🇾đŸ‡Ș Att ha fel: prognistiseringens fundamenta

För nÄgra veckor sedan försökte jag förutsÀga utvecklingen av samhÀllsförödelsen av Covid-19 i de lÀnder dÀr dödsfall dÄ kunde observeras i sÄdan omfattning att det gick att se trendkurvor. SjÀlvklart prognostiserade jag fel. Det ligger i sjÀlva extrapoleringens natur att det blir fel, dÄ extrapoleringen utgÄr frÄn diskreta, enkla matematiska kurvor utifrÄn den observerade gradient som finns att tillgÄ. Rader av samhÀllsfaktorer fÄr ju alltid oundvikligen den faktiska utvecklingen att ibland avvika frÄn en sÄdan gradient i mÄnga lÀnder.

Jag vidhĂ„ller precis som jag gjorde för nĂ„gra veckor sedan att ”rapporterade dödstal” Ă€r ett mycket sĂ€krare mĂ€tvĂ€rde Ă€n ”rapporterade fall”; dödstalen har helt enkelt mycket mindre risk för över- eller underrapportering och Ă€r dĂ€rmed sĂ€krare indikatorer pĂ„ verklig samhĂ€llsförödelse som kan attribueras till viruset.

Jag laborerade med olika scenarion, som man bör, för att visa pĂ„ just den nyckfullhet som prognostisering alltid innebĂ€r – och att man som analytiker hellre bör prata om ”spann” Ă€n distinkta, snĂ€va utvecklingslinjer. För Sveriges del var detta under en tid dĂ„ vi precis hade börjat observera dödsfall i vĂ„rt land, nĂ„got som fick bĂ€ring pĂ„ den extrapolering jag kunder göra om Sverige vid tillfĂ€llet.

Jag utgick frÄn olika graders polynomialkurvor, som Excel lÄter en extrapolera ur en observerad mÀtserie. SÄhÀr skrev jag om pÄskhelgens möjliga siffror utifrÄn sÄdan extrapolering:

I det allvarligare scenariot (tredje gradens polynomial), sĂ„ nĂ€rmar det sig rentav 10 000 döda i Frankrike och över 8 000 i USA runt samma helg, medan Storbritannien dĂ„ skulle ligga omkring 5 000 döda och veckan efter det gĂ„ om Iran i antal döda. Även NederlĂ€nderna och Tyskland kommer att ha signifikanta dödssiffror.

Italien skulle haft 25 000 döda enligt det ena scenariot och över 35 000 döda enligt det allvarligare scenariot. Spanien över 10 000 enligt det ena, och strax över 25 000 enligt det andra.

I sjĂ€lva verket visade sig nulĂ€get snarare vara följande: Italien strax över 19 000, Spanien strax över 16 000 – Italien definitivt under bĂ€gge mina dystra scenarion, och Spanien just nu alltsĂ„ nĂ„gonstans mitt emellan de tvĂ„.

Jag noterade att vi skulle hĂ„lla ögonen pĂ„ Frankrike och USA, dĂ„ de redan 25 mars kunde konstateras ”rycka ifrĂ„n”. Frankrike har just nu 14 000 dödsfall, 40 procent fler Ă€n mitt allvarligaste scenario. USA har övertrĂ€ffat all förvĂ€ntan, de har i skrivande stund runt 20 000 döda, mer Ă€n dubbelt vad jag i mitt allvarligaste scenario hade mĂ„lat upp. Storbritannien likasĂ„, dĂ€r har dödsfallen dragit ivĂ€g till att nu ligga pĂ„ det dubbla jĂ€mför med mitt mest allvarliga scenario. De har nĂ€stan 10 000 döda i skrivande stund.

Iran ligger nu pÄ strax över 4 300 döda och en till synes linjÀr utveckling, inte lÀngre exponentiellt uppböjande. De har rentav övertrÀffat mina projiceringar för nÄgra veckor sedan, dÄ ingen av projiceringarna estimerade under 5 000 döda.

Vad gÀller Sverige sÄ fick jag rejÀlt fel. Enligt min övning skulle Sverige i det mindre allvarliga scenariot haft omkring 140 dödsfall, och i det mer allvarliga 240 fall. NederlÀnderna skulle ha haft drygt 1100 alternativt 2750 dödsfall enligt samma extrapolering.

