde vi aldrig effekterna av den globala finanskrisen 2006–2009 speciellt hĂ„rt, vi hade en gynnsam position och kunde pĂ„ avstĂ„nd betrakta den vĂ„g av foreclosures och uppsĂ€gningar som sköljde över stora delar av vĂ€rlden.

Jag minns hur jag Ă„tervĂ€nde till London pĂ„ besök 2009 och hur annonstavlorna gapade tomma pĂ„ London Bridge Station; ”Gör reklam hos JCDecaux” stod det, ett solklart tecken pĂ„ lĂ„gkonjunktur nĂ€r annonsplatserna inte gick att sĂ€lja. Samtidigt i Stockholm var det trendigt med sĂ„ kallad ”stekarkultur”. Swedish House Mafia spelades pĂ„ utestĂ€llena, armarna viftades spikrakt upp i luften och uttryck som ”glassigt”, ”vaska” och ”nice” vittnade om en mentalitet dĂ€r den enda riktningen var upp, upp, upp. Till och med indiepopparna drogs med i att hĂ€nga pĂ„ Stureplan, oavsett hur vĂ€nsterpolitiska de egentligen sade sig vara i sina allmĂ€nna vĂ€rderingar. 

I USA och Storbritannien, de lĂ€nder som nyliberalerna vid den hĂ€r tiden sneglade pĂ„ som förebilder vad gĂ€llde lusten att privatisera skattefinansierade verksamheter och skapa mer valfrihet för medborgarna, hade krismedvetandet börjat intrĂ€da hos mĂ„nga redan för tio Ă„r sedan; den Occupy-rörelse som Graeber var med att grunda var just ett uttryck för detta. MĂ„nga av dem som drogs med kunde tydligt se effekterna av den globala marknadsordningen, dĂ€r tidigare fattiga lĂ€nder som Kina förvisso kunde öka sitt vĂ€lstĂ„nd men med ökade klyftor inom i praktiken jordens alla lĂ€nder som bieffekt (nĂ„got som bl.a. ekonomiforskaren Branko Milanović visat). 

Aktivisterna inom rörelser som Occupy och, med risk för att förenkla, Ă€ven den sĂ„ kallade arabiska vĂ„ren verkade ha starka föraningar om att nĂ„got var helt snett, men vad som saknades var det dĂ€r förenande narrative, en gemensamt delad positiv vision om vad som i stĂ€llet borde uppnĂ„s. Rörelserna blev reaktiva, de samlades frĂ€mst kring allt det som alla kunde enas om att de inte ville ha: militarism, rasism, sexism, ökade inkomstskillnader, fallande nivĂ„er av investeringar i offentlig vĂ€lfĂ€rd
 Flera inom mitt eget fĂ€lt, som Zeynep Tufekci och Paolo Gerbaudo, har skildrat detta aktivistiska modus, negeringens vĂ€nsterpolitik. Jag var sjĂ€lv aldrig delaktig, och vill inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt förminska dessa rörelser, men det var stĂ€ndigt nĂ„got som saknades. 

Återigen, Graeber, 2001: 

Förmodligen Ă€r orsaken att de som anvĂ€nde termer som ”postmodernism” faktiskt inte sĂ„g sig sjĂ€lva krĂ€va nĂ„got. De skrev aldrig manifest för nĂ„gon postmodernistisk rörelse. De tĂ€nkte att de helt enkelt beskrev nĂ„got som redan Ă€gde rum, obevekligt, genom en eller annan typ av strukturell kraft.

Graeber (2001: xi)

För att sammanfatta:

Ett problem med postmodernismen Ă€r att den blivit ett catch-all-begrepp som inte alltid har sĂ„ mycket att göra med de mer stringenta definitioner som de ursprungliga teoretikerna inom kulturvetenskaperna jobbade med. I den allmĂ€nna debatten har den svepande rubriken ”postmodern” slarvigt kommit att beteckna en allmĂ€nt icke-auktoritĂ€r, mjuk, mer reflexiv samhĂ€lls- och livssyn som understryker mĂ„ngfald och olika former av estetisk relativism och vĂ€rderelativism.

Ofta antas begreppet idag vara synonymt med politikens svĂ€ngning gentemot olika former av ”identitetspolitik” dĂ€r konservativa likvĂ€l som progressiva bekĂ€nner fĂ€rg i sĂ„ mĂ„tto att politiken för dem kommit att handla om ett kulturkrig dĂ€r en konservativ kultursyn stĂ„r mot en emancipatorisk, men dĂ„ mĂ„ste man hĂ„lla i minnet att de ursprungliga postmodernisterna varken var sĂ€rdeles marxistiska eller för den delen anförde idĂ©n om gruppidentiteter. Framför allt det senare förefaller vara viktigt för den sĂ„ kallade identitetspolitiska vĂ€nstern, i sĂ„ mĂ„tto att politiken handlar om att ge olika grupper erkĂ€nnande. Men sĂ„dana gemensamma identitetsprojekt pĂ„ gruppnivĂ„ Ă€r för postmodern teoretiker antingen nĂ„got som Ă€r omöjligt att fĂ„ till stĂ„nd, eller nĂ„got som över huvud taget inte lĂ€ngre existerar, i och med intrĂ€dandet i den postmoderna eran.

Det Àr just inom sÄdana snÄriga samtida politiska konflikter som det, ofta frÄn konservativt hÄll, anförs att postkolonialism, marxism och postmodernism skulle vara samma sak, men det Àr de inte nödvÀndigtvis. Saken blir i och för sig inte lÀttare av att det ofta beror pÄ vem man frÄgar. Och med de orden Àr vi plötsligt tillbaka dÀr vi startade detta blogginlÀgg.

🇾đŸ‡Ș Att famla

Det hÀr Àr en uppföljning pÄ ett inlÀgg jag skrev tidigare i Är, om det dÀr med att utforska sina egna bevekelsegrunder, att lÀra kÀnna sig sjÀlv. Det kan kopplas till de nÀtkulturer och akademiska kulturer som finns dÀrute, vilka ofta Àr slÄende olika i det att de förra sÄ ofta handlar om validering medan de senare handlar om kalibrering.

Venkatesh Rao skrev en ytterst intressant och pÄ mÄnga vis sann trÄd pÄ Twitter hÀromdagen. Han adresserade hur det viktigaste med kunskapsbaserade samfÀlligheter egentligen Àr den kalibrering av ens analytiska förmÄga som dessa möjliggör. PÄ internet saknas tyvÀrr funktionella system för sÄdan kalibrering, medan det inom akademin finns tydligt etablerade sÄdana system.

Det handlar dels om den förankring som faktisk vetenskaplig metod innebÀr, dÀr djÀrva och nydanande hypoteser kan prövas genom till exempel experiment eller fÀltarbete. Lika viktigt som ren metod Àr dessutom den seminariekultur och peer review som möjliggör kvalificerad Äterkoppling och kritik.

Nackdelen med sĂ„dana etablerade system Ă€r förstĂ„s att de gĂ€rna frĂ€mjar sĂ„dant som Ă€r mediokert och oerhört “safe”. Rao tillstĂ„r Ă€ven han detta i sin trĂ„d;

Viewed as an instrument, the brain requires calibration like any other. It produces “insights” that require calibration re: importance, originality, correctness. This is one of the banal functions academia provides. Not “education” but calibration. Calibrated people have internalized a sense of when their assessments of their own thoughts are likely to match those of others. The cost is, the calibration makes your thinking more middling and mediocre unless you make an effort to protect it

Venkatesh Rao, 24 aug 2020

I sina vÀrsta avarter frÀmjar kalibreringsinriktade samfÀlligheter dessutom groupthink och vÀldigt starka fÀltspecifika normer (som alla lÀsare av Bourdieu vet).

Parallellt med detta tillÀgger Rao att det pÄ nÀtet frodas mÀngder av communities Àr allt handlar om validering, inte kalibrering. Och visst, Àven om validering förstÄs Àr sunt och viktigt för alla mÀnniskor (inte minst skulle jag sjÀlv mÄ bra av att öppna upp mig mer för att ge och fÄ verklig, kÀnslomÀssigt uttrycksfull, grundad validering frÄn hjÀrtat) sÄ Àr det oerhört viktigt, ifall en vill förstÄ just det historiska skede vi befinner oss i för nÀrvarande, att det pÄ vÀldigt mÄnga hÄll pÄ nÀtet finns en övervikt av validering, pÄ bekostnad av kalibrering. Och blir det för mycket av den ena av dessa tvÄ, sÄ blir miljön snabbt toxisk, skulle jag mena.

DĂ€rtill Ă€r nĂ€tets valideringstĂ€ta subkulturer knappast immuna mot normer, doxa, groupthink och konformism de med. TvĂ€rtom, sĂ„ tĂ€nker jag att det i avsaknaden av just konkreta system för validering och verifiering blir Ă€nnu mer av “djungelns lag” som rĂ„der, dĂ€r smĂ„pĂ„var, “reply guys” och “edgelords” beskĂ€ftigt ser till att bevaka normbildningen.

En liknande tendens kan observeras Àven inom politik och opinionsbildning, dÀr vÀldigt godtyckliga, fullstÀndigt vÀrldsfrÄnvÀnda idéer frÄn nÀtets ytterkanter nu börjat sippra upp i maktens korridorer: I det stora har vi Trumpadministrationen och deras rötter i Teapartyrörelsens konspirationsteorier, i det lilla har vi konservativa partier Àven i Sverige som bygger lagförslag och policy pÄ rykten och trÄdar pÄ internet. Behovet av en evidensbaserad policy har nog aldrig varit större.

(Ironiskt nog kan 90- och 00-talen Ă„ andra sidan sĂ€gas ha lidit av ett överflöd av sĂ„dan teknokratisk, instrumentalistisk policy – vilket har medfört att den mer illasinnat distraherade, mytiskt irrationella strömning vi ser idag kan vara en backlash pĂ„ detta. Detta Ă€r oroande eftersom det finns tydliga paralleller i en sĂ„dan historisk rörelse till 1900-talets början; se bara mellankrigstidens vurm för det irrationella och mytiska.)

För mig, som pĂ„ grund av olika omstĂ€ndigheter i hög grad faktiskt kommit att undvika bĂ€gge typer av sammanslutningar, blir det kĂ€nnbart hur det sociala utrymmet, den sociala “projektionsytan” för mina tankar, Ă€r beskaffad pĂ„ vissa sĂ€tt dessa dagar.

De senaste Ă„ren har jag allt mer försökt kartlĂ€gga mitt inre, min egen person, nĂ„got som jag nog snarare gör för att jag Ă€r “sĂ„ illa nödd och tvungen” Ă€n för att det Ă€r sĂ„ hemskt roligt egentligen. Jag har vissa anknytningsproblem och en sjĂ€lvbild som ofta liksom stĂ€ller sig i vĂ€gen för att vĂ„ga slĂ€ppa garden och vara helt rĂ€ttfram och innerlig med andra. Jag gömmer mig i stĂ€llet bakom fakta och redogörelser för sakförhĂ„llanden, och jag Ă€r ledsen för att jag nĂ€stan aldrig kan stĂ€nga av den dĂ€r kritiska, reflekterande, stĂ€ndigt relaterande apparaten i huvudet sĂ„ att jag nĂ€stan aldrig kan uppleva situationer som de Ă€r, “förlora mig i stunden” sĂ„ att sĂ€ga.

Det som nĂ€stan alltid kommer i vĂ€gen Ă€r de enkla utvĂ€garna, att positionera sig och inta redan fĂ€rdiga, tĂ€nkta, “mallade” identitetspositioner i stĂ€llet för att verkligen vara sann mot mitt djupare, inre jag.

En fjĂ€rdedel av min tid Ă€gnar jag Ă„t undervisning, dĂ€r har jag en fungerande social Ă„terkoppling – framförallt med vettiga och framsynta (huvudsakligen kvinnliga) kollegor. Men visst Ă€r detta ett rollspel, kanske mer Ă€n i mĂ„nga andra yrken. Jag kliver in i olika, redan mallade roller, omedelbart. Forskarrollen, lĂ€rarrollen, tjĂ€nstemannarollen. Dessa Ă€r pĂ„ mĂ„nga vis dĂ€r för att de behöver vara dĂ€r, de fyller distinkta, mycket pĂ„tagliga och viktiga funktioner. Dock Ă€r det svĂ„rt nĂ€r det Ă€mne jag utbildar inom Ă€r sĂ„ intimt sammankopplat med vilka lĂ€sningar av vĂ€rlden en gör, och pĂ„ vilka sĂ€tt mitt eget omförhandlande av vad som egentligen Ă€r viktigt i vĂ€rlden och livet direkt pĂ„verkar valet av fokus och argument inom snart sagt alla de saker jag forskar pĂ„ och utbildar inom.

LĂ„t mig ta ett exempel, “det goda livet.” Vad Ă€r ens detta? Allting beror pĂ„ vilken tolkning en lĂ€gger in i vad som konstituerar det goda livet, för att dĂ€refter kunna stipulera vad som Ă€r problematiskt med rĂ„dande samhĂ€llssystem för normbildning och kognitiv orientering i vardagen. Samtidigt finns en rad offentliga vĂ€rden, uppfattningar som mĂ„ste vara giltiga för alla, för hela kollektiv, och som vi gemensamt dessutom kan enas runt.

Om jag pĂ„ min egen kammare utarbetar en klarare bild av vad som konstituerar det goda livet – för min egen del, men med stĂ€ndigt öga pĂ„ huruvida den tolkningen ocksĂ„ kan sĂ€gas vara giltig för större grupper av mĂ€nniskor – sĂ„ kan jag uppdatera min egen tolkningsapparat betrĂ€ffande vilken roll digitala medier spelar i vardagsliv och pĂ„ systemnivĂ„ i samhĂ€llet.

DĂ€rtill finns förstĂ„s redan en rik corpus av kunskap om hur etik blir möjlig i en tidsĂ„lder som av mĂ„nga har kallats “postmodern”, prĂ€glad av ovisshet och tillfĂ€llighet. Etik – alltsĂ„ levnadskonst, frĂ„gan om livets mening, vĂ€rderingarnas karaktĂ€r, gemensamma principer för det goda livet – Ă€r egentligen det viktigaste som finns. Det Ă€r dock mĂ€rkligt att det idag pratas sĂ„ lite om det i det offentliga samtalet, pĂ„ de digitala plattformarna dĂ€r mycket av detta samtal Ă€ger rum.

En annan fjÀrdedel av tiden Àgnar jag Ät ren forskning, för tillfÀllet i ett tvÀrvetenskapligt projekt (huvudsakligen manliga deltagare) som har en otroligt hÀrlig och fungerande seminariekultur, mÄ sÄ vara att vi ses rÀtt sÀllan (endast nÄgra gÄnger per Är) men upptÀckarglÀdjen, sakfokuset, den inbördes peppen Àr mycket god i detta projekt.

Även om det vid första anblick Ă€r ett mycket mer epistemologiskt begrĂ€nsat, strikt metodutvecklande projekt – sĂ„ nĂ€ra “grundforskning” jag personligen nog kan komma – sĂ„ flĂ€tar Ă€ven det projektet in i en allmĂ€n orientering i avseendet etos och vĂ€rden. Vad Ă€r syftet med det hela? Varför gör en detta, och vad ska det vara bra för? Det Ă€r frĂ„gor som nĂ€stan blir oundvikliga Ă€ven hĂ€r, Ă€ven om den mer formalistiska approachen gör att det inte sĂ„ lĂ€tt slirar ivĂ€g helt ut i filosofiska funderingar inom sjĂ€lva projektet per se.

Just den typen av filosoferande Ă€r nĂ„got som ligger mig varmt om hjĂ€rtat. En annan fjĂ€rdedel av min tid Ă€gnar jag dĂ€rför Ă„t existentiella tankar – hĂ€r Ă€r mina ledsagare fĂ„. Vi hörs och ses mycket sĂ€llan, men det finns en sorts förtrogenhet oss emellan som Ă€r stöttande. Dock sĂ„ Ă€r det inte sĂ„ klibbigt och direkt kĂ€nslorelaterat “hej hur kĂ€nner du just nu”, utan fokuset Ă€r Ă€ven hĂ€r Ă€r förvisso jagrelaterat men Ă€ndĂ„ relativt sakligt, relativt nyktert konstaterande – Ă€ven om “saken” i det hĂ€r fallet Ă€r sĂ„dant som mystik, hermetism, andlighet, metafysik, varande och sĂ„ vidare.

Mycket av den hÀr sfÀrens tankar mÄste av nödvÀndighet hÄllas hemliga; de utgör mina interna anteckningar, grundfunderingar, dÀr somligt Àr direkt sjÀlvutlÀmnande vilket gör att jag behöver göra en sorts riskkalkyl betrÀffande hur skadliga de skulle kunna vara mot ett framtida jag ifall de lÄg ute och skvalpade pÄ nÀtet, eller huruvida de lÀmpar sig för den typen av offentligt vÀdrande, kanske somligt blir onödigt sjÀlvcentrerat, sjÀlvutlÀmnande i stÀllet för verkligt sÄrbart och produktivt. Men tankar och skriverier av det slaget kommer Äterigen att utgöra stoff för andra tankar och skriverier som kan finna med offentliga format.

