De tidigare avsnitten av denna bloggserie berörde upplevelsen av att vÄr tids överflöd av inspelad musik samtidigt innebÀr ett sorts kulturellt stillestÄnd (del 1) samt David Graebers skarpsynta observation, redan för 20 Är sedan, att det Àr den kapitalistiska, globaliserade, digitaliserade samhÀllsordningen som ocksÄ skapar ett tillstÄnd av upplevd relativism, cynism, och virtualisering av det levda (del 2).
Jag kommer hĂ€r att skriva om en historiskt formad instĂ€llning gentemot kulturella uttryck som av nödvĂ€ndighet blir blasĂ©. Givet den enorma âreferensdatabasenâ av redan existerande uttryck allting blir stĂ€llt mot, ja ibland direkt utkonkurrerat av, sĂ„ Ă€r det lĂ€tt att kĂ€nna att det idag Ă€r svĂ„rt att sĂ€ga nĂ„got verkligt originellt, eller för den delen formulera nĂ„gra genuint nya, progressiva idĂ©er om framtiden.
Ăr vi i vĂ„r tidsĂ„lder rentav dömda till en sĂ„dan förhĂ€rdad, avmĂ€tt, luttrad hĂ„llning gentemot kulturen? Om sĂ„dan cynism Ă€r nĂ„got som prĂ€glar estetiken, prĂ€glar det Ă€ven etiken?
Fredric Jamesons teorier frÄn 1980-talet förebÄdade detta, och jag tycker mig sjÀlv se detta omkring mig allt tydligare för var dag som gÄr. MÄnga av resonemangen i denna essÀ utgÄr frÄn antologin Medievetenskapens idétraditioner (Studentlitteratur 2020) som mina kollegor vid medievetenskapliga institutionen vid Södertörns högskola sammanstÀllt, och dÀr Àven jag sjÀlv bidrar med ett kapitel.


Nosferatu, F.W. Murnaus stumfilm frÄn 1922
âImpress me.â VĂ„r tids mediekonsument (ur Henry Jenkins, Convergence Culture, 2006: 65)
TÀnk hur det kan ha varit att för första gÄngen nÄgonsin se rörlig bild, för hundra Är sedan!
TĂ€nk dig de allra första skrĂ€ckfilmerna (Nosferatu redan pĂ„ 1920-talet och sedan en massa filmer efter det), kontra vĂ„r tids medieutbud av idag, Ă„r 2020, dĂ„ nĂ€stan allt kommer att mötas av synpunkten “det dĂ€r Ă€r redan gjortâ.
TĂ€nk dig hur de dĂ€r allra första verken och medieprodukterna inom ett visst slag kom att vĂ€cka vĂ€ldigt omedelbara grundkĂ€nslor (vrede, rĂ€dsla, förvĂ„ning, glĂ€dje, lĂ€ttnad) medan detta idag alltid stĂ€ndigt kompletteras av hĂ€nvisningar till populĂ€rkulturella referenser.Â
Mycket av det som visas pĂ„ tv idag Ă€r fiktionsserier â antingen följetonger/serier med en övergripande handling eller fristĂ„ende avsnitt. NĂ€stan alltid följer de ett traditionellt sĂ€tt av berĂ€ttande som vĂ€xte fram redan i början av 1900-talet. Men i nutidens medielandskap Ă€r, sĂ„ att sĂ€ga, âreferensdatabasenâ av redan existerande medierade uttryck sĂ„ stor, att det blir allt svĂ„rare att utveckla helt nya karaktĂ€rer, handlingar, reaktioner och kĂ€nslor. Inom tv Ă€r det mesta baserat pĂ„ genrens konventioner eller baserat pĂ„ förvĂ€ntningar frĂ„n de inledande filmerna eller avsnitten av en serie. Formatet Ă€r förmodligen redan bekant för tittarna, innehĂ„llet kanske knyter an till ett redan etablerat varumĂ€rke. Tittarna Ă€r redan medvetna om ungefĂ€r hur historien kommer vara uppbyggd; de vet redan vad de ska vĂ€nta sig i början, mitten och slutet av tidigare filmer eller serier inom samma genre (Bolin 2008: 48).