Den faktiska siffran ligger nu pÄ 887 döda i Sverige, och 2643 i NederlÀnderna. Grafen var bara i startgroparna för Sverige nÀr jag gjorde prognosen den 25 mars och i nulÀget Àr Sveriges utveckling mer lik flera av de stora, globalt uppkopplade lÀnderna.

Den enkla observationen just nu Ă€r, med andra ord, att det i Storbritannien och framför allt USA verkar föreligga ett monumentalt misslyckande betrĂ€ffande hur myndigheter och regeringar lyckats stĂ€vja utvecklingen av dödsfall frĂ„n Covid-19. Även om Sveriges utveckling har vida överstigit det jag projicerade den 25 mars sĂ„ fĂ€ller jag inte en lika hĂ„rd dom hĂ€r i vĂ„rt land, dĂ„ de siffror vi hade 25 mars var sporadiska och en plattare kurva kunde vĂ€ntas utifrĂ„n dessa siffror. Den egentliga kurvan för Sverige har liknat den i Frankrike, fast pĂ„ mindre skala.

För att sÀtta siffrorna i en rimlig kontext bör vi nÀmligen se till antalet dödsfall fall per capita, det vill sÀga att vi tar höjd för den relativa storleken pÄ olika lÀnder. Tar vi detta i beaktande sÄ ser vi att NederlÀnderna och Storbritannien har haft fler dödsfall per capita Àn Sverige, medan USA förvÄnansvÀrt inte har haft sÄ mÄnga dödsfall relativt landets storlek, som man kan tro.

Dessutom blir alla dessa bilder sÄklart annorlunda om man bryter ner siffrorna per region, vilket det nedanstÄende exemplet visar.

TL;DR Italien och Iran har övertrĂ€ffat förvĂ€ntningarna i att stĂ€vja antalet dödsfall. LĂ€nder som Spanien och NederlĂ€nderna följer den vĂ€ntade kurvan. Frankrike och Sverige har ryckt ivĂ€g, och dĂ€rmed misslyckats – medan Storbritannien och USA verkar ha kapitalt misslyckats i detta avseende.

Den riktigt viktiga parametern, om vi fokuserar pÄ detta med utvecklingskurvornas form, Àr att titta pÄ Àr hur utvecklingskurvan ser ut för nya rapporterade dödsfall per dag i ett visst land eller region. Det vill sÀga, den underliggande rapporteringen, som ligger till grund för hur den ackumulerade kurvan kommer att se ut. Ser denna underliggande faktiska grad av tillvÀxt ut att accelerera eller avta?

JĂ€tteviktigt Ă€r att notera att vi bör tĂ€nka ”glidande medelvĂ€rde” dĂ„ rapporteringen av dödsfall Ă€r ryckig, med fördröjningar nĂ€r det varit helger till exempel.

En snabb okulÀr betraktelse dÀr vi jÀmför Sverige med USA visar att medelkurvan i Sverige har en lutning pÄ omkring 3 grader i den visualisering vi ser hÀr (min linjÀra tolkning i gult) men samtidigt en viss tendens mot acceleration (böjning uppÄt) vilket inte Àr bra.

USA:s utveckling dÀremot, Àr brantare och med en synbar böj uppÄt de senaste veckorna, med en lutning pÄ omkring 8 grader i den visualisering vi ser hÀr (Äterigen, mitt tillÀgg i gult). Detta ser verkligen inte bra ut!

Notera hur USA:s kurva Ă€r mindre ”brusig” dĂ„ det Ă€r större datamĂ€ngder; lilla Sverige har ett mycket mindre befolkningsunderlag och större fluktuationer i rapporteringen frĂ„n dag till dag. I smĂ„ populationer kan det vara riktigt svĂ„rt att dra signifikanta statistiska slutsatser frĂ„n underlaget. TĂ€nk lĂ€nder som Nya Zeeland, eller enskilda regioner inom lĂ€nder. I de fallen kommer det ner till enskilda fall – dĂ„ Ă€r underlaget av mer anekdotisk natur och slumpen spelar mycket större roll.

En spaning jag gjorde runt 25 mars var att om man tittar pĂ„ denna tillvĂ€xtfaktor i antalet dödsfall globalt (siffrorna och visualiseringen kommer frĂ„n Worldometers.info) sĂ„ tyckte jag mig se en svagt ökande tendens. Är faktorn över 1 Ă€r det ett tecken pĂ„ exponentiell tillvĂ€xt, vilket inte Ă€r bra.