Ännu mer hemligt och inofficiellt Ă€r vissa typer av kunskap, för vilka mĂ„nga inte Ă€r mogna. Om den typen av kunskap tas bokstavligt blir den vĂ€ldigt lĂ€tt missförstĂ„dd, vilket inte gagnar nĂ„gon, egentligen. Med den hermetiska kunskapen Ă€r den dĂ€rför mest brukbar i mycket mer intima, innerliga sammanhang och inte för allmĂ€n beskĂ„dan. Dock formar den, precis som sjĂ€lvbespeglingen jag nĂ€mnde ovan, fundament för tĂ€nkandet och kĂ€nnandet. Det kan rentav skĂ€nka den som skriver vĂ€ldigt stor glĂ€dje hur översĂ€ttningar av denna kunskap till mer allmĂ€ngiltiga, normativt acceptabla argument och pĂ„stĂ„enden blir till fullstĂ€ndigt aptitliga och accepterbara stycken Ă€ven bland de mest tjockhuvade förstĂ„sigpĂ„are.

Mycket av det hÀr, inser jag, knyter an till ett stycke av Mikael Carleheden frÄn mitten av 90-talet. Han anvÀnder Heideggers begrepp kastadhet, sÄ viss förtrogenhet med den filosofin kan behövas för att förstÄ citatet.

VĂ„r subjektiva vĂ€rld Ă€r naturligtvis inte enbart en lingvistisk vĂ€rld. Att anvĂ€nda termer som behov, begĂ€r, lust, tillfredsstĂ€llelse eller otillfredsstĂ€llelse och liknande Ă€r försök att tala om nĂ„got som vi inte nĂ€rmare kan artikulera. Detta oartikulerade kĂ€nsloliv kan ses som en gömd del av oss sjĂ€lva, som tecken pĂ„ vĂ„r kastadhet. Att vara autentisk Ă€r att artikulera dessa kĂ€nslor och att möta vĂ€rlden i detta modus. [Autenticitet kan lĂ€sas] som en “försoning” av spĂ€nningen mellan intersubjektivitet och subjektivitet, mellan offentliga vĂ€rden och en bestĂ€md persons partikularitet, vilket mĂ„ste innebĂ€ra att ocksĂ„ det bestĂ€mda subjektets subjektivitet “kommer till tals”. Det Ă€r dĂ€rför som ett estetiskt, metaforiskt “sprĂ„k” av nĂ„got slag Ă€r sĂ„ viktigt. Ego kan metaforiskt upplĂ„ta den dunkla non-lingvistiska delen av sig sjĂ€lv och med hjĂ€lp av ett estetiskt sprĂ„k bli kapabel att relatera sig sjĂ€lv till sin egen subjektiva vĂ€rld. I en modern och förĂ€nderlig vĂ€rld Ă€r en sĂ„dan estetisk relation med sig sjĂ€lv en del av det goda livet.

Mikael Carleheden, “En formell teori om det goda livet – ett diskursteoretiskt förslag” i Carleheden & Bertilsson (red.) Det goda livet: Om renĂ€ssansen för en borttappad disciplin, Symposion, 1995: 146–147

HĂ€r finns vĂ€ldigt mycket kondenserat. Men jag fastnade för det hĂ€r citatet dĂ„ det sĂ€tter ord pĂ„ varför det Ă€r sĂ„ viktigt för mig att vara “sann” mot mig sjĂ€lv, med andra ord autentisk. I antologin Carleheden skriver i utvecklas en rad sĂ€tt att konceptualisera det goda livet i en vĂ€rld av valbara livsstilar och identiteter, sprĂ„kspel och skiftande begĂ€r.

Jag Àr pÄ jakt efter fundamenta. Jag vill hitta saker att hÄlla fast vid, nÄgra centrala hÄllningar och principer som inte Àr förhandlingsbara. Och jag tror mig ha funnit nÄgra. Mer om det senare.

Den sista fjÀrdedelen Àr tillÀgnad mitt musikskapande, som Àr helt och hÄllet dator- och syntbaserat. DÀr har jag en förtrogen samarbetspartner, som dock bor i ett annat land och som sjÀlv har haft en hel del konkreta andra utmaningar i livet sista tiden.

Det Àr han och ett par personer till som hört min musik, men i övrigt famlar jag i mörker avseende validering och Äterkoppling om huruvida den Àr nÄgot vidare bra. Det Àr bÄde en prövning och en gÄva; sÄ lÀnge jag slipper distraktionsmomentet att behöva förklara och presentera konsten för andra sÄ Àr jag glad. Samtidigt Àr det förstÄs oerhört hjÀrtevÀrmande och stÀrkande för sjÀlen nÀr nÄgon verkligen tar sig tid att lyssna pÄ det som skapats och ge sin uppriktiga Äterkoppling.

För att sammanfatta, sÄ Àr det som mÀnniskor ofta sÀger: NÀr en nÄr en viss grad av vishet sÄ blir en varse hur lite en egentligen vet.

Det Ă€r som att jag nĂ„tt en platĂ„ i livet dĂ€r jag stannar upp, slĂ€pper nĂ„gra av de bojor som tidigare fjĂ€ttrat mig (prestationshetsen, osaligheten, Ă€ngsligheten) och dĂ„ förnimmer ett annat, större lugn. Samtidigt klarnar blicken för vad som Ă€r verkligen viktigt – för mig, men ocksĂ„ för mina medmĂ€nniskor och andra varelser hĂ€r pĂ„ planeten, sĂ„som jag bedömer det. Den förvissningen (somligt av den kan jag inte delge i sin fullstĂ€ndighet) gör ocksĂ„ att jag pĂ„ nytt famlar, eftersom jag behöver utarbeta andra mallar och förhĂ„llningssĂ€tt i det lilla, i mina dagliga vanor och handlingar. DĂ€rtill gör jag mycket av det hĂ€r arbetet i relativ ensamhet, varför skrivandet blir en viktig “reality check”, en avstĂ€mning gentemot mig sjĂ€lv och möjliga andra lĂ€sare. NĂ„vĂ€l, nu har jag dokumenterat en del av aspekterna av denna resa.

🇾đŸ‡Ș En tid pĂ„ tomgĂ„ng: tio Ă„r i backspegeln

Det hÀr Àr det första inlÀgget i en serie inlÀgg som alla rör begreppet postmodernism pÄ olika vis. Det andra inlÀgget handlar om David Graebers skarpsynta analys, redan vid millennieskiftet, att allting egentligen handlar om den nyliberala, globala ekonomiska ordningen. I det tredje inlÀgget Äterkommer jag sedan till Fredric Jamesons ursprungliga tes.

Jag hade tĂ€nkt skriva nĂ„gra inlĂ€gg om det postmoderna tillstĂ„ndet. Mycket av detta Ă€r en direkt följd av min undervisning vid Södertörns högskola, dĂ€r studenterna introduceras till medievetenskap, kulturteori och dĂ€rigenom Ă€ven teser som den om det postmoderna inom kulturen. Just denna senare tes blir extra aktuell dĂ„ den lyfts av Anders Burman och Magnus Rodell i den alldeles nya, i mitt tycke helt briljanta boken Medievetenskapens idĂ©traditioner (Studentlitteratur 2020), dĂ€r dessa tvĂ„ har ett kapitel om Fredric Jameson och hans argument frĂ„n 1984 om postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik.

Även inom musiken finns en samtida variant av denna tes, i nĂ€rtid kanske allra skarpast uttryckt av musikjournalisten Simon Reynolds i boken Retromania (2011), som jag skrev om i Svenska Dagbladet (Under strecket) vid tidpunkten:

Dagens populĂ€rkulturella avantgarde Ă€gnar sig Ă„t bleka kopior av hur man förr tĂ€nkte sig att framtiden skulle lĂ„ta. PopulĂ€rmusikens problem i dag Ă€r hur man ska lyckas skapa nĂ„got som lĂ„ter genuint nytt. [
] Enligt Reynolds [
] har populĂ€rmusiken sedan lĂ€nge passerat det postmoderna stadium dĂ€r den varken behöver vara populĂ€r eller mallad pĂ„ ett specifikt sĂ€tt, utan kan lĂ„ta ungefĂ€r hur som helst. Problemet i dag Ă€r snarare hur man över huvud taget kan skapa musik som inte lĂ„ter som nĂ„got annat före den.

ÅterlĂ€ser min essĂ€, nĂ€stan tio Ă„r senare. NĂ„gra observationer. Den första Ă€r direkt skrĂ€mmande, Ă„tminstone om man som jag sjĂ€lv Ă€r prĂ€glad av 1900-talets idĂ© om framsteget. 

Jag lĂ€ser om texten, noterar exemplen och inser att nĂ€stan allting fortfarande stĂ€mmer, Ă€ven idag, nĂ€stan tio Ă„r senare. Mer Ă€n nĂ„gonting annat, Ă€r det mer av samma som blir det kvarhĂ€ngande intrycket. AlltsĂ„ att det var en retromanisk tid, en tid pĂ„ tomgĂ„ng, som han observerade redan dĂ„ — och att vi likafullt lever i en retromanisk tid, en tid pĂ„ tomgĂ„ng, Ă€n idag. I detta avseende har egentligen inget Ă€ndrats pĂ„ tio Ă„r. En obehaglig kĂ€nsla för mig som 1900-talsman, att vi nu i betydande avseenden intrĂ€tt i ett tillstĂ„nd av sann populĂ€rkulturell stasis

I understreckaren gör jag tankeexperimentet att försöka förestĂ€lla sig hur mycket revolutionerande ny musik som har gjorts de senaste tio Ă„ren. Ta Ă„r 2008 till 2018 och jĂ€mför med en epok som, lĂ„t sĂ€ga, 1978 till 1988. Eller varför inte 1958 till 1968? Jag stĂ€llde detta som en retorisk frĂ„ga i texten. Alla som kan sin popmusikhistoria vet att det pĂ„ tio Ă„r mellan 1968 och 1978 skedde flertalet stilmĂ€ssiga explosioner av nya genrer och uttryck. Hur mĂ„nga genuint nya musikstilar och uttryckssĂ€tt har vi hört inom musiken de senaste tio Ă„ren? Mitt svar, Ă„r 2011, var ”förbluffande fĂ„, om vi jĂ€mför med den frenetiska utveckling musiken genomgick under 1900-talets andra halva” men det riktigt fascinerande Ă€r att inse hur denna tendens nu tycks ha blivit Ă€nnu tydligare under de tio Ă„r som förflutit sedan jag konstaterade detta. 

MĂ€rk vĂ€l: Det Ă€r inte som att jag beklagar att ”allt Ă€r likriktat” eller att ”allt Ă€r detsamma” — bĂ„de jag och Reynolds gör en stor poĂ€ng av att det just Ă€r ett sammelsurium av ljudliga uttryck dĂ€rute. Det ges ut otroligt mycket bra musik i detta nu! Men det som snarare Ă€r slĂ„ende Ă€r hur detta sammelsurium blivit normallĂ€get, och hur det inom varje mikrogenre och subkulturell ficka kristalliserats fram etablerade mallar. Allting Ă€r digitalt distribuerat, i mĂ„nga avseenden digitalt polerat, till den grad att det inte ens blir sĂ€rskilt brukbart att anvĂ€nda omdömet ”digital estetik”.

Tydligast av allt kanske detta blir inom renodlad bruksmusik som house, techno och sĂ„ vidare, samt den muzak som spelas pĂ„ McDonalds: coverversioner som Ă€r som en sorts musikalisk motsvarighet till remakes inom Hollywoodfilmen, dĂ€r Ă€ldre lĂ„tar frĂ„n 80-talet klĂ€s i vĂ„r tids antiseptiska “tropical house”-kostym (ett signum för 10-talets musikaliska estetik!) sĂ„ att det som Ă„terstĂ„r Ă€r förvĂ„nansvĂ€rt minimalistiskt, nĂ€stan enbart skelettet av musiken, med ultrakomprimerade element — baskick, handklapp, nĂ„gon form av synth-stab som spelar basmelodin och stundtals gĂ„r upp i högre oktaver, kanske en kristallklar gitarrmelodi i samma stuk som Aviciis ”Wake Me Up”. 

Ta till exempel hur Dua Lipas ”Break My Heart” tar element ur INXS ”Need You Tonight”. Dua Lipas album heter för övrigt Future Nostalgia, och lĂ„nar skamlöst frĂ„n det sena 80-talet likvĂ€l som det tidiga 00-talet.

I toppliste- och klubbmusik handlar nĂ€stan allt om att raffinera fram starkare mĂ€ttnad â€” tack vare proffsig digital produktion blir ljudet tydligare, högre, klarare, starkare. Men observera att hög mĂ€ttnad rent fysikaliskt bygger pĂ„ reduktion i dynamik (nĂ€r musiken Ă€r hĂ„rdare komprimerad, blir kontrasterna stora men den dynamiska variationen mellan ytterligheterna egentligen mindre). Detta fĂ„r inverkan Ă€ven pĂ„ sjĂ€lva melodierna, dĂ€r enkelhet och försiktig Ă„tlydnad Ă€r idealet. Det ska vara melodiskt, men fĂ„r inte vara för melodiskt. Jag skrev om detta hĂ€r pĂ„ bloggen för nĂ„gra mĂ„nader sedan.

Även inom mer subkulturell musik Ă€r mallarna sĂ„klart tydliga. Det Ă€r inte svĂ„rt att notera hur indiemusikens avantgardister (se den lĂ„nga svansen av obskyra labels och artister pĂ„ sajter som Bandcamp, till exempel) ofta och rutinmĂ€ssigt Ă„terupprepar vissa typer av estetik dĂ€r mĂ„nga av dessa typer Ă€r, handen pĂ„ hjĂ€rtat, ganska förutsĂ€gbara. Som jag skrev 2011, ett ”nostalgiskt fetischerande av kassettband och handgjorda omslag” inom indievĂ€rlden.

Till och med eklekticismen kan ha nĂ„got berĂ€knande över sig, vi kan ta 00-talets Go Team, 10-talets Vampire Weekend eller 20-talets Sault som exempel: fantastisk musik, men i grunden ett collage av mĂ€ngder av ”snygga”, redan etablerade referenser. Oundvikligen kan musiken framstĂ„ som oerhört ”smart”, trendmedveten, distanserad. Det riskerar stĂ€ndigt att mest vara vĂ€ldigt ”duktigt” men att artisterna garderat sig mot att ertappas som löjliga, naiva, missriktade, oinsatta, pinsamt uppenbara i sina kĂ€nslomĂ€ssiga uttryck. Musiken blir mer av ett hantverk, en prestationsorienterad tradition. 

Jag identifierade 2011 hur de tvĂ„ potentiellt kanske viktigaste förlorade vĂ€rdena Ă€r kĂ€nslomĂ€ssig bredd och kollektivism. BĂ€gge dessa kan sĂ€gas ha avtagit pĂ„ grund av populĂ€rkulturens allt större beroende av individualistisk ”coolhet”, en blasĂ©, avmĂ€tt attityd. En cynism rentav. HĂ€r finns nĂ„got som Ă€r intressant att utforska, nĂ„got som bland andra samtidshistorikern Thomas Frank gjort. Det Ă€r ocksĂ„ exakt detta jag sĂ€tter fingret pĂ„ i mitt förra blogginlĂ€gg pĂ„ temat. Medvetenheten om överflödet som stĂ„r till buds gör nĂ„got med mĂ€nniskor, de blir i mĂ„nga avseenden avtrubbade. 

Men nĂ„gon förĂ€ndring har vĂ€l trots allt skett de senaste tio Ă„ren? SjĂ€lvklart. Ett omrĂ„de dĂ€r det tycks ha hĂ€nt mycket Ă€r pĂ„ det identitetsuttryckande planet: Vi kan notera att den emotionella bredden för rapmusik har utvidgats och att inslag av emo dykt upp inom det överlag kyliga, uppgivna trap-idiomets ljudbild. Och en kanske Ă€nnu tydligare spaning Ă€r att queera, sexuellt ambivalenta och grĂ€nsöverskridande uttryck blivit mainstream, Ă€ven inom de mest musikaliskt konservativa topplistesammanhangen. Feminismen har gjort enorma, progressiva genomslag sĂ„ att ett av de största kvinnliga artistideal inom popmusik riktad till barn och tonĂ„ringar idag Ă€r Billie Eilish, eller för att ta mer regionalt populĂ€ra men icke desto mindre publikfriande popartister som tar mer “icke-normativa” positioner gentemot den hĂ„rt mallade, avklĂ€dda och photoshoppade och instagrammade skönhetsnormen: Silvana Imam, Dotter, Benee. 