FramvĂ€xten av idĂ©n att mĂ€nniskan i allt högre grad lever i en âpostmodern” tidsĂ„lder, eller att den nuvarande epoken prĂ€glas av en sorts “postmodern logik” gĂ„r att spĂ„ra till 1950- och 60-talens radikala uppbrott med den föregĂ„ende eran av brist och nöd, till förmĂ„n för en kultur som mer Ă€n nĂ„got annat kan sĂ€gas prĂ€glas av en mĂ„ngfald av uttryck â orĂ€kneligt mĂ„nga berĂ€ttelser, bilder, intryck, sensationer. Ănnu mer tydlig blir tendensen om vi tar det sena 1900-talets explosion av ny teknik i beaktande (mikroelektronik, datorisering, digitala uttryck, osv). Vad som fĂ„r mig, och mĂ„nga andra, att vĂ€nda sig till just Fredric Jamesons teorier Ă€r för att han â mer Ă€n somliga av de andra âpostmodernaâ tĂ€nkarna â gör ett konsekvent försök âatt relatera postmodern kultur till en bredare ekonomisk, social och politisk utvecklingâ som Anders Burman och Magnus Rodell ocksĂ„ skriver (s. 291) i den nyutkomna antologin Medievetenskapens idĂ©traditioner(Studentlitteratur 2020).
Ăven om Jameson sjĂ€lv utgĂ„r frĂ„n en marxistisk historiesyn och definitivt kan kategoriseras som en marxistiskt prĂ€glad tĂ€nkare sĂ„ Ă€r det en vilseledande, ja rentav direkt felaktig förestĂ€llning att postmoderna tankegĂ„ngar per definition skulle vara marxistiska. Mycket av denna vanförestĂ€llning har pytsats ut i nĂ€rtid av ideologer som Jordan Peterson.
Snarare skulle det, precis som blogginlÀgg nummer tvÄ förklarar, vara mer korrekt att sÀga att postmodernism Àr den egentliga kulturella logik som sammanfaller med en politiskt och ekonomiskt nyliberal era. Naturvetenskapligt sett finns goda skÀl att ocksÄ klassa denna som den senare delen av den kapitalistiska eran, det vill sÀga en senkapitalistisk tidsÄlder, givet att vi nu tveklöst stÄr pÄ krönet av en tidsÄlder av massivt resursslöseri, möjliggjord genom billiga fossila drivmedel, dÀr halten koldioxid i atmosfÀren omöjliggör en fortsatt samhÀllsutveckling av samma slag, med mindre Àn att planetens ekosystem sÄsom vi kÀnner dem havererar, och en ny geologisk tidsÄlder inleds. Med stor sannolikhet har denna nya geologiska tidsÄlder redan inletts, det Àr en unik transformation av de planetÀra ekosystemen som löpt parallellt med vÄra egna liv. Vi som lever nu Àr i det avseendet unikt placerade historiskt sett, bara pÄ tvÄ generationer har vÄra livsvÀrldar och villkoren för vÄra livsvÀrldar transformerats sÄ totalt att alla tidigare mÀnskliga generationers erfarenheter bleknar i jÀmförelse.
Kapitalismens virtuella vÀrldar
Det Ă€r ocksĂ„ detta, kĂ€nner jag instinktivt, som gör den nuvarande tidsĂ„ldern sĂ„ fullstĂ€ndigt övervĂ€ldigande. Mycket av min egen analytiska famlande i dessa domĂ€ner av tĂ€nkandet har att göra med att jag upplever en stor vilsenhet och att förmodligen alla andra nu levande mĂ€nniskor upplever en liknande kombination av vilsenhet och sensorisk överbelastning; intrycken Ă€r sĂ„ mĂ„nga, samtidigt som fundamenten, ledstĂ€ngerna som kan ledsaga oss, inte lĂ€ngre Ă€r normativt âgivnaâ pĂ„ samma sĂ€tt som tidigare generationer av mĂ€nniskor med all sannolikhet borde ha upplevt dem.