LÀgesbilden i vÀrlden den 25 mars var alltsÄ en svagt tilltagande tendens i tillvÀxtfaktorn

Men samma observation gjord nu, 13 april, visar pÄ en möjligen avmattande tendens, vilket i sÄdana fall Àr jÀttebra och tyder pÄ att restriktionerna som införts i sÄ mÄnga lÀnder vÀrlden över fÄr effekt.

LÀgesbilden i vÀrlden den 13 april kan utlÀsas som att tendensen i tillvÀxtfaktorn börjat avmattas

Men notera att detta kan vara en effekt av pÄskhelgens firande i mÄnga lÀnder, nÄgot som förstÄs kan ha fördröjt inrapporteringen de gÄngna dagarna. LÄt oss hoppas att det inte Àr en pÄsk-effekt utan verkligen Àr en avmattning i tillvÀxtfaktorn pÄ global nivÄ. PÄsken Àr ju hoppets högtid sÄ det kÀnns rÀtt att ha den instÀllningen just nu, i varje fall!

LÄt oss Äterkomma till dessa spaningar om nÄgra veckor igen, dÄ kommer vi garanterat att ha nya uppgifter att utgÄ frÄn och möjligen stÀlla en uppdaterad prognos.

🇬🇧 Zoom and the necessity of tool-critical tool-use

The ongoing global coronavirus crisis has had numerous side-effects. One of these is that in higher education, lots of colleges and universities worldwide have had to switch to distance-learning tools and online education.

This is a dream-come-true for some, and a nightmare for some. For most of us, the reality of this falls somewhere in the middle of this spectrum. Online learning tools can be a great tool, but as scholars in my field in particular (media and communications) are very aware about, tools always come with built-in biases, norms, expectations, governance models – yet tools can also partially be shaped by how we as users choose to use them, and how we as citizens choose to relate to them and talk about them.

The US-based, fresh startup company Zoom has seen a remarkable, even mind-boggling popularity in the wake of government orders to switch to distance-education only, in many countries across the globe. Zoom offers a nifty, user-friendly tool for video conferencing with two or more (sometimes MANY more) participants. Lots of tax-funded universities, for example here in Sweden, have signed enterprise deals with Zoom that let their staff use the premium version of this tool – and boy, have we seen a flurry of Zoom activity in the Swedish internetz over the last two weeks! It is now reported by Sunet, the state internet infrastructure provider for Swedish universities, that Zoom usage increased by tenfold over the last week or so, and that the company had to buy extra server capacity from Amazon Web Services (platform behemoth and world leader in server infrastructure, effectively serving much of the internet backbone, since more than a decade
) so that some hard cold steel in the new Amazon server farm in Stockholm came to good use.

Chart from Nordunet, showing Zoom activity in the Nordic university networks between February 26 and March 24. Sweden is red, Norway blue, Finland yellow, Denmark green, Iceland orange.

Consequentially, we have seen media effects among users: dons who don new on-screen persona; new social norms blurring the public and the private; normative and even ritualistic uses of the “mic on/off” function, the “wave hand” function; and so on. I have even come across Swedish tech wizards who have become so jaded that they’ve jerry-rigged their webcams to run through Snapchat as a proxy, so that they can enable Snapchat’s real time filters when they are on Zoom!

All is not just fun and games, though – there is a more serious, if not even downright disparaging side of Zoom, irreversibly placing it among the dodgy apps and platforms enumerated in Shoshana Zuboff’s “surveillance capitalism” concept; digital tools that all share one feature in common, namely that they in various ways solicit, harvest, capture and analyze data about their users as part of their business model.

Critical articles are now warning about the company’s data collection and privacy policies. “Whether you have Zoom account or not,” the company’s privacy page states, “we may collect Personal Data from or about you when you use or otherwise interact with our Products.”

The Electronic Frontier Foundation, a well-known NGO that defends civil liberties in the digital world, has noted that a lot of the digital platforms and tools that facilitate connection and productivity in this extraordinary situation of social distancing and quarantines – video conferencing, messaging apps, healthcare and educational platforms – are premised on detailed tracking of users, and sometimes has rather extensive surveillance mechanisms built into them. Zoom is one case in point, where the software for example allows administrators to see things like the operating system, IP address, location data, and device information of each participant in a video conference call.