Men om vi Ă„tergĂ„r till estetiken sĂ„ Ă€r det en distinkt historisk situation att befinna sig i, dĂ€r digitala verktyg möjliggör en mĂ„ngfald av uttryck men som samtidigt tydligt begrĂ€nsas av just den digitala medieringens materiella villkor. Det följande citatet tycker jag har stĂ„tt sig och kan nu, nĂ€stan tio Ă„r senare, sĂ€gas vara rentav Ă€nnu sannare Ă€n vad det var 2011: 

Inom sĂ„vĂ€l mode som populĂ€rmusik Ă€r den rĂ„dande normen en retronorm, Ă€ven om sjĂ€lva urvalet av stilar blivit mer raffinerat och lĂ„ngsökt Ă€n nĂ„gonsin. Inom detta avantgarde Ă€r futurism snarare nĂ„got som konsumeras i form av retrofuturism; det vill sĂ€ga bleknade uppskattningar av hur dĂ„tiden förestĂ€llde sig att framtiden skulle lĂ„ta. Samtidigt, skulle jag vilja tilllĂ€gga, har hĂ„rdnackad, icke-ironisk futurism fortsatt vara ett kĂ€nnemĂ€rke för stora delar av arbetarklassens populĂ€rkultur. Ironin Ă€r att Ă€ven denna huvudsakligen svarta musik, med stilar sĂ„som grime, crunk, r’n’b och dancehall, sĂ€ger sig vara progressiv men samtidigt befĂ€ster regressiva politiska budskap och i sig har börjat kĂ€nnetecknas av allt större element av retro, Ă€ven vad gĂ€ller formen.

Vad som blir tydligt Ă€r dock att Ă€ven bland arbetarklassens lĂ€nge mer hĂ„rdnackat futuristiska digitala uttryck förefaller Ă€ven rĂ€tt mĂ„nga av dessa vara klichĂ©er vid det hĂ€r laget. Digitala specialeffekter, bĂ„de inom bild och ljud, drastisk förstĂ€rkning av vissa attribut, renodling av estetiken. Trapmusikens 808-beat. Housemusikens formulaiska buildups, swooshar, drops. De överallt nĂ€rvarande smĂ„ uppitchade röstsamplingarna, som precis som modets tajta storlekar för flickklĂ€der vittnar om nĂ„gon sorts affektion för sexualisering av barn. Överallt samma reverb, samma kliniska simuleringar av rumslighet. Autotune, för i helvete. Det Ă€r över tjugo Ă„r av denna estetik nu. 

Det Ă€r som om 1958 Ă„rs Brill Building-sound skulle fortsatt varit dominant Ă€ven Ă„r 1980, och ingen heller hade ifrĂ„gasatt det. Kan man sin popmusikhistoria inser man dĂ€rför att vi idag tveklöst stĂ„r i ett slags populĂ€rmusikaliskt stillestĂ„nd, vi har nĂ„tt en av historiens platĂ„er dĂ€r det rör sig om hantverksmĂ€ssiga variationer pĂ„ teman som sedan lĂ€nge Ă€r etablerade. 

Det borde dĂ€rmed stĂ„ tydligt och klart, bortom allt rimligt tvivel, det Hari Kunzru konstaterade redan 2011, att det digitala instiftar ett slags handfast förverkligande av postmodernismen. Det som Fredric Jameson och andra teoretiker spekulerade om som en ismpĂ„ 1980-talet Ă€r nu vĂ„rt varande. De skrev om postmodernism, vi lever numer i postmodernitet. 

Och kanske Ă€r det gott sĂ„. Det finns i varje fall inte sĂ„ mycket en sjĂ€lv kan göra Ă„t det. 

Vad som ideligen Ă„terkommer, oaktat den postmoderna existensen, Ă€r den mĂ€nskliga kroppen som mĂ„tt â€” och, dĂ€rtill, absoluta, universella vĂ€rden som frekvensomfĂ„ng och harmonilĂ€ra till exempel. Det Ă€r till dessa jag sjĂ€lv nĂ„tt, och griper efter. NĂ€r man sjĂ€lv Ă€r en utövare av musik blir det tydligt hur vi som producenter, musiker och kompositörer endast kanaliserar en ordning som redan finns dĂ€r i universum, lĂ„ngt innan mĂ€nniskan vandrade pĂ„ den hĂ€r planeten. I denna insikt finns en betydande skillnad för min egen del mellan mitt jag av idag och 2011 Ă„rs Jonas. Det enda som egentligen Ă€r vĂ€rdefullt Ă€r dessa tvĂ„, det mĂ€nskliga och det universella. Det Ă€r ocksĂ„ endast dessa tvĂ„ som Ă€r i nĂ„gon mening absoluta, givet den flyktiga, formbara materialitet som det digitala utgör.

Digitala medel kan ju med stor fördel anvĂ€ndas för att nĂ„ tillstĂ„nd av djup humanism, djup animism och holism. För hur kan det vara sĂ„ att vissa kombinationer av vibrationer — ackord — omedelbart kan försĂ€tta oss i tillstĂ„nd av transcendens? Varför fĂ„r vĂ€l avvĂ€gda inslag av vitt brus — tape noise — mig att rysa av vĂ€lbehag? Digital kultur kan verkligen fĂ„ oss att kĂ€nna kĂ€rlek, och överbryggar bokstavligt talat avstĂ„nd mellan oss mĂ€nniskor, emotionella sĂ„vĂ€l som geografiska. Musik Ă€r, nĂ€r den Ă€r som bĂ€st, en omedelbar förnimmelse av alltings sammankoppladhet, och guds nĂ„d. 

Marxister som Jameson uttrycker knappast sĂ€rdeles mycket andlighet, men mycket av det teoretiska material som förebĂ„dar det jag konstaterar ovan finns i Fredric Jamesons essĂ€ frĂ„n 1984 om det postmoderna som den konsekventa kulturella logiken i vĂ„r tids kapitalistiska samhĂ€llssystem. Jag Ă€r sjĂ€lv ett barn av denna tid. Min egna första medvetna minnen Ă€r frĂ„n just precis det Ă„ret, dĂ„ jag var fem Ă„r gammal 1984. Mitt eget liv Ă€r, som historisk linje, direkt parallellt med det postmoderna och det nyliberala, som ofta sĂ€gs ta sin början under 1970-talets sista Ă„r. Min egen uppgörelse med den nihilism som finns latent underliggande genom hela denna historiska utveckling, och som i skrivande stund tar sig uttryck genom det amerikanska republikanska partiets vĂ€rsta dekadenta excesser, formar en historisk erfarenhet som för mig Ă€r vĂ€ldigt personlig. 

Mer om detta senare.

🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 3: Existentiell hĂ€lsa

Jag inser att jag i inlĂ€gg nummer tvĂ„ skrev om gudar plural; vad jag filosoferar om dĂ€r Ă€r egentligen mer materiella, lĂ„t oss kalla dem vĂ€rldsliga storheter. Jag vill understryka att jag i det hĂ€r inlĂ€gget kommer att nysta mer i min egna existentiella förnimmelse av en och endast en helig, gudomlig dimension – vĂ€rldsalltet, universum, allt Ă€r gud. Ipsum esse subsistens; sjĂ€lva faktumet att alltet existerar, sjĂ€lva existerandet i sig, var nĂ„got som Thomas av Aquino sĂ„g som en fundamental existentiell dimension redan pĂ„ 1200-talet.

En instinktiv förnimmelse av gudomlighet

Det Àr nÀr jag lÀser om panteismen som hjÀrtat som allra mest genljuder av igenkÀnning. Panteism Àr helt enkelt ÄskÄdningen att Gud och universum Àr ett; vÀrlden Àr animerad av egenskapen att-finnas-till. Det Àr en grundsyn som jag sympatiserar med.

Det finns ett tankegods om detta som strĂ€cker sig tillbaka Ă€nda till egyptierna. Mina vĂ€nner Eric SchĂŒldt och Per Johansson har berĂ€ttat om detta pĂ„ ett vĂ€ldigt levande och inkĂ€nnande sĂ€tt i sin poddradioserie Myter och mysterier, bland annat i avsnitten om det gamla Egyptens icke-dualistiska tĂ€nkande och om den hermetiska tanketradition som förvaltat mycket av det tĂ€nkandet.

Arvet gĂ„r vidare via stoikerna, nyplatonisterna och liknande förnimmelser finns dokumenterade bĂ„de inom sufism (islam) och Daodejing (taoismens Ă€ldsta urkund). I den senare finns idĂ©n om att allting vĂ€rldsligt definieras i relation till nĂ„got annat – förutom sjĂ€lva Tao, vilket Ă€r sig sjĂ€lvt. DĂ€rmed sĂ„ Ă€r allt som du kan namnge, med andra ord definiera, inte sjĂ€lva Tao i sig sjĂ€lv.

Det hÀr Àr en form av mystiskt tÀnkande och mÄnga analytiska filosofer fnyser Ät det, de tycker inte att det gÄr att arbeta analytiskt och logiskt med. Filosofiskt brukar förnimmelsen sorteras under begreppet monism.

Giordano Bruno och Baruch Spinoza var tidiga, modiga föresprĂ„kare av kristet prĂ€glade varianter av panteism/monism redan pĂ„ 1500- och 1600-talen, och Paul Tillich Ă€r en av de mer namnkunniga mer samtida föresprĂ„karna av monismen som metafysiskt begrepp: ”The only possible answer seems to be that God is being-itself, in the sense of the power of being or the power to conquer nonbeing.”

Om den platonska uppfattningen Ă€r att det finns ett universellt (hypostatiserat) varande som genomsyrar allting, menade Aquino att det finns ett varande-i-sig-sjĂ€lvt men att detta emellertid inte bör förstĂ„s som nĂ„got slags gemensamt “stoff” som alla existerande ting delar, eller som nĂ„gon form av universell “ursubstans” som allt skulle bestĂ„ av. Nej, det bör förstĂ„s som en egen ontologisk kategori av varande-i-sig-sjĂ€lvt, vilket ocksĂ„ vore mer kompatibelt med Aristoteles tĂ€nkande – som Aquinas var direkt prĂ€glad av – dĂ€r universella kvaliteter inte ska förstĂ„s som substanser. (SĂ„ tolkar jag i varje fall ett nytt paper om det hela av den peruanska filosofen Fernando Riofrio.)

Vi lever ju i ett kristet prÀglat samhÀlle och Àven om plain vanilla-varianten av konventionell abrahamitisk religion (alltsÄ mainstream-judendom, -kristendom, -islam) tenderar att ha ett dualistiskt gudsbegrepp dÀr de troende skiljer pÄ guden Ä ena sidan och dennes skapelse Ä andra sidan, sÄ finns Àven inom dessa religoner mer mystiska inriktningar som inte gör denna dualistiska separation.

Men det viktiga hĂ€r och nu Ă€r egentligen inte diskussionen om dualism kontra monism. Nej, den handlar om andligt uppvaknande i termer av att “bli frĂ€lst”, vilket alltsĂ„ inte Ă€r fallet hĂ€r. För mig klingar sjĂ€lva begreppet “frĂ€lsning” pĂ„ ett ytterst mĂ€rkligt vis, det Ă€r som att personen hittat och accepterat en sorts fĂ€rdigpaketerad, mallad erfarenhet av förnimmelsen-av-gudomlighet. “Att bli frĂ€lst” förefaller i mina ögon vara en sorts beslut sporrat socialt utifrĂ„n, vilket inte rimmar med hur jag skulle beskriva min egen upplevelse. Min upplevelse Ă€r mycket mer ordlös, mystisk, sökande, icke-reducerbar. Det handlar om att likt Spinoza och Bruno förnimma andlighet icke-socialt, pĂ„ mĂ„nga vis opersonlig egenskap som skapelsen liksom bara har.

LĂ„t oss alltsĂ„ inte spĂ€nna vagnen framför hĂ€sten. För mig har de andliga tankarna vĂ€ckts av en och endast en sak: den instinktiva förnimmelsen av vĂ€rldens gudomliga laddning. Det Ă€r nĂ„got jag kommit att kĂ€nna mycket starkt, speciellt det senaste Ă„ret. Jag motsĂ€tter mig starkt tanken pĂ„ att gĂ„ med i organiserade doktrinĂ€ra rörelser för att fĂ„ medhĂ„ll och social gemenskap. Snarare sĂ„ söker jag efter ord, begrepp, dokumentationer – överallt, inom modern filosofi sĂ„vĂ€l som Ă€ldre teologiskt tĂ€nkande – som kan hjĂ€lpa mig formulera detta jag instinktivt, ordlöst kĂ€nner.

Den instinktiva förnimmelsen som existentiell hÀlsa

Detta, för mig Ă€r en vĂ€g mot en andlig tillvaro (zƍᾗ) och en grund i livet – en stötesten, fast mark under fötterna. En vĂ€g mot större existentiellt vĂ€lmĂ„ende.

Existentiell hÀlsa Àr de sammantagna processerna av grundlÀggande tankar, handlingar och kÀnslor nÀr mÀnniskan förhÄller sig till livets olika situationer i relation till sig sjÀlv, sitt sammanhang och sina personliga uppfattningar.

Kostenius & Melder, 2015

SÄ definieras begreppet av Cecilia Melder, lektor i praktisk teologi, religionspsykologi, sjÀlavÄrd och existentiell folkhÀlsa, tillsammans med Catrine Kostenius.

Det roliga Ă€r att begreppet hĂ€lsa Ă€r sĂ„ fullstĂ€ndigt centralt Ă€ven för de mer salta, strĂ€va, stoiskt prĂ€glade aforistikerna som Ralph Waldo Emerson och Friedrich Nietzsche. För bĂ€gge dessa Ă€r hĂ€lsa – sjĂ€lslig hĂ€lsa i synnerhet – sjĂ€lva alltet, vad allt mĂ€nskligt varande egentligen kommer ner till. PĂ„ svenska har bland annat Anna-Lena Carlsson understrukit begrepp som just kreativitet, hĂ€lsa och vĂ€llust hos Nietzsche.

I vad som följer försöker jag kartlÀgga min egen variant av de komponenter Melder listar som förslag pÄ vad som kan och bör inrÀknas i begreppet existentiell hÀlsa.

  1. Andlig kontakt: kontakt med nÄgot större som hjÀlper en att uppleva trygghet och tillförsikt.

Tillvarons irreducerbarhet, den glÀdje som jag erfar av till exempel naturvetenskapliga insikter om hur ofantlig universums komplexitet Àr och vilket mysterium det Àr att entropin stÀndigt ökar trots att mÀngden materia (sÄvitt vetenskapen förstÄr det) Àr konstant. Jag fick en massa aha-upplevelser av att höra Roger Penrose förklara om de hÀr sakerna i aktuella intervjuer och förelÀsningar.* Den svindlande, nÀrmast fraktala upplevelsen av den förnimbara (omedierade) verkligheten, till exempel upprepning av mönster i naturen. KÀnslan av att moder jord kommer att bestÄ, lÄngt före oss som lever idag och lÄngt efter oss. KÀnslan (Àven om den utmanas ofta nuförtiden) av att de planetÀra ekosystem fortsÀtter att bÀra, att en population av levande varelser kommer att kunna fortsÀtta upprÀtthÄllas av de system som omger oss.

  1. Mening och syfte med livet: att det finns ett speciellt syfte med att just jag lever.

Jag kan i min kapacitet som levande mÀnniska hÀr och nu, i just denna tid och pÄ denna plats, bidra till mina barns trygghet och vÀlfÀrd, deras andliga och vÀrldsliga vÀgledning. Men ocksÄ att jag förhoppningsvis kan inspirera och vÀgleda studenter och intresserade medmÀnniskor i frÄgor som jag fördjupar mig i. Det Àr en resa, dock, som en enbart kommer en liten bit pÄ vÀgen pÄ, mÄlet uppnÄs egentligen aldrig. Men det Àr ju samtidigt resan som Àr mÄlet, glÀdjen i att uppleva och upptÀcka mönster och sammanhang. Jag Àr medveten om hur jag drivits av plikt genom Ären, inte minst nÀr jag var yngre; jag upplevde att jag hade förmÄgor jag var tvungen att bruka, till gagn för min omvÀrld, och till gagn för min egen karriÀr och materiella sÀkerhet. Jag har varit driven av rÀdsla för att inte kunna bygga och upprÀtthÄlla en materiell trygghet, samtidigt har jag haft vetskapen om mina förÀldrars möjligheter att kunna stÄ till rÀddning ifall det skulle gÄ Ät skogen. PÄfallande har jag gjort en sak av att aldrig behöva be dem om hjÀlp ekonomiskt, att alltid kunna klara mig och stÄ pÄ egna ben. Detta gÄr nog tillbaka till min idé om mina egna syften och mÄl, att aldrig behöva kÀnna att jag inte sjÀlv skapat mina förtjÀnster och förluster: Jag tar sjÀlv totalt ansvar för mitt liv. I detta bor ocksÄ en stolthet och en sjÀlvrespekt.