Det Ă€r uppenbart att vi under denna epok dĂ€rtill sett olika typer av frikoppling av ekonomin frĂ„n materiella grundvillkor. Forskare inom politisk ekonomi (sĂ„som Wolfgang Streeck till exempel) kallar detta för finansialisering â nĂ„got som kan sĂ€gas ha fĂ„tt ett startskott i och med upplösandet av Bretton Woodssystemet 1971, för att sedan följas av en rad avregleringar och förskjutningar av den ekonomiska omsĂ€ttningen i samhĂ€llen till den finansiella sektorn, dĂ€r enorma mĂ€ngder pengar numer oupphörligen och med enorm intensitet byter hĂ€nder relativt frikopplat frĂ„n den reella ekonomin (hushĂ„llande av begrĂ€nsade resurser).
Denna frikoppling av det finansiella kapitalets intressen kontra faktiska livsbetingelser för mÀnniskor, djur och vÀxter var förstÄs nÄgot som blottlades i kraschen 2007-2008 som vi fortfarande lever i efterdyningarna av; mÄnga samtida tÀnkare har ocksÄ formulerat teser om att det var den krisen som banade vÀg för ett större krismedvetande som nu, Är 2020 blommar ut i en rad angrÀnsande kriser: den ny-auktoritÀra vÄgen av reaktionÀra antidemokratiska kleptokrater (lÄt oss kalla den Trumpism-Putinism) och den etniska maktordning som funnits i USA sedan tidigmodern tid som nu manifesterar sig pÄ nytt, parallellt med pandemin (Covid-19) och rader av ekologiska katastrofer (skogsbrÀnder, översvÀmningar, stormar) som logiska yttringar av klimatkollapsen.
Inom makroekonomin Ă€r det förestĂ€llningar om framtida aktieutdelningar (vinster som tillfaller primĂ€rt kapitalĂ€gare, snarare Ă€n löntagare) som har kommit att ta överhanden â sĂ„tillvida att börsindex numer underförstĂ„tt verkar framhĂ„llas som index pĂ„ ekonomin som helhet, nĂ„got som till exempel nyligen synliggjordes i samband med den rĂ„dande pandemikrisen (Covid-19), dĂ„ börskurserna initialt störtdök för att sedan Ă„terhĂ€mta sig och börja stiga igen, trots att den reala ekonomin fortsĂ€tter att krympa och helt uppenbart har en nedĂ„tgĂ„ende tendens.
För mig Ă€r det uppenbart att sĂ„dant som postmodernism ofta anklagas för â vĂ€rderelativism, rentav upplösning av fasta, objektiva förklaringsmodeller och vĂ€rden, ja nihilism rentav â Ă€r direkt sammankopplat med en ekonomi vars förankring i konkreta livsförhĂ„llanden och faktiska begrĂ€nsade resurser uppenbarligen gĂ„tt förlorad.
PĂ„ mĂ„nga sĂ€tt bekrĂ€ftar Ă€ven Jameson denna syn: Han ser inte ekonomin post-Bretton Woods, som en âpostindustriellâ ekonomi utan snarare som ett i mĂ„nga avseenden ârenare stadium av kapitalismen Ă€n nĂ„got av de tidigareâ (Jameson 1986: 264). HĂ€r förebĂ„dar han mycket av vĂ„r tids teori om kapitalismens inneboende motsĂ€ttningar och möjliga tendens att förstöra sig sjĂ€lv inifrĂ„n.Â
Om vi dĂ€rtill lĂ€gger en uppsĂ€ttning implementeringar av digital teknik â det var detta jag sjĂ€lv skrev min avhandling om (2010), för övrigt â som tillĂ„ter massiv kopiering, mĂ„ngfaldigande och spridning av information utan att ursprungskopiorna gĂ„r förlorade, samt dĂ€rtill virtualisering av sensoriska upplevelser, sĂ„ Ă€r det inte alls orimligt att argumentera för att den övervĂ€gande majoriteten av planetens befolkning idag kulturellt sett lever i ett postmodernt tillstĂ„nd, nĂ„got som alltsĂ„ förebĂ„dades av de mer teoretiska idĂ©erna om postmodernism, som formulerades under 1970- och 80-talen.
NÀr det gÀller dessa teorier sÄ handlar det framför allt om den akademiska och estetiska sfÀren, och frÄgorna som berörs Àr kunskapsproduktionens möjlighet och giltighet (Jean-Francois Lyotard), vad simuleringen av upplevelser gör med bÄde kognitionen och möjligheterna till sanningsansprÄk (Jean Baudrillard) och estetikens vÀsen givet allomfattande penetrering av livsvÀrlden av senkapitalismen (Jameson).