In terms of business management, as with the amoeba-like surveillance Borg outlined and duly criticized by Zuboff and many others, Zoom forms part of the surveillance-industrial complex, as it does use certain standard advertising tools which require personal data (for example, Google Ads and Google Analytics). They use these tools to help them “improve your advertising experience” as the euphemism goes (f.ex. for serving advertisements on their behalf across the internet, serving personalized ads on their website, and providing analytics services). This is all pretty vanilla today, to be honest – I strongly doubt that many internet users would be upset these days by this form of “taken-for-granted” surveillance with a happy face – just because it’s become exactly that: so very common, so very taken for granted.

In other words, the company still admits it shares some of their users’ data with third parties. Online tech magazine Mashable concludes by noting that privacy sticklers might argue that such activity counts as selling personal data.

More worrying is how much information Zoom allows its meeting hosts to gather. “Depending on what tier of service – from a free option to advanced levels for big companies – a host can make a recording of the conference, have it transcribed automatically, and share the information later with people who aren’t in the meeting.”

In attention-grabbing headlines, Mashable points out the lack of consent that Zoom seems to be OK with among its users: Are meeting participants really notified if and when hosts enable attendee attention tracking, for example? For European users (and users in other legislations with similarly solid privacy protections), how compliant would the potential uses (and abuses) of Zoom be with the GDPR?

To their defence, Zoom’s own communications team points out that “the attention tracking feature is off by default – once enabled, hosts can tell if participants have the App open and active when the screen-sharing feature is in use. It does not track any aspects of your audio/video or other applications on your window.”

Ultimately, privacy sticklers, web mavens with time on their hands and freedom to tinker, and internet hipsters all have the ability to pick up some of the more esoteric, lesser known alternatives to Zoom: Unhangout from MIT Media Lab, for example, or Whereby, a Norway-based, privacy-friendly, and thus more GDPR-compliant video conferencing tool. In the open-source community, Jitsi has become a real competitor to Zoom, with quite good capacity, resilience and user-friendliness.

And of course, we have all the corporate alternatives from already existing, big players like Microsoft (Skype), Google (Hangouts), Apple (Facetime), and so on.

All in all, one very tangible factor is the capacity of digital media tools like these to be compatible with the everyday needs and desires of its users. Network effects mean that whatever service a critical mass of people use will be desirable simply through that popularity appeal. Once certain tools and services become embedded in everyday life, they are sometimes hard to unmount from public and private imagination.

This whole Covid-19 situation is a true crisis. Crises, as we all know, give us researchers of society and culture ample material to ponder upon; simply observing the state of exception in contrast with the normal situation is rewarding in itself.

From within the actual factory of higher education, there is a systematic to be observed, where digital tools for remote teaching and learning in an optimal situation (let us call it the normal mode, mode 1) would always be used in combination with physical, face-to-face meetings. That would be an example of an inclusive logic, a logic of “both-and.” In this crisis situation (let us call it the exceptional mode, mode 2) we are forced to use distant-learning tools only. That, in itself, makes a huge difference!

At the same time, this state of exception also means that we are forced to learn these tools in a much more thorough, engaged sense of the word. We are made to become much more acquainted with them, which in many ways strengthens our abilities within these tools, and hopefully also makes us more attentive, wary of their inherent features, shortcomings, biases, and so on. In the long run, I believe that this will be useful when we ultimately return to mode 1 and want to (keep) using these tools, however in a hopefully much more mindful way! That time, they shall be used as a complement, their uptake will take place in parallel with embodied, situated, offline teaching and learning conditions –not as a 1-to-1 substitute for the real thing, as we see now.

🇾đŸ‡Ș Prognoser för utvecklingen av dödsfall i Covid-19

Jag har laddat ner dataset frĂ„n Our World in Data om hur dödstalen för coronavirus Covid-19 fördelat sig hitintills. Till skillnad frĂ„n mĂ€tenheten “rapporterade fall” bedömer jag att “rapporterade dödstal” Ă€r ett mycket sĂ€krare mĂ€tvĂ€rde; det har helt enkelt mycket mindre risk för över- eller underrapportering. Eftersom vi nu börjar ha data som Ă€r nĂ„gorlunda finkornig Ă€r det möjligt att börja labba med den, och försöka extrapolera för att se tendenserna. Detta bedömer jag har inte varit riktigt möjligt förrĂ€n de senaste dagarna.