  1. Upplevelse av förundran: att man kan kÀnna inspiration och tacksamhet inför sin omgivning, till exempel naturen, konst och musik.

Mitt musikskapande har pĂ„ den senaste tiden fĂ„tt mig att Ă„terkommande hamna i tillstĂ„nd av stor förundran, rysningar av harmonisk natur. MĂ€ktigheten i ett beat eller en lĂ„t nĂ€r harmonierna och rytmerna griper in i varandra pĂ„ sĂ€tt som frĂ„n början var oplanerade; harmonisk distorsion och resonans som kan skapa vad musikproducenter kallar ”skuggmelodier” mellan de redan befintliga melodierna. För mig bĂ€r detta vittnesbörd om hur musiken som sprĂ„k kommer frĂ„n universum, frĂ„n det som Ă€r större Ă€n vad vi enskilda mĂ€nniskor och varelser Ă€r, frĂ„n matematiska mönster, objektiva mönster. Musiken Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt guds sprĂ„k, och som musiker och producenter Ă€r allt vi gör att kanalisera det som redan i en mening existerar. Det betyder samtidigt inte att all musik Ă€r ”universell” – det finns partikulĂ€ra stilar, grepp, konventioner som alla i hög grav behöver bli inlĂ€rda för att kunna uppskattas fullt ut (hör Peter Bryngelsson förklara detta i det hĂ€r radioprogrammet). Men i grunden finns dĂ€r Ă€ndĂ„ nĂ„got universellt, ungefĂ€r som i tillĂ€mpad matematik.

Jag pratade med bÀsta vÀnnen i London (tillika musikalisk broder och medproducent) om det hÀr, och insÄg att jag nog egentligen har tre stora skÀl att Àgna mig Ät musiken:

  • Min egen Ă„terhĂ€mtning. Jag kan inte vara sĂ„ prosaisk hela tiden. Jag kan inte bara vara hjĂ€rna, utan Ă€ven hjĂ€rtat (och skrevet) behöver sitt. Det Ă€r inte bara sĂ„ att jag tycker det Ă€r roligt med musik, jag helt enkelt mĂ„ste kanalisera kĂ€nslor och instinkter pĂ„ ett sĂ€tt eller annat. För en person som varit sĂ„ pliktstyrd – jag har hela livet disciplinerats av ett inre överjag som ideligen manar om att jag minsann behöver komma till min rĂ€tt, att mina fĂ€rdigheter och förmĂ„gor ska komma vĂ€rlden till gagn – sĂ„ blir mĂ„llöst skapande en oerhört viktig motpol. Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför jag inte har speciellt stark vilja att sprida och publicera musiken, för nĂ€rvarande. Jag sysslar med den inte bara för mitt eget höga nöjes skull, utan av ett mer allvarligt skĂ€l: Jag behöver denna oas. Som jag skrev i förra avsnittet, sĂ„ Ă€r jag mer av en ”gudsmĂ€nniska” Ă€n en ”mĂ€nniskomĂ€nniska” och vill och behöver leva med Stora Andra vĂ€sen; storheter sĂ„som Konsten, Musiken, Poesin, Filosofin. DĂ€rtill behöver jag storheter som bjuder pĂ„ levande och givande interaktion, inte stumhet och död; det Ă€r dĂ€rför inte riktigt tĂ„l dogmatisk hĂ€ngivenhet och underkastelse till Marknad, Stat, Kyrka. Varför behöver storheten vara interaktiv? För att den inte ska förbli endast en stum bubbla. Som jag nĂ€mnde i samma inlĂ€gg sĂ„ Ă€r det annars lĂ€tt att hĂ€ngivenheten till nĂ„got annat, större, yttre blir til sjĂ€lvmedicinering och traumaundvikande – och det vill vi verkligen inte ha. DĂ€rför Ă€r musikskapandet sĂ„ bra dĂ„ det aktivt handlar om att försĂ€tta sig i och utforska inte bara lyriska kĂ€nslor utan Ă€ven oroskĂ€nslor, vilsenhet, nedstĂ€mdhet.
  • Att skapa skönhet. I en vĂ€rld som i just denna historiska epok i sĂ„ mĂ„nga avseenden Ă€r sĂ„ sĂ„ ful och som bĂ„de politiskt och materiellt sett bokstavligen brinner kanske det kan tyckas mĂ€rkligt att gĂ„ inĂ„t, inte utĂ„t, att bygga egna bubblor av konstutövning. Men utöver det att jag skulle gĂ„ sönder om jag enbart var ute och polemiserade och pysslade med vĂ€rldsliga saker som forskning och politik (skĂ€let ovan) sĂ„ Ă€r jag dessutom övertygad om att mĂ€nniskans behov av skönhet och harmonier Ă€r nĂ€stintill universellt. Musik Ă€r förmodligen inte ett universellt sprĂ„k, men de behov som den uppfyller tror jag Ă€r universella.
  • Att skapa nytt. Det ovanstĂ„ende leder mig in pĂ„ det tredje skĂ€let till varför jag producerar musik. Det kommer egentligen ner till den enkla observationen att jag i de stunder dĂ„ jag annars kanske skulle ha letat upp ny musik dĂ€rute och lyssnat pĂ„ den, sĂ„ vĂ€ljer jag i allt högre grad att i stĂ€llet sjĂ€lv sĂ€tta mig och skapa sĂ„dan musik jag skulle önska att sjĂ€lv lyssna pĂ„. Det blir en sorts syntes av mina influenser och min egen digra skivsamling so far. Ett skĂ€l sĂ„ gott som nĂ„got.

Men mer Ă€n kanske nĂ„gonting annat Ă€r det en domĂ€n jag ger mig ut pĂ„ dĂ€r jag faktiskt kan misslyckas, dĂ€r jag kan bli sedd som löjlig – dels av de unga, coola redan pĂ„ domĂ€nen som tĂ€nker att jag Ă€r smĂ„tt patetisk som ger mig ut, dels av de Ă€ldre, tryggt etablerade som stĂ„r utanför domĂ€nen och ser pĂ„ det drĂ„pliga spektaklet dĂ€r 41-Ă„riga docenten snubblar ut som en överĂ„rig Bambi pĂ„ hal is, till vilken nytta?

Av det skĂ€let kanske det blir viktigt att faktiskt ge ut musiken, trots allt. För dĂ„ blir det verkligen en prövning av mitt kanske största hinder av allt, skammen. Att verkligen allvarligt ge sig hĂ€n till nĂ„got man verkligen tror pĂ„ – och inför andra ocksĂ„ visa detta, med all den risk för bakslag, pinsamhet, löjlighet det innebĂ€r – det Ă€r att utmana och kanske ocksĂ„ övervinna skammen. Jag vill minnas en rubrik frĂ„n mina tonĂ„r och tidningen Pop, som var sĂ„ viktig för mĂ„nga av oss dĂ„, vĂ„rt identitetsskapande och vuxenblivande: “The importance of being pinsam”.

  1. Helhet och integration: att tankar, kÀnslor, handlingar, kropp, psyke och det andliga Àr en enhet.

För mig har denna dimension pÄ senare tid blivit allt viktigare. Jag behöver vara Àrlig mot mig sjÀlv, leva i enlighet med mitt vÀsen, kÀnner jag. HÀr Àr stoikern Epiktetos en bra guide. Han skriver:

Om du vill förbÀttras, var nöjd med att andra ser dig som dÄraktig eller trÄkig vad angÄr externa ting. BegÀr inte att andra ska tro att du Àr vis, och Àven om du skulle ha en viss prestige hos andra, lita inte pÄ dig sjÀlv. Var sÄ sÀker, det Àr inte lÀtt att samtidigt leva i harmoni med naturen, och uppnÄ externa ting. SÄ lÀnge du Àr fokuserad pÄ det ena, mÄste du av nödvÀndighet avstÄ frÄn det andra.

Enchiridion – En antik handbok för det Goda Livet, §13

Samtidigt Ă€r det mĂ€rkligt, det dĂ€r med instinkter. Att följa ens instinkter kan nĂ€mligen vara en garanterad biljett till nedstĂ€mdhet, elĂ€nde och uselhet. TĂ€nk bara pĂ„ alla dessa impulser du fĂ„r nĂ€r du kĂ€nner dig nere: Du kommer att vilja stanna inne, du kommer att vilja sova lĂ€nge, du kommer att vilja sluta trĂ€na, du kommer att vilja göra saker som du vet kommer att göra dig mer nedstĂ€md efter att du gjort dem. Allt handlar dĂ€rför om att ha förmĂ„gan att kĂ€nna vilka av ens instinkter som Ă€r lĂ„ngsiktigt bra och vilka som Ă€r lĂ„ngsiktigt dĂ„liga. Och den förmĂ„gan Ă€r ocksĂ„ nĂ„got som jag tror att mĂ€nniskor Ă€r kapabla att instinktivt kĂ€nna! Med andra ord handlar det om att finna en djupare instinkt, en andra gradens instinkter – de lĂ„ngsiktiga strategiska valen och inte de kortsiktiga taktiska valen. Samtidigt Ă€r det farligt med den sekulĂ€ra vilja-göra-gott-medborgarens naiva vilja att stĂ€ndigt göra gott. Eftersom ingen endast kan hĂ€nge sig Ă„t enbart lĂ„ngsiktigt konstruktiva beteenden (inte ens Jesus kunde det) och ingen heller endast kan hĂ€nge sig Ă„t enbart destruktiva beteenden (dĂ„ konsekvensen blir att en i sĂ„dana fall dör) sĂ„ handlar det i praktiken alltid om ett alternerande, över tid, mellan lĂ„ngsiktigt konstruktiva och lĂ„ngsiktigt destruktiva beteenden. Jag kan alltsĂ„ vara svinaktig vid vissa tillfĂ€llen och helgonlik vid andra. Det Ă€r OK. HĂ€r finns samtidigt mycket att lĂ€ra!

  1. Andlig styrka: att hitta sÀtt att komma igenom det som Àr svÄrt och kÀnna glÀdje i livet.

Varje gĂ„ng jag begrundar tillvarons icke-reducerbarhet och den hisnande djupdimensionen i det konkreta varande som jag upplever i detta nu, sĂ„ uppfylls jag av andlig styrka och lugn. Jag kan inom loppet av nĂ„gon sekund ”stĂ€lla om” min varseblivning sĂ„ att jag förnimmer en sorts meditativt varande-i-vĂ€rlden. Det Ă€r sĂ„klart enklare att tillgĂ„ den nĂ€r jag Ă€r i ensamhet, och kanske allra helst omgiven av viss stillhet, men det behövs egentligen inget kyrkorum för detta, eller nĂ„got spektakulĂ€rt naturlandskap. Jag kan sitta pĂ„ tunnelbanan och förnimma denna andliga dimension.

(Idag Ă€r det populĂ€rt att attribuera transcendentala förnimmelser och förmĂ„gor till materiella funktioner i hjĂ€rnans fysiologi. MĂ„nga idag skulle förmodligen associera den ”mindfulness” jag beskriver hĂ€r med en aktivering av gammavĂ„gor eller med aktivering av olika lober i hjĂ€rnan. För min egen del kan jag nĂ€rmast beskriva det som ett skifte av fokus frĂ„n det vĂ€rldsliga till det transcendentala, nĂ€stan som att sinnet pausar vissa processer och lĂ„ter andra löpa.) **

Jag tror att jag har börjat tillgripa denna andliga dimension mer det senaste Äret, eftersom jag i det övriga livet har genomgÄtt en rad prövningar och innan sommaren kÀnde mig riktigt utsjasad, ja bÄde fysiskt och psykiskt utsliten. VÄren var vÀldigt intensiv, inte bara pÄ grund av det merarbete som coronakrisen innebar, utan en rad andra utmaningar och prövningar sammanföll i mitt liv under denna vÄr.

Men jag har kunnat hitta styrka och ÄterhÀmtning genom att gÄ tillbaka, in i de mer kufiska sidorna av mitt vÀsen. Genom att gÄ in relativt nÀra musiken, frÀmst genom musikskapande, har jag hittat en tillflyktsort.

NĂ„got som kanske ger mig den mest fullĂ€ndade lyckan Ă€r nog fröjden över att ha skapat nĂ„got, att ha utrĂ€ttat ett gott arbete. DĂ„ kĂ€nner jag att jag gjort nĂ„got, byggt nĂ„got, och kan vila med gott samvete. Är detta en betingad impuls, kanske lĂ€saren undrar? Möjligen. MĂ„ sĂ„ vara. Är inte nĂ€stan alla vĂ„ra impulser betingade, utom de mest basala? NĂ€r jag var yngre sĂ„ kunde jag drömma om att fĂ„ vara med en vacker kvinna, det Ă€r nĂ„got jag inte lĂ€ngre har samma uppdĂ€mda, nĂ€rmast desperata behov av, Ă€ven om lusten till det inte Ă€r pĂ„ nĂ„got vis uttömd eller fullgjord. Men olika livsĂ„ldrar verkar liksom framstĂ€lla olika behov. Just nu Ă€r jag i en livsĂ„lder dĂ„ mitt andliga behov och behovet av kreativ och sjĂ€lslig autonomi Ă€r mycket stort.

NÄgot jag tampats mycket med under mitt vuxna liv, inser jag, Àr hur jag framstÄr inför andra. Det Àr som att jag saknat sjÀlvkÀnsla att vara mitt genuina, uppriktiga jag, och hellre förstÀllt mig eller agerat social kameleont som anpassat sig efter omgivning och motparter. Det Àr som att jag latent burit pÄ en rÀdsla att bli missförstÄdd, avvisad eller utskrattad om jag har varit mitt mer genuina jag. I kontrast mot detta Àr nÄgot som verkligen ger glÀdje och som kÀnns som att det flyter pÄ mer enkelt eller problemfritt, skapandet i ensamhet eller tillsammans med nÄgon förtrogen medskapare. DÄ kan ögonblick av verklig upprymdhet kombineras med fröjden över att ha utrÀttat nÄgot.

  1. Harmoni och inre frid: att vara tillfreds med sig sjÀlv och kÀnna ett lugn.

Beethovens kanske vackraste musikstycke Ă€r det han skrev efter att ha kommit tillbaka frĂ„n en lĂ€ngre tids svĂ„r sjukdom; “Heiliger Dankgesang” (strĂ„kkvartett nummer 15 i A-moll, Op.132, tredje satsen i molto adagio).

Han fÄngar sÄ vÀl kÀnslan av djup tacksamhet och lÀttnad, gjuten och genomgÄende i hela ens vÀsen, nÀr man kommer tillbaka till ett tillstÄnd av hÀlsa efter en tids sjukdom.

Den kĂ€nslan förknippar jag alltsĂ„ mycket starkt med det filosoferna kallar zƍᾗ, livet som gĂ„va, och det Ă€r ocksĂ„ ett kĂ€nslolĂ€ge jag helst befinner mig i, jag vill hĂ„lla kvar den kĂ€nslan av att nĂ€stan vara tĂ„rögd av tacksamhet över att över huvud taget leva. Det Ă€r bland det finaste som finns.

NĂ€r en vĂ€l rörts av den kĂ€nslan – mĂ„nga mĂ€nniskor erfar den efter att ha undgĂ„tt en svĂ„r nöd, överlevt sjukdom eller liknande – sĂ„ Ă€r det nog rĂ€tt svĂ„rt att leva som om den sinnesrörelsen aldrig hade hĂ€nt eller hade varit ogjord.

SjĂ€lvklart Ă€r det inte sĂ„ enkelt som att bara 18-Ă„ringarna fick lyssna pĂ„ Beethoven sĂ„ skulle de inte lĂ€ngre bli lika besinningslösa. Nej, ett omistligt element Ă€r förmodligen det dĂ€r med att rent fysiskt bli Ă€ldre, dessutom, misstĂ€nker jag – att över tid lĂ€ra sig förmĂ„gan att pĂ„ ett mer besinnat, erfaret sĂ€tt kunna betrakta livet, jaget och vĂ€rlden.

(De materialistiska uttolkarna av hjÀrnforskning skulle nog kunna inflika att hjÀrnan rent fysiologiskt inte vuxit klart förrÀn i 25-ÄrsÄldern. För min del tror jag att den var fÀrdigvÀxt nÀr jag var 38.)