En av Fredric Jamesons huvudteser Àr att det Àr just de nya medieteknikerna (datorer, elektronisk och sedermera den digitala kulturen i stort) som möjliggör olika former av reproduktion, dÀr det som avbildas pÄ mer Àn ett sÀtt frikopplas frÄn det som avbildas. Det Àr alltsÄ inte bara en semiotisk utan Àven en teknisk logik av frikoppling/virtualisering som trÀder in, och denna möjliggörs av höggradigt kommersiella, industriella intressen. Det Àr knappast en grupp arga marxister som ser till att digitaliseringen kommer att eskalera snabbt under de sista decennierna av 1900-talet.
Dessa medietekniker möjliggör en ny sorts ytlighet, avsaknad av djup, menar Jameson â inte minst i form av den bokstavliga tvĂ„dimensionalitet som skĂ€rmar, fönster, speglar, ytor av alla slag erbjuder. Vi kan notera att sĂ„ Ă€r fallet bĂ„de inom fysisk arkitektur och den mediala arkitekturen, nĂ„got som medievetaren Joshua Meyrowitz ocksĂ„ pĂ„pekade under precis samma tid, mitten av 1980-talet. Men Jameson tar detta lĂ€ngre och drar slutsatsen att Ă€ven det politiska tĂ€nkandet, den samhĂ€llsfilosofiska förestĂ€llningsförmĂ„gan, kommer att prĂ€glas av denna ytmĂ€ssighet. Som följd av ytmĂ€ssigheten, att inget pĂ„ det kulturella planet sĂ„ att sĂ€ga skĂ€r djupare eller vĂ€ger tyngre Ă€n nĂ„got annat, sĂ„ följer det logiskt att Ă€ven distinktioner om âhögtâ och âlĂ„gtâ inom kulturen avslöjas som godtyckliga.
Med andra ord bör postmodernismen, i stÀllet för att reduceras till en estetisk stil, förstÄs inom ramen för och sammanvÀvd med en mycket vidare samhÀllelig och kulturell transformation. Det Àr mot den bakgrunden som Jameson beskriver postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik och som dess kulturella dominant. Det innebÀr inte att han menar att all konst, arkitektur och litteratur som skapas idag skulle vara postmodern. DÀremot uppfattar han den postmoderna konsten som det mest tidstypiska och dominerande kulturella uttrycket i vÄrt senkapitalistiska samhÀlle.
Burman & Rodell (2020: 295)
HÀr Àr det viktigt: Sammanblanda inte lÀkaren som stÀller diagnosen med sjukdomen.
NÀr Jameson ser detta och stÀller denna diagnos sÄ gör han det nÀmligen som en kritisk betraktare. Han kan som sagt snarare kÀnnetecknas som en marxist, han har inga ansprÄk pÄ att sjÀlv vara en typisk postmodernist.
Dessutom Àr det viktigt att notera att det inom vÀnstern vid den hÀr tiden fanns mÄnga som var ytterst skeptiska mot idéerna om det postmoderna. Under 1970-talet hade kommunistiska partier omkring 20-25 procent av vÀljarstödet i flera vÀsteuropeiska lÀnder, och marxismen hade pÄ mÄnga sÀtt en lika stark stÀllning som nyliberalismen har idag, som ideologi par préférence bland mÄnga samhÀllsintresserade; ofta verkar ju ideologi dÀrtill som bekant pÄ det omedvetna planet. MÄnga som aldrig trodde de var sÀrdeles dogmatiska nÀr det begav sig kanske senare i livet ser tillbaka och inser att de faktiskt var det.
Jag skulle drista mig till att sĂ€ga att marxismen spelade en hegemonisk roll som âgrand narrativeâ för allt möjligt, frĂ„n estetisk teori (som hĂ€r i Sverige, tidningen Musikens makt) till exempel) till prestigefyllda konkreta samhĂ€llsbyggande insatser sĂ„som utredningsarbete, regleringsförslag, SOU:er, och liknande, men att denna hegemoni efter murens fall relativt snabbt kom att skifta till ett mycket mer nyliberalt credo. Se bara hur skola, vĂ„rd, omsorg drastiskt kom att avregleras och privatiseras i Sverige frĂ„n 1990-talet och framĂ„t. Sverige framstĂ„r ur historisk synvinkel ofta som ett mycket bra exempel pĂ„ hur âgroupthinkâ kan skifta över tid, vad betrĂ€ffar de övergripande ideologier som fĂ„r gehör och genomsyrar samhĂ€llsdebatt och policy. Mycket av detta hĂ€nger förstĂ„s ocksĂ„ ihop med generationer och levda historiska erfarenheter; mĂ„nga födda pĂ„ 1960-talet mĂ„ste ha prĂ€glats av den allra mest proggiga, vĂ€nsterorienterade barnpedagogiken till exempel, och reagerade med stor sannolikhet mot detta Ă€ven pĂ„ det direkt personliga planet under 1980-, 90- och 00-talen. DĂ€rmed var det logiskt att den direkt nyliberala politik som Alliansen stod för under 00-talet fick stort genomslag. Men nog om det för nu, mer om detta pĂ„ annat stĂ€lle!
Frankfurtskolans JĂŒrgen Habermas höll till exempel ett föredrag 1980 âi vilket han gick hĂ„rt Ă„t de postmoderna filosofernas relativism som han politiskt uppfattade som en del av ett vidare högerprojekt som i samtiden manifesterades av Ronald Reagan, Margaret Thatcher och en framvĂ€xande nyliberalism. Mot den postmoderna kritiken försvarade Habermas det stolta upplysningsarvet och det ofullbordade moderna projektet.â (Burman & Rodell 2020: 293). Som jag noterade i förra blogginlĂ€gget sĂ„ har begreppet “postmodernismâ i dagens debatt ofta fĂ„tt klĂ€ skott för en allmĂ€n vĂ€nsterorientering i största allmĂ€nhet. Men detta enkla faktum visar att de högröstade radikalhöger-orienterade oratorerna pĂ„ nĂ€tet Ă€r rejĂ€lt felinformerade om sakernas ordning. De blandar helt uppenbart ofta ihop begreppen. I denna enkla observation faller ju nĂ€mligen hela den enkelspĂ„riga, amatörmĂ€ssiga berĂ€ttelse som likstĂ€ller âkulturmarxismâ, Frankfurtskolan, postmodernism, postkolonialism och marxism som om alla dessa vore del av en och samma stora konspiration. Den verkliga teoribildningen Ă€r mycket mer komplicerad Ă€n sĂ„, och om man verkligen bryr sig och har sinnesro att försöka förstĂ„ sĂ„ har det ocksĂ„ skrivits hyllmeter om detta!
VarumÀrkifieringen av kulturen
NĂ„vĂ€l. LĂ„t oss Ă„tergĂ„ till det brusande överflödet av ytliga medietexter, och de inneboende paradoxer â de sjĂ€lvmotsĂ€gelser, aporier â som döljer sig i detta myller.
Edvard Munchs mÄlning Skriet kan associeras med anomi, alienation, ensamhet och social fragmentering, patosfyllda Àkta kÀnslor frÄn senromantiken, Ängestens epok. Men idag finns Skriet som kylskÄpsmagnet och i otaliga memes Àr tavlans frÀmsta funktion mer att likna som en referens till sig sjÀlv.



Detta kan naturligtvis ocksĂ„ kopplas till begreppet âpastischâ som Jameson beskriver som en typ av efterlikning av stilar som Ă€r ytlig och tom, och som han ocksĂ„ av den anledningen lyfter fram som ett av den, enligt honom, postmoderna kulturens mest dominerande begrepp. Kanske kan man se det som att nĂ€stan alla uttryck blir ting i sig sjĂ€lva, de blir till mentala genvĂ€gar som fastnar i vĂ„ra minnen. JĂ€mför med hur sociala typifieringar och stereotyper fungerar. Ăven de pekar mot precis samma sak, de blir enkla âgenvĂ€garâ för mediepublikens medvetanden, sĂ€tt att reducera komplex verklighet till enkla, karikatyrliknande kategoriseringar. Publiken slipper tĂ€nka efter för mycket, de kan se en kostym och dĂ€rifrĂ„n göra en massa omedelbara konnotationer till en tĂ€nkt typ. Priset de betalar Ă€r att detta alltid riskerar att reducera tillvarons komplexitet.