Efter att ha drabbats av denna enkla tacksamhet över det lilla sĂ„ roas jag mycket av mycket enkla saker, som att tillsammans med barnen bygga en koja, eller steka pannkakor med dem. MĂ„nga nickar instĂ€mmande och tĂ€nker att de ocksĂ„ njuter av det enkla, som att sitta i solen och dricka vin – men i den bemĂ€rkelsen sĂ„ fokuserar jag Ă€nnu mindre saker Ă€n sĂ„. Avkoppling för mig Ă€r snarare att sitta och skriva sĂ„dant hĂ€r, eller att se populĂ€rvetenskapliga videor pĂ„ Youtube, det Ă€r mer av det nördiga, upptĂ€cktsresande barnets val av fokus Ă€n den bekvĂ€mlighetssökande vardagsalkoholiserade vuxnes. SĂ„ i det avseendet har jag kanske inte sĂ„ stora krav pĂ„ den yttre tillvaron, jag kan rentav glömma att Ă€ta nĂ€r jag Ă€r uppfylld av storögt cerebralt utforskande av vĂ€rlden.

Det betyder inte att jag inte skulle uppskatta en bra mÄltid, tvÀrtom. Men dÄ vill jag nog hellre fokusera pÄ just den förnimmelsen dÀr och dÄ, och de sinnliga djupdimensionerna i just den mÄltiden. En lek, som samtidigt Àr allvarsam och inte det minsta besinningslös.

  1. Hoppfullhet och optimism: att ha en framtidstro Àven nÀr livet Àr svÄrt.

Som jag började skriva i del ett av denna lilla bloggserie, sÄ Àr det ibland svÄrt att kÀnna hopp pÄ det biopolitiska planet just nu, nÀr sÄ mycket av makten Àven i den förment demokratiska, egna sidan av vÀrlden Àr uppenbart korrumperad. Jag tÀnker pÄ den depraverade utvecklingen dÀr kleptokratiska, kortsiktiga pengaintressen förborgat sig i de högsta sfÀrerna av makten i till exempel USA och Storbritannien. SÄsom samhÀllsintresserad har jag blivit nedslagen av att lÀsa t.ex. Sarah Kendzior och inse hur djupt rötan gÄr.

SĂ„ en naturlig reaktion till detta skulle kunna vara att bli uppgiven. Det blir jag ocksĂ„, pĂ„ ett plan. Men eftersom motkrafterna samtidigt Ă€r sĂ„ starka, och sĂ„ sunda – som Black Lives Matter, till exempel – sĂ„ kan jag kĂ€nna stort hopp och tillförsikt i vetskapen att de stora massorna trots allt Ă€r pĂ„ det godas sida, och att en djupt förnuftsprĂ€glad, sant upplysningsfilosofisk rörelse som denna har sĂ„ stark kraft.

DĂ€rmed kĂ€nns det som att mitt tillĂ€gnande av svart musik och Ă€ven mina egna tillĂ€mpningar av idiomen blir meningsfulla, pĂ„ nĂ„got plan. Även om ingen nĂ„gonsin hör musiken, sĂ„ Ă€r det som en privat ritual, i ensamhet, ett utövande av uttrycksformer som jag sjĂ€lv inte uppfunnit utan som vĂ€xt fram genom rader av uttryck av tidigare kreatörer.

Det Àr vÀl i lÀngden ett uttryck för tilltro till mÀnsklig uppfinningsförmÄga, antar jag, inklusive min egen. Jag tÀnker att tiderna helt sÀkert kommer att förÀndras under min livstid, och att det Àr bra att vÀnja sig vid eventuella försÀmrade framtidsutsikter, genom att inte vÀnja sig vid en allt för materiellt krÀvande livsstil. SÄ jag nöjer mig gÀrna med enklare förhÄllanden, kan man hitta stor tillförsikt, tillfredsstÀllelse och meningsfullhet i livet utan omfattande yttre materiella stimuli Àr man, pÄ mÄnga sÀtt, hemma, skulle jag mena.

  1. Tro som resurs (behöver ej vara av religiös art) som ger en styrka i vardagen och hjÀlper en att njuta av livet.

Återigen, att kunna uppsöka och förnimma den transcendentala dimensionen Ă€r nĂ„got som ger mig Ă€ndlös ödmjukhet, glĂ€dje och tacksamhet. Att kunna sitta pĂ„ en bĂ€nk, betrakta ett moln – och vara nöjd, det Ă€r en resurs och en förmĂ„ga att vĂ„rda ömt, ha respekt för, och som man med glĂ€dje bör kunna vara beredd att hjĂ€lpa andra att lĂ€ra sig förnimma.

*) Jag upplever att denna förnimmelse ocksÄ Àr vÀldigt klart och tydligt kompatibel med höggradigt samtida naturvetenskapligt tÀnkande i form av Roger Penroses teorier. HÀr har jag drabbats av tvÄ tankar som han tydligt och pedagogiskt formulerar: Dels teorin om eoner (det vill sÀga cykliska universa) som bygger pÄ att det i hela universum finns en monistisk drift mot entropi; denna drift Àr mÄnga saker, den Àr oÀndlig-men-samtidigt-begrÀnsad utstrÀckning i rummet (gravitationen tycks verka över orimligt stora avstÄnd), den Àr tidsriktning (tidens pil, en universell förnimmelse av varande som bara Àr, för hela universum samtidigt) samt uppslukande/totalitet (entropin vÀxer men samtidigt kan ny ordning skapas, hur Àr det möjligt, och gravitationen skapar dÀrtill distinkta icke-entropiska punkter). Dels hans teori om hur förmÄgan att vara medveten bör ses som en deterministisk men icke-algoritmisk process vars ursprung inte gÄr att reducera till konventionell fysik utan troligen mÄste sökas i kvantmekanikens osÀkerhetsrelation.

**) Penrose Àr behjÀlplig Àven hÀr, se ovanstÄende fotnot.

🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 2: Den Store Andre

I förra avsnittet skrev jag om min egen vÀg mot vita contemplativa. HÀr skriver jag om de faktiska gudar vi mÀnniskor tenderar att göra oss. Hur vi Àn vrider eller vÀnder oss sÄ kommer huvudet alltid att vara mot solen och fötterna mot jorden. Och vÄr tids tendens att göra marknaden till en gud fÄr konsekvenser. Avsnittet handlar om mer vÀrdsliga gudar, i avsnitt tre ÄtergÄr jag igen till det mer transcendenta och personliga.

Jag tĂ€nker ofta pĂ„ mitt eget yrkesval, den lĂ€rdes vĂ€g, som en form av modern motsvarighet till den roll teologer, skolastiker, historiker och filosofer haft förut i historien, en sorts sekulĂ€r hĂ€ngivenhet till nĂ„got större, till det vi ibland kallar ”kunskapsberget”.

Kanske fyller akademin en snarlik roll den kyrka och klosterliv spelade tidigare i den vĂ€sterlĂ€ndska historien – men denna gĂ„ng under sekulĂ€ra, vetenskapliga förtecken dĂ€r saklighet, systematik, noggrannhet, redogörelse för vald teori och metod, och adekvat presentation av resultaten (akribi, didaktik) Ă€r ledorden.

Även om jag och de flesta av kollegorna förefaller vara relativt sociala, och pĂ„ just min arbetsplats ofta dessutom musikaliska, humoristiska och rĂ€tt kreativt lagda, sĂ„ tĂ€nker jag att det Ă€r ett yrkesval som trots allt endast till viss del handlar om att ”arbeta med mĂ€nniskor”. Handen pĂ„ hjĂ€rtat Ă€r högskolelektor knappast vĂ€rldens mest sociala jobb. Visst, vĂ„ra sociala förpliktelser och ansvar som lĂ€rare Ă€r dokumenterade, men pĂ„ högskolenivĂ„n sĂ„ strĂ€cker sig den biten av yrket trots allt inte i nĂ€rheten lika lĂ„ngt som den gör pĂ„ grundskole- och gymnasienivĂ„n, skulle jag hĂ€vda. Och vad gĂ€ller forskning sĂ„ Ă€r det en oomtvistat ensam eller fĂ„mannabaserad praktik, förutom möjligen pĂ„ konferenser – men dĂ„ rör det sig nĂ€stan alltid om en rĂ€tt formaliserad, lite stel och pliktartad socialitet. Precis som i vilket statusbaserat yrkesmĂ€ssigt sammanhang som helst ska man nĂ€tverka, vara artig, visa pĂ„ intresse, sĂ€ga ”rĂ€tt” saker och sĂ„ vidare.

Mer Àn nÄgonting annat, sÄ krÀver delaktigheten i det akademiska livet en kÀrlek till ord, gÀrna siffror dessutom, och teorier. Det krÀver en vÀldigt utvecklad abstrakt förestÀllningsförmÄga; man mÄste kunna tÀnka sig det dÀr organiska kunskapsberget, visualisera det inombords, förnimma dess komplexitet och möjliga avknoppningar och korsbefruktningar.

Det Ă€r som att vi Ă€gnar vĂ„r tid och uppmĂ€rksamhet Ă„t en oformlig ”blobb” av kopplingar och veck, kristallina förhĂ„rdnader och porösa, snabbrörliga geggor. Vi lever den, tillĂ€gnar den möda och besvĂ€r, ja rentav tillber den hĂ€r osynliga strukturen, varje dag. En Store Andre, fast i strikt sekulĂ€r och vetenskaplig form.

Med andra ord: Om man Ă€r en ”mĂ€nniskomĂ€nniska” sĂ„ söker man sig förmodligen inte till akademin och arbete pĂ„ lĂ€rosĂ€ten inom högre utbildning och forskning. DĂ„ söker man sig förmodligen till pedagogik pĂ„ mer grundlĂ€ggande nivĂ„er, eller andra vĂ„rd- och omsorgsyrken. Man behöver vara nĂ„got av en ”gudsmĂ€nniska” om man söker sig till nĂ„got sĂ„ esoteriskt och abstrakt som en kunskapsmĂ€ngd, en storhet av det hĂ€r slaget.

Ja, jag har börjat anvÀnda gudsbegreppet pÄ sistone; det Àr sÄ fÄnigt och blygt-naivt petimeteraktigt att anvÀnda andra omskrivningar tÀnker jag. För nÀr vi pratar om abstrakta men alltjÀmt djupt meningsfulla storheter bortom den enskilde mÀnniskans greppbarhet och möjligen Àven fattningsförmÄga, sÄ Àr det egentligen begrepp frÄn den religiösa och teologiska vokabulÀren vi söker efter.

Det Ă€r i sjĂ€lva verket vĂ€ldigt kristet prĂ€glat att utgjuta sig över gudsbegreppet som nĂ„got alldeles för stort och dĂ€rmed pretentiöst. För det Ă€r ju en vĂ€ldigt kristet-modern tendens att tĂ€nka att gud mĂ„ste vara nĂ„got enhetligt, totalt fullkomligt, totalitĂ€rt rentav. I nĂ€stan alla andra tider Ă€n de monoteistiska sĂ„ har ju mĂ€nniskor tĂ€nkt pĂ„ mycket mer pluralistiska sĂ€tt om de hĂ€r sakerna; vi gör oss gudar lite hĂ€r och dĂ€r. En gud för vetenskapsmĂ€nniskorna, en gud för sjöfararna, en gud för socialarbetarna
 och sĂ„ vidare. Och tĂ€nker man mer sociologiskt och antropologiskt pĂ„ saken (som jag ofta gör, den humsammare jag trots allt Ă€r) sĂ„ Ă€r det förmodligen sĂ„.

Varför pratar nĂ€stan ingen om detta? Latour, som jag namedroppade i förra blogginlĂ€gget i denna serie, har iofs en sorts typologi som gĂ„r att tillĂ€mpa hĂ€r, i sin utredning om olika ”existenssĂ€tt”, modes of existence.

SjĂ€lv har jag alltid haft gĂ„van att ha lĂ€tt för att koncentrera mig pĂ„ saker utanför mig sjĂ€lv. Det har bĂ„de varit en gĂ„va och en olycka, eftersom det sĂ„ lĂ€tt kunnat vara en skyddskapsel, en flyktmekanism för att undvika nĂ„gra av livets fundamenta. Jag har ”snöat in” pĂ„ olika saker under olika livsfaser, mĂ„nga gĂ„nger kan jag se i backspegeln att det egentigen i hög grad har handlat om sjĂ€lvmedicinering och traumaundvikande beteende att gĂ„ in i egna vĂ€rldar i stĂ€llet för att gĂ„ ut och möta det mer vĂ€rldsliga livet mer direkt.

Om jag blickar inÄt och försöker vara helt Àrlig mot mig sjÀlv, för att dÀrefter ÄtergÄ till att rikta blicken utÄt igen, sÄ inser jag att Àven jag givetvis har haft olika gudar, olika ontologiska trösterika Store Andre som jag tytt mig till.

Dels den optimistiska, (förmodligen starkt hegelianskt/idealistiskt prĂ€glade) idĂ©n om det vĂ€xande kunskapsberget, att historien Ă€r en process ”varvid frihet, via förnuftet realiseras” genom en logiskt-kumulativ process. Detta synsĂ€tt Ă„terkommer dels i Fichtes schematiska tes-antites-syntes och dels i Darwinistiskt prĂ€glat tĂ€nkande som stipulerar ett slags organisk, emergent urvalsprocess Ă€ven i det mĂ€nskliga livet, dĂ€r daterade eller uttjĂ€nta idĂ©er hamnar pĂ„ historiens skrĂ€phög, och de idĂ©er som Ă€r mer anpassade och dĂ€rmed logiska för tillĂ€mpning blir de som plockas upp och anvĂ€nds vid en given historisk tidpunkt.

HĂ€r finns för övrigt mycket kunskapsfilosofiskt att ösa ur; mĂ„nga av vĂ„r tids dominerande ideologier för samhĂ€llsstyrning stĂ€mmer ur nyliberala idĂ©traditioner som ju Ă€r vĂ€ldigt starkt prĂ€glade av den Darwinistiska idĂ©n om en ”marknadsplats av idĂ©er” dĂ€r de mest livaktiga idĂ©erna vid en viss tidpunkt Ă€r de som Ă€r tĂ€nkta att segra, samt att ”kollektiv intelligens” organiskt bör vĂ€xa fram bland (tĂ€nkt) fria individer och att denna kollektiva intelligens ocksĂ„ Ă€r det som kommer till uttryck i marknadstillstĂ„nd, och att dessa utfall alltid övertrĂ€ffar de planer som centraliserade aktörer försöker sig pĂ„.

Den hÀr sortens metafysiskt tÀnkande var helt centralt bÄde för Ludwig von Mises och Friedrich von Hayek (ja, de var von-ankor bÄda tvÄ!).

1900-talstĂ€nkare som ekonomiska liberaler fortfarande bejakar och tror Ă€r “förbisedda” trots att hela vĂ€rlden sedan sent 1970-tal anammat deras teorier: von Mises och von Hayek

Detta föranleder förstĂ„s att tĂ€nka pĂ„ den storhet – den gud – som de allra flesta aktivt bejakar idag: marknaden.

Detta, om nÄgot, Àr ju den Store Andre par excellence som de moderna utför ritualer runt, oroar sig för, sÀtter hopp och förtröstan till.

PĂ„ samma sĂ€tt som forskaren Ă€r den senmoderna motsvarigheten till byĂ€ldsten, traktens lĂ€rde person, bibeluttolkaren eller shamanen – sĂ„ Ă€r köpcentret och streamingtjĂ€nsterna motsvarigheterna till de traderade berĂ€ttelserna, till folklore, till den folkliga liturgin och medborgerligt förankrade ritualerna, festerna och ceremonierna. Möjligen Ă€r de nutida storheterna rentav Ă€nnu mer konkret styrande i mĂ€nniskors liv, Ă€nnu mer materiella i hur de pĂ„ vĂ€ldigt handgripliga och revolutionerande sĂ€tt formar vardagsliv, privatekonomi och stadsbild.

Jag tÀnker dÀrför ofta att de mest flummiga, troende mÀnniskor vi egentligen har i samhÀllet Àr killarna och tjejerna i pikétröjor som kör SUV och verkligen tror pÄ kapitalismen. Det Àr pÄ grund av att vi har en kritisk mÀngd sÄdana troende som saker som aktiemarknader ocksÄ fÄr sÄ stort inbytande över samhÀllsliv, politik och sÄ vidare.

SjĂ€lv har jag egentligen aldrig föresprĂ„kat troende. (Tror inte vi behöver tro sĂ„ mycket som vi behöver upplevelse, inkĂ€nnande och reflektion – men det Ă€r en annan historia.)

Samtidigt behöver vi totempĂ„lar, vi behöver gudsobjekt. Utan dem kan mĂ€nniskor inte leva goda, meningsfulla liv. Det som kanske skiljer vĂ„r tid frĂ„n föregĂ„ende historiska tidevarv Ă€r dock förmodligen att vĂ„r tid Ă€r mycket mer förljugen i sĂ„ mĂ„tto att sĂ„ mĂ„nga lĂ„tsas om som att deras totem inte Ă€r en totem, eller – rĂ€ttare – de kanske inte ens sjĂ€lva har insett det fullt ut. SĂ„ tar de ocksĂ„ sin totem pĂ„ stort allvar, tĂ€nker att de blir olyckliga om de inte blidkar den. SĂ„ sitter somliga dĂ€r, vissa mĂ€n i sina tuffa, dyra sportbilar, ensamma och olyckliga eftersom de aldrig grĂ€vt djupare i det sjĂ€lsliga, i kĂ€nslornas och meningsförnimmelsens landskap, och aldrig förstĂ„tt att de Ă€gnat livet Ă„t en totem som egentligen Ă€r helt stum och fullstĂ€ndigt likgiltig bedragnas vĂ€l och ve.