Det Ă€r precis sĂ„hĂ€r som varumĂ€rken fungerar! Redan pĂ„ 40-talet utformade Herta Herzog utifrĂ„n relativt djupsinnig Freudianskt prĂ€glat tĂ€nkande en teori om imago, det vill sĂ€ga den psykiska mekanism genom vilken företag och varumĂ€rken förknippas med olika âbilderâ i betraktarnas sinnen. Att sĂ„ mĂ„nga mĂ€nniskor gĂ„r omkring med mentala bilder och kartor av hur en âCoca Colaâ, en âApple Macâ eller en âFenty Beautyâ ser ut, med hela buketter av associationer kopplade till dessa egentligen helt godtyckliga tecken, Ă€r ju rĂ€tt remarkabelt.
Ser vi som analytiker hur just varumĂ€rket som sĂ„dant blir viktigare Ă€n de mer grundlĂ€ggande kĂ€nslor som mĂ„nga populĂ€rkulturella uttryck skulle kunna uttrycka sĂ„ tror jag att vi hamnar nĂ€rmare Jamesons sĂ€tt att tĂ€nka. Se till exempel det hĂ€r klippet frĂ„n den irlĂ€ndska kompositören Martin Keary (Tantacrul) som besvarar frĂ„gan varför musiken i filmen The Last Jedi Ă€r sĂ„ mycket mindre kĂ€nslomĂ€ssigt berörande Ă€n musiken i de ursprungliga âStar Warsâ-filmerna. Vad gĂ„r förlorat? Ăr inte grundpremissen hĂ€r att sjĂ€lva varumĂ€rket (och dess bukett av nödvĂ€ndiga associationer) blivit det ting vilket de nya filmerna stĂ€ndigt mĂ„ste förhĂ„lla sig till, och dĂ€rtill mĂ„ste lĂ€gga Ă„tskillig energi och tid pĂ„ att upprĂ€tthĂ„lla? Ăr det inte av just denna anledning som de nya filmerna omöjligt kan vĂ€cka samma ursprungliga kĂ€nslor som de första filmerna?
Det gÄr ocksÄ att uppfatta kÀnslans nedtoning inom vissa specifika genrer, sÄsom t.ex. dÄtidens och nutidens skrÀckfilm. LÄt oss ÄtergÄ till Nosferatu. SkrÀckfilmer förr var nyskapande i det att publiken aldrig hade sett nÄgot liknande förr, men kanske inte sÄ explicita eller övertydliga i det vÄld och effekter som visades. Filmbolagen har under Ärens gÄng producerat allt mer explicita skrÀckfilmer vilket kan föranleda ett antagande om att publiken i vissa avseenden blir avtrubbad inför detta, eller i varje fall van vid innehÄllet. Det finns inte lÀngre sÄ mycket nytt som exalterar, det blir en slags nedtoning i mottagandet av det som presenteras. Publiken Àr luttrad, redan erfaren, rentav kanske cynisk?
Notera att Jamesons idĂ©er inte gör ansprĂ„k pĂ„ att fĂ€lla direkta normativa utlĂ„tanden över om det hĂ€r med kĂ€nslans nedtoning Ă€r âbra” eller inte. Allting behöver inte vara dĂ„ligt med denna nya postmoderna situation. Det gĂ„r till exempel att uppfatta âkĂ€nslans nedtoningâ som Ă€ven den en kĂ€nsla i sig. NĂ„got publiken sett eller hört, Ă„r efter Ă„r, som inte lĂ€ngre Ă€r ânyttâ men som har ett vĂ€rde för publiken, kanske framför allt ett nostalgiskt sĂ„dant. LĂ„t oss ta Marilyn Monroe som exempel. Hade en kvinna kommit med Marilyns vita klĂ€nnings i nutid och försökt göra samma eller liknande sĂ„ hade det inte varit lika mĂ€rkbart. Publiken Ă€r, i den meningen, avtrubbade dĂ„ de kan relatera till sĂ„ mĂ„nga redan existerade uttryck bakĂ„t i tiden. Hon var originalet och hennes âgrejâ Ă€r redan gjord.
Vidare sĂ„ gĂ„r ocksĂ„ att formulera idĂ©n om det postmoderna som en om avsaknad av historicitet i olika verk. Vad menas med detta? Förlusten av verkets historicitet betyder att det i betydande avseenden tappat förmĂ„gan att kunna rekonstruera den tĂ€nkta âursprungliga situationâ som verket relaterar till. Det Ă€r som att verket inte lĂ€ngre Ă€r förankrat i en historisk upplevelse, utan lever sitt eget liv. Eftersom djup saknas blir i praktiken ytligheten och verket densamma: Det du ser Ă€r det du fĂ„r. Hur ett verk tolkas ligger i betraktarens ögon, men pĂ„verkas ocksĂ„ av tavlans och den omgivande vĂ€rldens beskaffenhet (de tolkningsmöjligheter som sĂ„ att sĂ€ga âbjudsâ Ă„skĂ„daren; pĂ„ engelska talar man om affordances). BĂ€gge dessa, bĂ„de mottagandets sfĂ€r och produktionens sfĂ€r, har ju definitivt skiftat historiskt. Med andra ord: SĂ€ttet som en tavla som Edvard Munchs Skriet mottogs för hundra Ă„r sedan skiljer sig frĂ„n hur den mottas idag. NĂ€r den mĂ„lades antogs den vĂ€cka vissa kĂ€nslor, och “mediebruset” som den sĂ„ att sĂ€ga konkurrerade med var mycket mindre. Idag sĂ„ behöver en tavla som denna “hĂ€vda” sig i mediebruset pĂ„ helt andra sĂ€tt.
Det Ă€r idag vanligt att journalister, opinionsbildare och intellektuella spekulerar rĂ€tt vilt om hur medieanvĂ€ndningen faktiskt ser ut, och hur medieanvĂ€ndare förhĂ„ller sig kĂ€nslomĂ€ssigt till utbudet. För tio Ă„r sedan var det Ă la mode att skriva om ânedkoppling”, att gĂ„ helt offline, för fem Ă„r sedan var det vanligt att oroa sig om sĂ„ kallade âfilterbubblor” och nu, under rasande viruspandemi sĂ„ har det blivit vanligt att konstatera att det minsann inte var sĂ„ dumt det dĂ€r med âskĂ€rmtid”, och att mĂ„nga av de gĂ„ngna Ă„rens farhĂ„gor kanske var missriktade. Men utan att faktiskt göra riktiga empiriska studier av anvĂ€ndarnas egentliga upplevelser och tolkningar sĂ„ kan vi ju inte förmoda allt för mycket om dessa, eller hur? Vi bör heller inte rakt av förutsĂ€tta att konstverk har vissa inbyggda, automatiska reaktioner som de vĂ€cker hos publiken.
SjÀlva poÀngen med kulturstudier och medieforskning Àr att visa att just hur ett verk tolkas ligger i betraktarens ögon. Detta Àr nÄgot som inte minst skiftar historiskt.
Jag tĂ€nker att det dĂ€rför Ă€r en aning missriktat att söka betydelsen av begreppet “kĂ€nslans nedtoning” i publikstudier/receptionsstudier, eftersom varken Jameson eller andra som skrivit och pratat om postmodernism egentligen hade sĂ€rskilt gedigna empiriska studier av publiken att grunda detta i. Snarare rör det sig om en spekulativ filosofisk teori om sjĂ€lva verken som sĂ„dana och deras sfĂ€r av produktion och dissemination, det vill sĂ€ga sjĂ€lva utbudssidan i sig. Det Ă€r ocksĂ„ det Jameson gör, vilket skiljer honom totalt frĂ„n mĂ„nga av de andra medie- och kulturforskare som var samtida med honom â till exempel Janice Radway. Hon undersökte verkligen medieanvĂ€ndarna, men detta var inte vad Jamesons projekt handlade om.
Jameson fĂ€ller alltsĂ„ inte direkt nĂ„got omdöme om mediepubliken utan snarare om medietexterna som sĂ„dana. Det han sĂ€ger Ă€r alltsĂ„ inte sĂ„ enkelt som att mediepubliken skulle vara en “passiv massaâ â att sĂ€ga sĂ„ Ă€r ett uttryck för den riktigt gamla typen av medieanalys, den som gjordes för hundra Ă„r sedan, dĂ„ mĂ„nga forskare och intellektuella avfĂ€rdade populĂ€rkulturen genom att mena att publiken var en odifferentierad massa.