Nej, dĂ„ Ă€r det bĂ€ttre att vĂ€lja gudar som har större benĂ€genhet att ge djupare resonanser och svar pĂ„ tal. Det vetenskapliga Ă€r vĂ€lgörande, i sĂ„dan mening, dĂ„ det helt otvetydigt Ă€r en interaktiv storhet som en sjĂ€lv Ă€r med och formar och kan ifrĂ„gasĂ€tta, rentav avfĂ€rda och delvis ersĂ€tta med nytt, egenformulerat material. Det Ă€r ju fantastiskt att det Ă€r sĂ„! Denna aspekt knyter starkt an till ett ideal jag sjĂ€lv alltid haft, som Ă„terfinns inom den amerikanska pragmatismen; Ă„terigen, ett interaktivt ideal dĂ€r individen sjĂ€lv ges egenmakt och kan bygga nytt, men samtidigt inom rimliga ramar eftersom denna individ stĂ€ndigt Ă€r del av ett kollektiv och stĂ€ndigt behöver förhandla fram det kollektiva (”publics” i Deweys vokabulĂ€r). Det Ă€r en filosofi som tillĂ„ter dynamism och just egenmakt, inom rimliga ramar, och som jag tror mycket pĂ„, sĂ„ lĂ€nge den hĂ„lls kompatibel med de planetĂ€ra begrĂ€nsningarna och ödmjukheten inför faktiska obalanser och kamper vad betrĂ€ffar makt och inflytande.

Men marknaden gĂ„r ju visst att interagera med, gĂ„ i klinch med – kanske nyliberalen svarar. DĂ€r om nĂ„gonstans kan du ju bygga din egen lycka, omforma den till din egen fördel. Ja, men aldrig med mindre Ă€n att du, hur du Ă€n vrider och vĂ€nder pĂ„ det, stĂ€ndigt tvingas acceptera dess villkor, rentav Ă€nnu mer sĂ„ ifall du Ă€r en sĂ„dan entreprenör Ă€n om du inte Ă€gnar marknaden nĂ„gon större energi och möda. Du kan muta in en egen liten tĂ€ppa, visst, men du kommer aldrig att ensam kunna omförhandla villkoren och rentav till viss del avfĂ€rda somligt och bejaka annat; marknaden Ă€r en strĂ€ng gud i sĂ„ mĂ„tto att du mĂ„ste acceptera den som helhet och inte kan vĂ€lja och vraka som med andra gudliknande storheter.

Gör tankeexperimentet sjÀlv. Försök tÀnk dig att skapa nÄgot (kulturuttryck exempelvis) och sedan fÄ ut detta i vÀrlden. Akten att producera Àr relativt oberoende marknadens lagar, medan akten att distribuera och, ja, marknadsföra Àr (i dagens system) lÄngt mycket mer bortom din egen kontroll Àn vad sjÀlva skapelseakten Àr.

I detta ligger sÄ klart en form av yttre tvÄng. För en frihetsbejakande mÀnniska blir frestelsen dÀrför att aldrig ens gÄ i klinch med marknadskrafterna utan nöja sig med det ofta i sig sjÀlv vÀldigt givande i att skapa hemma, sjÀlv, i sin egen sfÀr, möjligen med nÄgra nÀra anförtrodda. Jag tror dÀrför att ju mer vÄldsam denna brusiga, yttre kognitiva marknadssituation Àr (jag pratar alltsÄ om internet!) desto mer glider egentligen mycket av de riktigt genuina kulturuttrycken tillbaka in i skyddade privata sfÀrer. TÀnk bara pÄ musikjournalistiken idag, hiphopjournalistik till exempel.

Var finns det verkligen uppriktiga reflekterandet kring den kÀnslomÀssiga öken och de gravt Älderdomliga machoideal som dominerar inom trapmusiken? TyvÀrr tror jag inte att de kommersiellt verksamma journalisterna kan vara verkligt uppriktiga lÀngre, dÄ deras arbetssituation Àr sÄ prekÀr och de Àr sÄ beroende av skivbolagens och artisternas gillande och samtycke. Resultatet blir en massiv likgiltighet, nihilism, konformism.

PÄ liknande sÀtt kan man reflektera över hur mÀnniskor inte lÀngre kan vara sina mer uppriktiga jag pÄ de sociala medieplattformarnas stora genomfartsleder. Det Àr endast i mindre, privata sammanslutningar som mÀnniskor kan vara mer uppriktiga, mindre konformistiska nuförtiden.

Det Àr som att vi har lÄtit marknadens kyrka bilda Àven en form av inkvisition som hotar mÀnniskor som Àr för uppriktiga i offentligheten.

Det Àr dÀrför marknaden för mig alltid har varit föga intressant att delta i. Den förefaller mig vara mycket mer konformistisk Àn andra, mycket mer tillÄtande och interaktiva sfÀrer: vetenskap, kreativt skapande, politisk strÀvan mot frihet och personblivande i gemenskap. Detta senare Àr dÀrför vad en sund form av politisk liberalism skulle vara för mig, starkt prÀglad av Emerson, Thoreau, Dewey och senare Àven bl.a. Cornel West.

🇾đŸ‡Ș Att kĂ€mpa mot uppgivenheten, del 1: En resa frĂ„n bĂ­os mot zƍē

VÀnnen tipsade mig om Open Intelligence Lab, han gillar datadriven medieforskning och de kaninhÄl denna forskning kan erbjuda.

De redovisar bland annat spĂ€nnande forskning om ”the normiefication of extreme speech and the widening of the Overton window”.

Mitt svar till honom var att jag ibland sjĂ€lv önskar att jag hade haft energin att ha fortsatt Ă„nga pĂ„ som en typisk produktiv forskare, att jag hade lagt tid och möda pĂ„ att bygga script för scraping av Youtube, Twitter, Reddit osv under de senaste fyra Ă„ren – men nĂ„gonstans har jag kĂ€nt att lönen för mödan faktiskt har kunnat förutses pĂ„ förhand.*

Vad som visas i den hĂ€r typen av forskning Ă€r oftast bara förekomsten av vissa diskurser. Det jag sjĂ€lv nog Ă€r mer intresserad av Ă€r frĂ„gan varför dessa diskurser dyker upp över huvud taget. DĂ„ Ă€r vi inne pĂ„ historisk-filosofisk metod och teorier om bland annat maskulinitet. Vi Ă€r inne pĂ„ historiskt distinkta upplevelser av status, tillit och uppgivenhet. Det Ă€r snarare dĂ€r jag kĂ€nner att jag vill grĂ€va. Det Ă€r strĂ„lande att dessa forskare gör grundforskningen, absolut; dĂ„ har vi nĂ„got att rĂ€tta oss mot. Sedan tillkommer förstĂ„s frĂ„gor om representantativitet och faktiskt genomslag. Att 5000 reddittare pladdrar om ”cultural Marxism”, vad fĂ„r det för egentligt genomslag i offentligheten nĂ€r allt kommer omkring?

Kvietism, snarare Àn uppgivenhet

Mina kÀnslor inför det omgivande politiska klimatet de senaste Ären har frÀmst kÀnnetecknats av uppgivenhet, kombinerat med en sorts förvissning om den nya reaktionÀra depraverade högervÄgens ohÄllbarhet. Fascistoida utvecklingsmönster tenderar att aldrig vara hÄllbara i lÀngden. MÄnga inom den nya extremhögern kommer nog inte att ge sig med mindre Àn att de sjÀlva kraschar. FrÄgan Àr bara hur mycket de drar med sig i fallet.

Det Àr mÀrkligt att sÄdan atavism rÄder pÄ flera av de centrala politiska arenorna, medan vi samtidigt har en teknik som Àr nÀrmast lik magi. TrÄdlöst internet, enorma kunskaps- och medieresurser tillgÀngliga för mig hemma i bekvÀmlighet. Mjukvara för skapande, som Àr sÄ kapabel att det hisnar.

Den historiska situation vi befinner oss i har för mig resulterat i en sorts kvietism. Jag kÀnner att historien fÄr dundra pÄ bÀst den vill, allt jag kan göra Àr att försöka rÄ om mina nÀra och kÀra, hÄlla ihop mitt eget liv efter bÀsta förmÄga, försöka hitta ögonblick av sublima upplevelser, transcendenta och estetiska upplevelser.

Det hela bör inte missförstÄs som underkastelse eller kvietism i den traditionella bemÀrkelse som begreppet ofta antyder. Kristendom fÄr inte bli slavmentalitet, som Nietzsche flera gÄnger pÄpekade. Miguel de Unamuno, till exempel, kÀmpade med de hÀr frÄgorna för över hundra Är sedan. Han försökte syntetisera Tolstojs avhÄllsamhetsideal med den tonvikt pÄ strÀvan, expansion och Àgande-av-rummet som Nietzsche föresprÄkade, genom att helt enkelt peka pÄ hur den mÀnskliga tillvaron Àr fÄngad mellan dessa tvÄ tendenser, en motsÀgelsefullhet som kanske aldrig gÄr att till fullo rÀta ut.

Kvietism som teologiskt begrepp hĂ€rrör ur det latinska quies, ”vila i sig sjĂ€lv”, och jag vill mena att det Ă€r just den andliga grunden som gör att en mĂ€nniska kan hantera uppgivenhet pĂ„ det politiska planet utan att förfalla i kverulanta och cyniska krumbukter eller, Ă€nnu vĂ€rre, börja hĂ€nge sig Ă„t missunsam och dĂ€rigenom direkt sadistisk politik.

Den filosofiska kvietismen, brukar det sĂ€gas, har som mĂ„l att befria mĂ€nniskan frĂ„n den djupa förvirring som filosofisk kontemplation ofta orsakar. Det handlar alltsĂ„ frĂ€mst om att försöka reda i förvirrade, onödigt komplicerade och ologiska sĂ€tt att tĂ€nka, att identifiera motsĂ€gelser och skevhet i syfte att röja mark för klarare sĂ€tt att se pĂ„ vĂ€rlden. Samtidigt, i alla sĂ„dana övningar, Ă€r det fullstĂ€ndigt fundamentalt att detta röjningsarbete handlar om att ödmjukt ge akt pĂ„ tillvarons grundlĂ€ggande paradoxer och de rader av frĂ„gor dĂ€r det samtidigt inte finns nĂ„gra svar. Det fĂ„r inte bli ett yxigt, idiotiskt rengöringsarbete av det slag som det moderniteten ofta sĂ€gs utföra, till exempel, dĂ€r tendensen hela tiden Ă€r att upprĂ€tta kategoriseringar och motpoler för att kunna göra vĂ€rlden hanterbar, berĂ€kningsbar och sĂ„ vidare – dĂ€rav mĂ„nga av de stĂ€ndiga problemen som moderniteten ocksĂ„ tycks generera, nĂ„got exempelvis Bruno Latour har pĂ„talat.

Nej, snarare handlar det om ett mer sofistikerat och inkÀnnande resonemang. Genom att omformulera antagna problem pÄ sÀtt som gör att de ursprungligen felaktiga resonemang frÄn vilka problemen uppstÄr kan korrigeras, sÄ kan ett sinnestillstÄnd nÄs dÀr mÀnniskors förvirring kan avta, vilket dÀrigenom hjÀlper dem att ÄtervÀnda till ett tillstÄnd av större intellektuellt sÀllhet och stillhet.**

Det Àr nog av det hÀr skÀlet jag aldrig lÀst filosofi som Àmne pÄ universitetet, dÄ det i grunden gör filosofin till en skolastisk och texttolkande rörelse, som stÀndigt riskerar att mest röra hjÀrnan men inte hjÀrtat. Jag nÀrmar mig filosofin, metafysiken och i förlÀngningen andligheten mer intuitivt, som ett svar pÄ frÄgor som stÀmmer ur mitt inre, ur mina kÀnslor och instinkter.

Det Àr förhoppningsvis ocksÄ en antites till dogmatism. Att söka en specifik lÀra för den lÀrans skull Àr för mig att spÀnna vagnen framför hÀsten.

Nej, för mig Àr det snarare sÄ enkelt att det handlar om att jag erfar djup kÀnsla av mening, ja rentav rysningar inför tillvarons djup, och jag behöver ett sprÄk för att sÀtta ord pÄ dessa grundlÀggande erfarenheter.

Det Àr dÀrför jag skriver, antar jag. Och lÀser.

LĂ€sningen fĂ„r aldrig bli pliktskyldig, att en ”mĂ„ste” lĂ€sa pĂ„ grund av nĂ„gon sorts upplevt yttre tvĂ„ng eller krav. Nej, mina undersökningar Ă€r mer som detektivundersökningar för att stĂ€mma av sĂ„dant jag kĂ€nner pĂ„ mig. Och nĂ€r man vĂ€l börjar kolla upp saker pĂ„ det sĂ€ttet sĂ„ lĂ€r man sig ofta mycket mer pĂ„ kuppen.

Jag har pÄ sistone inspirerats av mycket: Simone Weil, Ralph Waldo Emerson, John Dewey. VÀnner har vÀglett mig mot fina saker som Epiktetos tvÄ tusen Är gamla filosofi och den icke-dogmatiska tillÀmpningen av Ignatius av Loyolas femhundraÄriga lÀror som i nutid kommit att populariseras som en form av modern andlighet. Framför allt handlar det om att erfara gudomlighet i allt som existerar. Ipsum Esse Subsistens. TÀnkaren och författaren bakom den senare boken, James Martin, har rönt viss popularitet pÄ senare tid, inte minst i bÀstsÀljaren Söka och finna gud i allt.

I 1900-talsmodern tid stÀlldes filosofiskt prövande frÄgor och svar kring dessa saker av tÀnkare som Henri Brémond och just Unamuno. En utmaning de stÄngades mot var hur en kvietistisk hÄllning egentligen kan göras kompatibel med den moderna tidens utmaningar.

Sökandet efter andligt liv och mening

I Nya testamentet indikeras ”liv” framför allt av termen zƍᾗ (Î¶Ï‰Îź, den ontologiska egenskapen att ha liv; det vitalistiskt-naturliga livet) framför bĂ­os (ÎČÎŻÎżÏ‚, jag tolkar detta som den axiologiska dimensionen av liv, det vill sĂ€ga liv som kvalitet; det etiskt-sociala livet).

Att leva inriktat mot zƍᾗ Ă€r att leva djupare, men ocksĂ„ ett naknare – och pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt fattigare liv Ă€n ett liv inriktat mot att maximera livets vĂ€rdsliga kvaliteter, bĂ­os.

I bibelsprĂ„ket förekommer Ă€ven en tredje term för liv, psĆ«Ìkhƍ (ÏˆáżĄÌÏ‡Ï‰, ”jag blĂ„ser”). Tydligen anvĂ€nder Nya testmentet detta grekiska ord för sjĂ€l, men dĂ€r meningen egentligen Ă€r den hebreiska, nepeĆĄ (Ś Ö¶Ö«Ś€Ö¶Ś©Ś), inte den antika grekiska.

VĂ„r tids psykologi Ă€r ju tyvĂ€rr ibland prĂ€glad av de modernas tendens att dra grĂ€nser och skilja olika livsomrĂ„den och dimensioner frĂ„n varandra. Inom modern vĂ„rd förekommer dĂ€rför ofta distinktioner, som till exempel att det offentliga i Sverige endast Ă€r tĂ€nkt att bekosta vĂ„rd av sjukdom (efter ohĂ€lsans intrĂ€de, ex post) och alltsĂ„ inte hĂ€lsoförebyggande insatser (ex ante). SĂ„ sĂ€gs det ofta vara, eller det stĂ„r pĂ„ pappret kanske man skulle kunna sĂ€ga. Dock brister den distinktionen ofta i den praktiska tillĂ€mpningen som lĂ€kare och sjukvĂ„rdspersonal Ă€ndĂ„ gör. LikasĂ„ skiljer vi i Sverige idag mellan fysisk ohĂ€lsa och psykisk, för att inte tala om andlig och existentiell ohĂ€lsa. Kanske skulle dĂ€rför vĂ„r tids experter försöka linjera de tre antika begreppen för olika livsdimensioner med olika hĂ€lsodomĂ€ner. Det skulle vara att likstĂ€lla


  • Existentiell hĂ€lsa med zƍᾗ
  • Psykisk hĂ€lsa med psĆ«Ìkhƍ
  • Fysisk hĂ€lsa med bĂ­os


men det vore samtidigt en förenkling dĂ„ mycket av det som ryms inom vĂ„r tids hĂ€lsobegrepp – existensiell, psykisk, likvĂ€l som fysisk – givetvis hĂ€nger ihop och alla kan föras till begreppet bĂ­os, det goda livet, det materiellt ombonade och skyddade livet. Cecilia Melder Ă€r nog den i Sverige som mer Ă€n nĂ„gon annan understrukit vikten av existentiell hĂ€lsa parallellt med de övriga, mer konventionella hĂ€lsodimensionerna.

Giorgio Agamben populariserade anvĂ€ndningen av de gamla grekiska begreppen bĂ­os och zƍᾗ, men de distinktioner han gjorde utifrĂ„n etymologin Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sjĂ€lvklara, liksom de distinktioner Hannah Arendt gjorde innan honom. Han skiljer mellan bĂ­os som det medborgerliga livet (det som tillfaller den med medborgerliga rĂ€ttigheter) och den rĂ€ttslöses tillvaro Ă€r för honom liv som reducerats till zƍᾗ av yttre nödtvĂ„ng (homo sacer, mĂ€nniskan i undantagstillstĂ„nd).

SĂ„ som jag förstĂ„r det sĂ„ Ă€r bĂ­os och zƍᾗ i sjĂ€lva verket sammanflĂ€tade i det verkliga, levda livet. Man skulle nog kunna sammanfatta det som att Aristoteles ideal om eudaimonia (det goda livet; varaktiga tillstĂ„nd av vĂ€lgĂ„ng eller vĂ€lbefinnande) rymmer bĂ„dadera; de förutsĂ€tter ocksĂ„ delvis varandra. Det Ă€r svĂ„rt att vara dygdig inom den existentiella domĂ€nen om man lider och berövats vĂ€rdighet i den vĂ€rldsliga, och omvĂ€nt. Samtidigt Ă€r det nog i och för sig sĂ„ att det idag Ă€r vanligare med ovĂ€rdiga rika mĂ€nniskor Ă€n vad det Ă€r med vĂ€rdiga fattiga; vĂ€ldigt fĂ„ rika har ju uppnĂ„tt sin rikedom enbart genom utövandet av sina dygder, medan fattiga mĂ€nniskor i regel behöver agera dygdigt för att inte berövas sina livsbetingelser eller för att inte övervĂ€ldigas av meningslöshet. Stoikerna (som Epiktetos, till exempel) menar generellt att det goda livet inte Ă€r möjligt att uppnĂ„ utan goda dygder, vad vi idag skulle kalla meningsfullhet i livet.

För mig, i korthet, har kombinationer av en rad historiskt distinkta och biografiskt distinkta hÀndelser de senaste Ären förpassat mig i en situation dÀr det frÀmsta jag egentligen bryr mig om numera Àr psykisk och existentiell hÀlsa. Jag önskar ibland att jag hade kunnat vara mer produktiv vad gÀller grundforskning som den ovanstÄende, till exempel, jag vill ju bidra till vÀrlden med mitt arbete och mina förmÄgor, men nÄgonting har hindrat mig frÄn att fortsÀtta vara den dÀr arbetsmyran.

I stĂ€llet Ă€r det som att jag kommit att Ă€gna livet Ă„t vad som i somligas ögon Ă€r mindre distinkta, mer prövande och mystiska företeelser. Parallellt med detta Ă€r en prioritering av (förhoppningsvis mer lĂ„ngvarig) mening framför (mer kortvariga) materiella och praktiska vinster. Att, i vissa avseenden Ă„tminstone, hĂ€nge sig Ă„t zƍᾗ framför bĂ­os.

Min förhoppning Ă€r att indirekta effekter kan uppstĂ„ av detta. Om jag kan hitta till olika sĂ€tt att kanalisera tillvarons grundlĂ€ggande mening och djupmönster – i korthet, dess gudomlighet – sĂ„ tror jag att jag förhoppningsvis kan inspirera och vĂ€gleda andra med.

Belöningen – sĂ€llhet och stillhet – Ă€r allt för sĂ€llsynt och dĂ€rmed Ă„trĂ„vĂ€rd i vĂ„r vĂ€rld.

Uppdatering: Nu har jag Àven skrivit en del tvÄ i denna bloggserie. Om detta inlÀgg handlat om min egen vÀg mot vita contemplativa sÄ skriver jag i det inlÀgget om de faktiska gudar vi mÀnniskor tenderar att göra oss, och om vÄr tids tendens att göra till exempel marknaden till en gud.

*) VÀn av ordning undrar: VadÄ förutspÄ att resultaten av grundforskning om diskurser i internetforum skulle vara förutsÀgbara?
Mest bara att visst kan man rĂ€kna pĂ„ förekomster, rentav se mönster bland dem – men att dessas representativitet dock Ă€r nĂ€stintill omöjlig att skatta.
Men Ă€r det inte givet att smĂ„ febrilt aktiva fringe-grupper inte Ă€r representativa, men att de pĂ„verkar mainstream genom att Twittra, blogga, kommentera etc – som SD som först var fringe och sedan fick med sig mainstreammĂ€nniskor? Skulle studier av SDs tidiga avantgarde/kĂ€rntrupp vara dumt att göra, för att de inte var eller Ă€r representativa för ex SD-normalvĂ€ljare idag (som vĂ€l Ă€r gammal Sosse, eller Moderat)? Jag hĂ€nger inte med pĂ„ kravet pĂ„ representativitet?
Du har nog rĂ€tt, det Ă€r förmodligen jag som Ă€r fast i 1900-talstĂ€nkande. IdĂ©er mĂ„ste ju upp och ut med hĂ€vstĂ„ng för att nĂ„ mĂ„nga. Men dĂ„ borde ocksĂ„ idĂ©ers spridning ”post” hĂ€vstĂ„ngseffekten gĂ„ att pĂ„visa. FrĂ„gan Ă€r om de sĂ„ ofta gör det.

**) För att fortsÀtta Latour-referensen sÄ blir hans omformulering av modernitetens fundamenta dÀrmed just en korrigering av en högre grad, dÀr modernitetens inneboende idioti blottlÀggs och en mer genuin, organisk och planetÀrt hÄllbar filosofi kan formuleras.

🇾đŸ‡Ș Mina bevekelsegrunder

Nu finns ytterligare ett inlÀgg i denna bloggserie, dÀr jag skriver om vikten av att famla.

Jag kÀnner att jag behöver sortera i mina egna bevekelsegrunder för att bÀttre förstÄ varför jag engagerar mig intellektuellt och politiskt.

Detta för att klargöra för mig sjÀlv och andra var jag stÄr nÄgonstans. Jag har alltid varit mÄn om att inte bli missförstÄdd, det har varit bÄde en gÄva och en börda. En gÄva, eftersom jag alltid försökt vinnlÀgga mig om att bli förstÄdd till varje pris, att vilja gÄ till botten med resonemang.

Inbakat i det finns en i grunden bra sak: en vilja att alltid försöka förstÄ mina kontrahenter i debatten vÀlvilligt, i hopp om att jag ska förstÄ dem rÀtt sÄ att jag kan argumentera utifrÄn delade utgÄngspunkter men ocksÄ för att de ska försöka tolka mig vÀlvilligt tillbaka.

Men det kan ocksÄ vara en börda, eftersom det i botten av allt detta vilar en rÀdsla att bli illa sedd, missförstÄdd eller helt enkelt avfÀrdad. Den rÀdslan kommer ur en rad faktorer under min uppvÀxt, det har varit otroligt lÀrorikt att under senare Är lÀra kÀnna dessa och dyka ner i dem. (Kanske ett Àmne för ett annat blogginlÀgg, vem vet?)

Det Ă€r lustigt med denna rĂ€dsla att aldrig bli illa sedd, den gör att en stĂ€ndigt Ă€r pĂ„ sin vakt och dĂ€rmed kanske aldrig öppnar upp riktigt för andra att verkligen se en. Ja, alltsĂ„, att de ser en i ens mĂ€nskliga helhet – ens felbarhet, eventuella svagsinne och högmod, warts and all.

Det leder till en reserverad hÄllning, vilket gör ocksÄ att en pÄ mÄnga sÀtt förblir rÀtt anonym i mÄngas flöden, en intressant bifigur möjligen, men aldrig nÄgon som medmÀnniskorna lÀr kÀnna pÄ djupet. Det Àr pÄ sÀtt och vis antitesen till de influencers som avsiktligt vrÀker ut rader av kÀnslomÀssiga ÄthÀvor, glatt och ledset, högt och lÄgt, i syfte att generera ett tillstÄnd av medierad förtrogenhet med sina följare.

Ja, det dÀr med att visa emotioner i sociala medier. I de stunder jag kÀnner emotionella upp- eller nedgÄngar blir det aldrig riktigt lÀge för mig att lÄta ett (halv)offentligt medium vara kanalen. Det Àr nÀstan aldrig min första impuls att twittra om det. Hellre bÀr jag det i tystnad, kÀnner av och reflekterar om det i min ensamhet. Kanske dela med en nÀra vÀn om det verkligen skulle behövas.

Det Ă€r förmodligen generationellt betingat. Jag tillhör en generation av mĂ€n som inte direkt uppmuntrades till att identifiera och verbalisera kĂ€nslor, Ă€nnu mindre i offentliga forum. Min pappa föddes i början av andra vĂ€rldskriget, och 1900-talet lever i hög grad kvar Ă€ven i mig. Det Ă€r en sorts hederssak fortfarande – att inte lĂ„ta andra (de allra flesta av dem, till syvende och sist frĂ€mlingar) ta del av mina kĂ€nslomĂ€ssiga upp- och nedgĂ„ngar.

Vad gÀller kÀnslor sÄ kan ju de som bekant vara uppÄt likvÀl som nerÄt. UppgÄngarna vill jag inte dela allt för vitt och brett för det kÀnner jag Àr skrytigt och brackigt. Tycker mig se allt för mycket av det dÀr i mitt Facebook-flöde (pÄ den tiden jag hade Facebook). Self-congratulatory.

Och nedgÄngarna vill jag inte lÀgga pÄ andra att behöva ta del av, inte minst dÄ det bÀsta sÀttet att hantera min egen melankoli och depressiva lÀggning Àr kÀrleksfull acceptans, att lÄta kÀnslorna Àga rum, att se dem och ta dem pÄ allvar, men att samtidigt lÄta dem verka ut, för att slutligen klinga av. Och nÀr en vÀl har uppnÄtt den sjÀlvinsikten och mognaden (för mig var det nyligen) blir det liksom en aning lönlöst att utgjuta sig offentligt. DÀrtill skapar det, i likhet med de uppÄtgÄende kÀnslouttrycken, en mÀrkligt skev bild, tÀnker jag, om jag skulle dela enbart negativa men inte positiva kÀnslor, eller omvÀnt. DÀrför hÀnder det, i stunden, att jag hejdar mig att posta negativa kÀnslouttryck, eftersom det skapar en upplevd efterfrÄgan av önskad balans i flödet dÀr dessa vÀgs upp av positiva uttryck.

Det Ă€r lite av ett binĂ€rt beslut, med andra ord! Typ “allt eller inget”. Antingen vĂ€ljer man att ha en löpande dokumentation av allt möjligt, stort och smĂ„tt, intimt och ytligt, uppĂ„t och nerĂ„t, och dĂ„ förslagsvis pĂ„ de lite mer intima medieplattformarna som Instagram – eller sĂ„ har man en mer sparsmakad nĂ€rvaro, korrekt och yrkesmĂ€ssig rentav, sakorienterad – förslagsvis dĂ„ pĂ„ Twitter.

Det förra Ă€r nog uteslutet för mig. MĂ€rk vĂ€l, att jag inte har massor av vĂ€nner (mycket pĂ„ grund av den persona jag tecknat hĂ€r i texten) utan snarare Ă€r en sĂ„ som frĂ€mst sĂ€llar mig till nĂ„gra fĂ„, mer förtrogna. (En frĂ„ga om lĂ€ggning, inget som ska ses som beklagansvĂ€rt över huvud taget.) Och dĂ„ blir enbart tanken pĂ„ Instagram som en hög tröskel att kliva över – ska jag liksom skapa ett konto, anropa den handfull personer jag har tĂ€t kontakt med och ge dem mitt alias, samt dĂ€refter Ă„teruppliva alla dessa hundratals ytliga bekantskaper out of nowhere med den pliktskyldiga raggningsrepliken ”Hej, följ mig pĂ„ Instagram!” för att sedan behöva börja följa en massa konton (dessa ytliga bekanta, inte minst) och dĂ€refter posta inlĂ€gg med tillrĂ€ckligt tĂ€t frekvens för att det ska kĂ€nnas givande. Nej, vilket projekt det blir i sig! DĂ„ trivs jag hellre med den relativa anonymiteten, den relativa stillheten och ensamheten. Jag blir nĂ€stan aldrig bjuden pĂ„ nĂ„gon fest men det Ă€r inte nĂ„gon jĂ€ttestor förlust, givet den energi som en mĂ„ste lĂ€gga pĂ„ att upprĂ€tthĂ„lla mĂ„nga sociala relationer.

SĂ„ det senare har blivit mitt online-persona: en tĂ€mligen ”korrekt” Twitterman. Men risken blir dĂ„ förstĂ„s att det blir en reduktionistisk skildring, en helhetsbild som egentligen Ă€r ytterligt snĂ€vt tillskuren, eftersom den aldrig riktigt fĂ„r med ens idiosynkratiska sidor, ens motsĂ€gelsefullhet, ens tvivel.

Jag kan kĂ€nna att det finns en stereotyp bild vilande dĂ€r, dessutom, som jag inte vill bidra till eller pĂ„ nĂ„got vis upprĂ€tthĂ„lla: Den om den emotionellt handikappade mannen. Han som skriver ”förnuft och rationalitet” i sin Twitter-bio, som ser varje social relation som en kraftmĂ€tning, som endast skriver tweets i sin yrkeskapacitet eller kring vissa specifika sakfrĂ„gor.

DÀrför vill jag försöka bredda och fördjupa bilden av mig sjÀlv. Och vad passar inte bÀttre för det Àn fritt skrivande? Bloggformen Àr underskattad; den har förpassats till glömskans marker i internets historieskrivning men har en rad features som faktiskt gör den till ett komplement till exempelvis Twitter och Instagram.

Det handlar sÄklart till viss del om ren sjÀlvbespegling, med ett visst mÄtt av narcissism. Men sjÀlvbespegling handlar ocksÄ om det kritiska upplysningsfilosofiska arvet, att pröva grÀnserna för olika koncept och kategorier och att bÀttre försöka förstÄ vÀrlden gemensamt genom att reda i sina egna bevekelsegrunder och göra dem tydliga i hopp om att den andre dÄ bÀttre ska kunna förstÄ var jag kommer ifrÄn och varför jag tÀnker och tycker som jag gör.

Framgent tÀnkte jag dÀrför försöka skriva lite om min egen ansats till en demokratisk liberalism, samt dÀrtill en del snart tio Är gamla skriverier som jag aldrig publicerat men har i anteckningarna och tÀnkte damma av, i syfte att försöka greppa hur tÀnkte jag dÄ kontra hur tÀnker jag nu.

Jag vill ocksÄ undersöka varför jag engagerar mig i samhÀllsfrÄgor, vilka mina drivkrafter Àr egentligen, i en tid av eskalerande klimatkollaps. Förhoppningsvis kanske det kan intressera potentiella lÀsare, som kanske kan spegla sig i det dÄ jag tror mÄnga brottas med vilka frÄgor en egentligen bör engagera sig i, hur, och varför. En hel del av det hÀr tÀnker jag kan mynna ut i bÄde privata förhÄllningssÀtt och yrkesrelaterade. För att förstÄ andra mÄste man förstÄ sig sjÀlv. Om en kan förstÄ varför en tÀnker som en gör blir det enklare att förstÄ andras utgÄngspunkter, och om en kan redovisa en del av det blir det möjligt för dem att förstÄ ens egna.

TÀnkte lÀnka ifrÄn detta inlÀgg varefter jag fÄr inlÀgg skrivna.

🇾đŸ‡Ș Datainfrastrukturell realism bör inte leda till alarmism

Vi gĂ„r snart in i ett nytt decennium och det Ă€r tydligt att vĂ„r tids digitaliseringspolitik prĂ€glas av territoriell maktkamp, pĂ„ en rad nivĂ„er frĂ„n den globala till de nationella och sektoriella. Detta blir tydligt i den pĂ„gĂ„ende debatten i förvaltningsvĂ€rlden i kölvattnet av den amerikanska lagen Cloud Act.

TL;DR – jag skriver om utmaningarna nĂ€r myndigheter vill anvĂ€nda sig av digitala tjĂ€nster som tillhandahĂ„lls av företag med sĂ€te i stora lĂ€nder utanför Sveriges grĂ€nser och att kĂ€nsliga data om medborgare och det egna landet dĂ„ kan riskera att bli mindre sĂ€kra Ă€n pĂ„ inrikes datatjĂ€nster. I slutet nĂ€mner jag nĂ„gra praktiska lösningar.