LikasÄ sÀger han inte att allt medieutbud Àr mallat och likadant. Snarare Àr det just mÄngfalden och den enorma samlade mÀngden av uttryck som han understryker. Men det Àr en ofantlig mÀngd och en ofantlig variation som finns dÀr i kapitalismens tjÀnst. All denna synbara mÄngfald syftar egentligen bara till att upprÀtthÄlla det senkapitalistiska tillstÄndet. Ett system som Àr sinnrikt i det att det lÄter absorbera alla möjliga uttryck, Àven de uttryck som Àr oppositionella till systemet!
HĂ€r kan vi se hur den digitala samtida kulturen tycks dra detta till sin spets. Mer om detta senare.
Hur blir dÄ Jamesons tÀnkande anvÀndbart Àven för mer publikforskningsinriktade insatser?
Jag tĂ€nker att det inte gĂ„r att helt förstĂ„ vĂ„r tids vanliga â allt för vanliga â upplevelser av uppgivenhet och alienering inför sakernas ordning, om man inte har grepp om de insikter tĂ€nkare som bĂ„de Jameson men Ă€ven, pĂ„ senare tid, Mark Fisher gjorde. Ăr du som jag nyfiken pĂ„ varför sĂ„ mĂ„nga verkar uppleva tomhet, idel tomhet, i en tid av fantastiska, hisnande, rungande sensoriska medierade upplevelser, ja dĂ„ borde du sĂ€tta dig in i de postmoderna tĂ€nkarnas idĂ©vĂ€rld.
Summering
Jameson beskriver kÀnslans nedtoning som en fundamental del av det postmoderna tillstÄndet. NÀr estetisk produktion har blivit en del av den allmÀnna varuproduktionen (Jameson 1986: 266-267) pÄ det sÀtt den Àr idag sÄ innebÀr det i sjÀlva verket ett hinder för verklig estetisk utveckling och förnyelse. Varan Àr det som blivit allt mer centralt och objekt förvandlas till varor i en sorts varufetischism. I just detta avseende Àr Jamesons kritik alltsÄ en marxistisk kritik av den tidsepok han uppfattar som den postmoderna.
Det postmoderna bör dock inte ses som ett totalt brott med det som kom dessförinnan; tvÀrtom, sÄ Àr det en sorts intensifiering av tendenser som fanns inneboende redan i tidigare former av industrikapitalism och modernisering. Skillnaden nu, alltsedan efterkrigstiden, Àr att varufieringen av vÀrlden kommit att fÄ fritt spelrum. Kort sagt: Varan har fÄtt en plats i vÄrt samhÀlle helt olikt nÄgot annat tidigare existerande samhÀlle. Att konstatera detta Àr att lÄna djupa insikter frÄn Marx, som Àr oomtvistliga. Medan andra tÀnkare som har skrivit lÄnga teser om postmodernismen, Jean Baudrillard till exempel, inte Àr lika uppenbart marxistiska i sina analyser sÄ Àr Jameson (Àven enligt egen utsago) en marxistisk teoretiker, nÄgot som ocksÄ Àr helt uppenbart i hans textproduktion.
Det Àr trist nÀr ideologiska dogmatiker vÀgrar att vÄga tÀnka i dessa banor enbart pÄ grund av beröringsskrÀck med Marx, och kanske Àr det förklaringen till de stora missförstÄnd som föreligger idag. Ironiskt nog har mÄnga politiskt aktiva till höger om socialdemokratin och socialliberalismen dÀrför förmodligen missförstÄtt mycket av vÀnsterns kritik mot det liberalismen ocksÄ urartat till under den nyliberala eran. Det ligger Àn idag en höggradigt potent skiljelinje mellan de som vÄgar och klarar att göra den lÀsning av samhÀllet som Jameson gör (utan att för den delen föresprÄka marxism av det slag som implementerades under 1900-talet) och de som utan att ens bekanta sig med teorin kastar bort djupa insikter med det marxistiska badvattnet.
För vi lever i en tid dÄ vÄr kollektiva förÀlskelse med det materiella vÀlstÄndet kostar ekosystemen och det globala klimatet oerhört dyrbara vÀrden. Systemet lever pÄ köpt tid. Klockan tickar. Alla vet att det inte kan vara för evigt. Situationen börjar bli akut.