I fredags skrev FörsĂ€kringskassans generaldirektör Nils Öberg pĂ„ DN Debatt om hur den amerikanska lagen Cloud Act innebĂ€r att amerikanska myndigheter ges rĂ€tt att begĂ€ra ut data frĂ„n amerikanska tjĂ€nsteleverantörer, oavsett var i vĂ€rlden informationen lagras. Detta skapar rĂ€ttsosĂ€kert lĂ€ge nĂ€r svenska myndigheter anvĂ€nder amerikanska molntjĂ€nster frĂ„n till exempel Microsoft, Google och Amazon, menar Öberg. 

Jag hĂ„ller med Öberg om behovet av en tydlig myndighetsgemensam strategi och en lĂ„ngsiktig handlingsplan, dĂ„ svensk digitaliseringspolitik lĂ€nge varit slĂ„ende i sin avsaknad av visioner och konkreta mĂ„lbeskrivningar. Oklarheterna kring de digitala tjĂ€nsteföretagens rĂ€ttssĂ€kerhet i skuggan av Cloud Act har skapat en slitning inom svensk offentlig förvaltning. Under mer Ă€n ett Ă„r har olika argument stötts och blötts betrĂ€ffande myndigheters bruk av molntjĂ€nster. Det Ă€r bra att FörsĂ€kringskassan nu publicerar en vitbok, som kan lĂ€ggas jĂ€mte det informationsmaterial som Sveriges Kommuner och Regioner lade ut nyligen, dĂ„ det tidigare var sparsmakat med vĂ€gledning i frĂ„gan och det mĂ„nga skĂ€mtsamt kallar ”kvasi-myndigheten” eSam ensamt tog pĂ„ sig tolkningsföretrĂ€de i frĂ„gan om molntjĂ€nster i det offentlig verksamhet.

Viktigt att tillĂ€gga Ă€r att Öbergs egen myndighet, FörsĂ€kringskassan, ocksĂ„ Ă€r den som fĂ„tt i uppdrag av regeringen att hantera mĂ„nga av de hĂ€r frĂ„gorna. Statens servicecenter, en stödmyndighet för digitala upphandlingar, rapporterade tidigt 2017 om möjligheterna för statliga molntjĂ€nster. Sedan briserade Transportstyrelse- och 1177-skandalerna. Nyligen tillsattes en ny utredning av förutsĂ€ttningarna för en statlig molntjĂ€nst kontra möjligheterna för myndigheter att anvĂ€nda sig av privata tjĂ€nsteleverantörer. Under tiden har just FörsĂ€kringskassan fĂ„tt uppdraget att agera rĂ„dgivande part för myndigheter i dessa frĂ„gor. Kanske Öberg sjĂ€lv tolkar det som att FörsĂ€kringskassan ska fĂ„ huvudansvaret i den nya statliga molninfrastrukturen, Ă€ven om detta Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n sĂ€kert. Kanske besparingar kan göras genom en gemensam statlig molntjĂ€nst för myndigheter, men det tar Ă„ratal att införa en sĂ„dan infrastruktur. 

Digitaliseringen av vÀlfÀrden Àr alltsÄ föremÄl för en rad kraftmÀtningar, inte bara mellan privat och offentlig sektor betrÀffande vem som ska fÄ lov att tillhandahÄlla viktig framtida infrastruktur.

Liksom det inom privat sektor finns viss konkurrens, finns det i den offentliga förvaltningsapparaten ocksĂ„ en konflikt om vilken myndighet som ska fĂ„ exklusivt ansvar eller mandat att styra. Och oavsett var infrastrukturerna ”bor” nĂ„gonstans i termer av datorhallar och servrar kommer de att behöva förhĂ„lla sig till den globala ordning som upprĂ€ttats dĂ€r en handfull gigantiska företag, nĂ€stan uteslutande av amerikanskt och kinesiskt mĂ€rke, bygger hela ekosystem av sammankopplande infrastrukturer som nĂ€rapĂ„ alla nya digitala tjĂ€nster och produkter pĂ„ olika sĂ€tt ansluter till. Vi samhĂ€llsforskare beskriver det som ett plattformssamhĂ€lle

Digitalisering Ă€r infrastruktur, och en geopolitisk dimension löper genom digitaliseringen. Detta inverkar pĂ„ vad som sker ute i institutioner och verksamheter – och i mĂ€nniskors digitala apparater, i de mest intima, privata sfĂ€rer. Myndighetssveriges krumbuktartade reaktioner pĂ„ amerikanska Cloud Act kan ses som lokala reaktioner pĂ„ de tektoniska rörelserna mellan globala, geopolitiska maktblock.

Och kom ihÄg att Àven EU:s ministerrÄd Àr inbegripna i en polisiÀr kapprustning om möjligheter till uthÀmtning av persondata frÄn digitala plattformar. Risken Àr att lagstiftare tummar pÄ rÀttsliga principer som Europa historiskt stÄtt upp för, i syfte att komma Ät individer som riskerar att utföra kriminella eller andra samhÀllsomstörtande handlingar. Detta skrev jag nyligen om, hÀr pÄ bloggen och pÄ Svenska Dagbladets debattsidor.

Vadan dessa ofta rĂ€tt drastiska reaktioner bland lagstiftare, politiker och myndighetschefer – nu, i jĂ€mförelse med tidigare? Det Ă€r nĂ€stan som att förvaltningsapparaten i olika lĂ€nder lagt i en högre vĂ€xel, kanske eftersom de potentiellt dystopiska effekterna av vĂ„r tids befintliga digitala infrastrukturer börjat bli tydliga för sĂ„ mĂ„nga. Det kan vara som informationssĂ€kerhetsexperten Fia Ewald konstaterade tidigare i vintras, i antologin PlattformssamhĂ€llet som jag var redaktör för:

Ostadigheten i digitaliseringsutvecklingen ger en förklaring till hur staten förhÄllit sig till outsourcing inom IT-omrÄdet och den omogenhet som finns nÀr det gÀller att hantera den ökade anvÀndningen av externa leverantörer. Detta pÄverkar inte minst sÀkerhetsomrÄdet dÀr bristen pÄ nationell infrastruktur Àven gett en brist pÄ gemensam sÀkerhetsarkitektur.

Ewald i PlattformssamhÀllet, s. 156

DĂ€rför idkas idog kritik av plattformskapitalismen Ă€ven pĂ„ Göteborgspostens ledarsida, noterar jag. Ledarskribenterna dĂ€r, med Adam Cwejman i spetsen, rasar mot Göteborgs stad för att de upphandlat Microsoft Office 365 och kritiserar att digitaliseringspolitikens svĂ€ngdörrar mellan nĂ€ringsliv och stat Ă€r för öppna. (Jag undrar om Göteborgsposten Ă€r lika stringenta i denna kritik Ă€ven vad gĂ€ller frĂ„gor som privatiseringen av skola, vĂ„rd och andra samhĂ€llsbĂ€rande och offentligt finansierade verksamheter… Äsch, det Ă€r ett sidospĂ„r.)

FrÄgan Àr bara om den idealism Cwejman hÀr anför trumfas av realpolitikens pragmatism: Vissa typer av digitala tjÀnster kan vi i nuvarande stund inte producera i Sverige utan att göra en blek kopia. Till och med den riktigt pÄlÀsta och seriösa Amelia Andersdotter, som ocksÄ Àr en av de som pÄtalat riskerna med att svenska myndigheter begagnar sig av utlÀndska molntjÀnster, har ju i samma antologi jag citerade ovan samtidigt bekrÀftat att sÀkerheten i IT-produkter generellt sett tenderar vara högre i vissa konsumentinriktade amerikanska företags produkter Àn i europeiska konsumentinriktade produkter, mycket eftersom de amerikanska stora, etablerade tjÀnsterna vÀxt fram i en miljö dÀr aktörer som inte beter sig stÀlls inför direkt ansvarsutkrÀvande i form av stÀmningar och sÄ vidare (PlattformssamhÀllet, s. 158).

DĂ„liga inhemska produkter kanske visar sig hjĂ€lpa Ă€nnu mindre mot utlĂ€ndska försök att attackera eller missbruka. Är det rimligt att kommuner eller myndigheter sjĂ€lva ska bygga egna datacenter dĂ€r kommuninvĂ„narnas kĂ€nsliga information ska bo? En höggradigt effektiv serverhall i Åtvidaberg dĂ€r Åtvidabergsbornas data hĂ„lls sĂ€ker inom lĂ„s och bom. Ska varje sjukhus och vĂ„rdcentral ha varsin fullstĂ€ndigt autonom serverinfrastruktur? SjĂ€lvklart finns en skala av rimlighet hĂ€r som vi behöver förhĂ„lla oss till.

LĂ„t oss Ă„terkomma till bristen pĂ„ koll inom det höga svenska garnityret av lagstiftare, politiker, myndighetschefer och andra beslutsfattare. Det Ă€r nĂ„got som betyder att kompetensen att svara pĂ„ mĂ„nga av frĂ„gorna idag – vare sig du gillar det eller inte – i vĂ€ldigt hög grad Ă„terfinns inom nĂ€ringslivet. Nu, inför 2020, tycks det som att svenska beslutsfattare pĂ„ olika nivĂ„er Ă€ntligen har börjat röra pĂ„ sig, och utvecklingen gĂ„r snabbt. Uppdrag delas ut hit och dit för att utreda det mesta. Men att vi Ă€r dĂ€r vi Ă€r nu – med en, lĂ„t oss sĂ€ga, mer aktivistisk förvaltningskĂ„r – Ă€r inte sĂ„ mycket pĂ„ grund av nĂ€ringslivet, det Ă€r pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ocksĂ„ tack vare nĂ€ringslivet. Visst mĂ„ det vara sĂ„ att vissa nĂ€ringslivsrepresentanter dĂ€rigenom hamnat nĂ€ra politiken i de hĂ€r frĂ„gorna, men det avspeglar mer Ă€n nĂ„gonting annat ett 2010-talets tillstĂ„nd av att ha haft stor passivitet inom statsapparaten i dessa frĂ„gor under en lĂ€ngre tid, vilket gjort att de fĂ„ som haft koll i regel varit nĂ€ringslivsnĂ€ra individer.

HÀr Àr grejen: Svensk digitaliseringspolitik utspelar sig mot bakgrund av ett stort globalt maktspel. Men att identifiera detta fÄr inte leda till alarmism.

Risken finns att inlÀgg som de hos Göteborgsposten förstÀrker en sorts polarisering av digitaliseringsdebatten innan den ens kommit igÄng tillrÀckligt brett.

Samtidigt Ă€r huvudpoĂ€ngen att digitaliseringspolitiken Ă„r 2020 ser ut att pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ha blivit en bricka i ett större globalt geopolitiskt spel. Den första ut att replikera Öbergs originalartikel var ju till exempel en representant för American Chamber of Commerce som förklarar att det Ă€r orimligt med denna nya europeiska beröringsskrĂ€ck betrĂ€ffande amerikanska molntjĂ€nster. Det sĂ€ger nĂ„got.

Det hela knyter an till den europeiska digitaliseringspolitikens kanske just nu viktigaste enskilda aktör: Den österrikiska juristen och rÀttsliga aktivisten Max Schrems, som hÀromdagen besökte Stockholm och under sin keynote pÄ Internetdagarna anförde att vi genom att faktiskt tillÀmpa europeisk lagstiftning kan stÀlla tydligare krav pÄ grÀnsdragningen mellan EU och USA. Som Andersdotter nÀmner:

Problemen med dataöverföringar till USA har varit kĂ€nda sedan mitten av 1990-talet. Redan pĂ„ 1970-talet pĂ„talades att ökat beroende av amerikanska hĂ„rd- och mjukvaror försatte Sverige i en svĂ„rfrĂ„nkomlig beroendestĂ€llning. [
] I oktober 2015 faststĂ€llde EU-domstolen det som borde ha varit kĂ€nt sedan 2004: att USA inte ger tillrĂ€ckliga garantier för europeiska medborgares dataskydd.

Max Schrems keynote pÄ Internetdagarna i Stockholm, mÄn 25 nov 2019

Antiterrorlagstiftningen och de mandat som gavs till National Security Agency under Bush och Obama betyder att vi vet att bakdörrar redan finns – oaktat Cloud Act! Att, som Schrems gör, adressera detta Ă€r att adressera strukturella skillnader pĂ„ en högre nivĂ„ Ă€n enkom Sverige, och det görs i skrivande stund genom en rad olika pĂ„gĂ„ende rĂ€ttsfall som testar EU-lagarnas tillĂ€mpbarhet i en geopolisk kontext. (Mer information om detta kommer – bland annat via tankesmedjan Fores som jag samarbetar med.)

En praktisk lösning jag har hört diskuteras Àr att olika nivÄer av kryptering kan erbjuda en teknisk workaround: Genom att sjÀlva kryptera det som lÀggs pÄ de amerikanska centraliserade tjÀnsterna kan svenska tjÀnstemÀn försvÄra för eventuella utlÀndska rÀttsvÀsenden som vill lÀgga tassarna pÄ svenska medborgares personuppgifter.

Detta riskerar dock att bli vĂ€ldigt svĂ„rjobbat, och medför dessutom ett otroligt stort ansvar om myndigheten tĂ€nker anvĂ€nda den starkaste, mest omfattande graden av kryptering. Var ska de lagra nycklarna, och vem ska fĂ„ ansvar för dessa, till exempel? En topphemlig bunker i Åtvidaberg, dĂ€r den enda nyckeln till hela den svenska skatteinfrastrukturen ligger i byxfickan pĂ„ en vaktmĂ€stare som heter Örjan.

En mindre dramatisk lösning Àr att skapa silos, alltsÄ separata uppsÀttningar molntjÀnster för olika typer av data. Somliga data brukar vara oerhört kryptiska pÄ egen hand, och man kan bygga system sÄ att tjÀnstemÀn vid varje enskild avlÀsning och analys i respektive medborgares fall behöver sÀtta samman data frÄn minst tvÄ olika kÀllor. En silo kan bo hos en amerikanskÀgd IT-tjÀnsteleverantör och en annan kan bo hos en annan leverantör. Detta skulle försvÄra den praktiska uthÀmtningen av tolkningsbar information om enskilda pÄ ganska kostnadseffektivt sÀtt.

Slutligen bör man dessutom beakta svenska myndigheters möjlighet till snabb migrering av data till annan leverantör i hÀndelse av att en begÀran skulle göras frÄn en amerikansk domstol. Förmodligen bör det finnas en riskanalys och en handlingsplan dÀr sÄdan snabb migrering kan vara en metod för att föregripa domstolsÀrenden, som ju brukar bli offentliga i samband med att en domare i tredje land utfÀrdar en order om husrannsakan som Àr det som ger mandatet för det landets polismyndigheter att begÀra ut data.

En av de publicerade replikerna till Öberg anför ett liknande argument. IT-experten Peter Waher, som bl.a. jobbar med IEEE, pĂ„pekar att kĂ€nsliga uppgifter inte alls alltid kommer att behöva lagras i molnet, dĂ„ det redan idag finns lösningar som innebĂ€r att kĂ€nsliga data kan lagras decentraliserat. SĂ„dana lagringslösningar kan bidra till att minimera hoten mot Sveriges digitala suverĂ€nitet och den personliga integriteten.

Detta argument liknar de lösningar som man i USA och Storbritannien faktiskt implementerat, dĂ€r olika typer av data skyddsklassas pĂ„ olika sĂ€tt och man i Storbritannien har inrikes sĂ„ kallade ”Crown Hosting Data Centres” och Ă€ven USA har speciella inrikes kategorier av molnlösningar specialanpassade för kĂ€nsliga data. SĂ„ Ă€ven om dessa lĂ€nder pĂ„ det stora hela förmodligen inte har en lika hög svansföring vad betrĂ€ffar autonoma digitala myndighetstjĂ€nster som exempelvis Tyskland (vars statliga molntjĂ€nst Bundescloud, baserad pĂ„ lokalt framtagen mjukvara, hĂ„lls fram av Cwejman som en förebild) sĂ„ Ă€r en pragmatisk hĂ„llning att till syvende och sist skilja pĂ„ data och data.

Viss data kan fĂ„ fortsĂ€tta bo pĂ„ kommersiellt drivna plattformar – givet att lagstiftare stĂ€ller adekvata och rĂ€ttvisa samhĂ€lleliga krav pĂ„ dessa tjĂ€nsteleverantörer – medan andra data rimligtvis inte bör bo pĂ„ sĂ„dana plattformar, och ytterligare en kategori av data förmodligen kan bo pĂ„ sĂ„dana plattformar men bör sĂ€kras ytterligare, till exempel genom olika former av decentralisering och kryptering.