AngÄende detta dataset frÄn Our World in Data sÄ sticker tvÄ saker ut:

(1) Sydkorea har inte haft nÄn sÀrskilt extrem vÄg om man ser till just dödsfall, de hade 17 döda den 1 mars och nu 126 döda, vilket inte egentligen borde ge anledning till sÄ mycket skriverier. Jag tror inte att vi ska lÀgga nÄgon större vikt vid Sydkoreas trendlinjer Àn nÄgot annat land, annat Àn att de var tidiga med att tvingas hantera viruset samt att de har uppvisat vÀldigt effektiva ÄtgÀrder mot spridningen, vilket gör att de iofs kan vara bra som benchmark att strÀva mot, men vad betrÀffar exponentiell spridning sÄ Àr det faktiskt andra lÀnder som har en tydligare eskalerande tendens, typisk för relativt snabb spridning. Se nedan.

(2) Ryssland fortsĂ€tter att rapportera 0 (?!?) döda per dag. DĂ€r ligger en hund begraven


Tittar vi, till att börja med, pĂ„ vĂ€rlden totalt, sĂ„ verkar spridningen sedan omkring den 9 mars Ă€ndrat tangent, vilket syns framför allt i den visualisering som anvĂ€nder logaritmisk skala. Dödstalen tycks nu ligga pĂ„ en dubblering per varje fem-sex dagar (t.ex. 8 843 den 19 mars, 18 565 den 25 mars). I Spanien hĂ€romdagen noterades en mycket högre spridningstakt Ă€n sĂ„; hĂ€r dubblerades antalet dödsfall per varje tre dagar, en mycket snabbare utveckling Ă€n den som noterades bĂ„de i Kina och Italien. Detta visar att spridningen plötsligt kan gĂ„ snabbt i enskilda lĂ€nder eller regioner, och att det kan finnas oförutsĂ€gbara fluktuationer i spridningens logik.

Tittar vi pÄ min egen prognosticering sÄ har jag gjort tvÄ olika scenarion ifrÄn tvÄ olika polynomiska trendlinjer, andra gradens och tredje gradens.

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Enligt dessa extrapoleringar ser vi, i det ena scenariot (andra gradens polynomial), en prognos pĂ„ omkring 2 000 döda i Storbritannien, nĂ€ra 3 000 döda i USA och över 4 000 i Frankrike omkring helgen om tvĂ„ veckor, 11–12 april.

I det allvarligare scenariot (tredje gradens polynomial), sĂ„ nĂ€rmar det sig rentav 10 000 döda i Frankrike och över 8 000 i USA runt samma helg, medan Storbritannien dĂ„ skulle ligga omkring 5 000 döda och veckan efter det gĂ„ om Iran i antal döda. Även NederlĂ€nderna och Tyskland kommer att ha signifikanta dödssiffror.

Kina fortsĂ€tter att vara ett helt eget fall (har ej tagit med dem dĂ„ det inte hade gagnat visualiseringen). Spanien och Italien ska vi inte ens prata om… 😹

Polynomial trendlinje, tredje graden
Polynomial trendlinje, andra graden

Sverige dÄ?

Vi ska inte drabbas av panik. Enligt liknande extrapolering av de dödssiffror som nu faktiskt börjat dyka upp, kan vi Ă€ven hĂ€r dra trendlinjerna pĂ„ tvĂ„ olika sĂ€tt. I bĂ€gge fallen tycks vi likna Sydkorea i vĂ„r utveckling vad betrĂ€ffar dödsfall i Covid-19. I grafen har jag dessutom tagit med NederlĂ€nderna, för bra jĂ€mförelse – det Ă€r ocksĂ„ höggradigt globaliserat, av ringa storlek (17 milj invĂ„nare jĂ€mfört med Sveriges 10 milj) och har haft en snarlik, demokratiskt försvarbar hantering av coronakrisen och, precis som Sverige, ocksĂ„ fĂ„tt internationell beröm för detta, en spaning som ligger i linje med ledande statsvetare i vĂ„rt eget land:

Vi har det samtidigt visserligen rÀtt vÀl förspÀnt i vÄra lÀnder med hög medborgerlig tillit till institutioner och till varandra som medmÀnniskor. Juridikexperten Joakim Zander har en lÀsvÀrd TwittertrÄd pÄ samma tema:

Dock ser vi i utvecklingen av corona-dödssiffrorna att NederlĂ€nderna i bĂ€gge scenarion förefaller fĂ„ lĂ„ngt fler döda: I polynomial utvecklingskurva av tredje graden kan vi rĂ€kna med nĂ€stan 3 000 döda i NederlĂ€nderna omkring 11–12 april. I polynomial utvecklingskurva av andra graden sĂ„ blir utvecklingen mindre drastisk, men Ă€ndĂ„ med över 1 000 döda vid samma tidpunkt. I Sverige rör det sig i bĂ€gge scenarion om nĂ„gra hundra döda vid samma tidpunkt.

OM INGET OFÖRUTSETT HÄNDER! mĂ„ste vi sĂ„ klart tillĂ€gga hĂ€r. Ta alla dessa siffror med en nypa salt, och se dem som ytterst spekulativa prognoser, baserat pĂ„ de kurvor vi ser just i dagslĂ€get. FĂ„r vi ny data som ger helt andra kurvor vid handen, sĂ„ fĂ„r vi uppdatera vĂ„r prognos.

Kom dessutom ihÄg att dessa dödstal endast Àr toppen av ett mycket större isberg av döda som kommer att torna upp sig, lÀngre fram. Det vi gör just nu Àr att köpa tid, bygga bÀttre resurser i form av adekvata vÄrdplatser och sÄ vidare, men den stora kullen döda kommer med största sannolikhet att vara oundviklig över tid.

TL;DR

HÄll ögonen pÄ utvecklingen i Frankrike och USA, det Àr mitt tips för nyhetsbevakaren. Vi kommer att se en massa dödsfall Àven dÀrifrÄn nÀrmsta tiden, samt Àven (men i mindre anmÀrkningsvÀrd omfattning) Storbritannien. Spanien, Italien och Àven Iran och Kina kommer alltjÀmt att fortsÀtta ha höga dödssiffror.

Och om Ryssland inte rapporterar nĂ„gra dödsfall snart Ă€r det mycket mĂ€rkligt för ett sĂ„pass stort land. đŸ€”

🇾đŸ‡Ș ”Chill” musik, cynism och emotionell Ă„terhĂ„llsamhet

Uppdatering (augusti 2020): Jag har skrivit ytterligare ett inlÀgg pÄ detta tema!

Rasmus Fleischer har Ă€ntligen börjat blogga lite igen, efter en tids uppehĂ„ll. I hans bloggserie om 2010-talets musik skrev han hĂ€romveckan om hur nĂ„got vi skulle kunna kalla “chill” musik kom att dominera Ă„rtiondets andra hĂ€lft. I nĂ€stan alla avseenden hĂ„ller jag med honom, och jag fick feeling av hans blogginlĂ€gg sĂ„ till den grad att jag sjĂ€lv nu skrivit ihop nĂ„got, eftersom jag vill lĂ€gga till lite till resonemanget.

Jag vill anföra argumentet att ”chill” ocksĂ„ kan förstĂ„s i avseendet emotionell Ă„terhĂ„llsamhet, ja rentav kyla och cynism.

Om vi fokuserar pÄ mainstreampopen (det vill sÀga, vi frÄnser all den mÄngfald av uttryck som finns ute i otaliga perifera subkulturer men vars inverkan pÄ majoriteten av befolkningen Àr marginell) sÄ Àr det inte nog med att den melodiska mÄngfalden kontinuerligt har minskat sedan 60- och 70-talen. Musiken har blivit lÄngsammare, mer jagfokuserad och repetitiv.

Repetitiva melodier som centrerar kring en enda ton har blivit en gimmick idag, kanske frÀmst exemplifierad av Taylor Swift. Musikologer som Adam Neely har visat hur detta ofta sker parallellt med att betoning lÀggs pÄ sÀttet olika ord och fraser uttalas, rytmiskt sett, vilket i förlÀngningen kan antas stÀrka artistens relaterbarhet.

Andra musikologer som Dean Olivet har förklarat hur ackordföljdernas funktion pĂ„ senare tid har kommit att förĂ€ndras i mainstreampopen, sĂ„ att det inte lĂ€ngre Ă€r lika mycket tonvikt (pardon the pun) pĂ„ dominanten och att resultatet dĂ€rmed Ă€r mer svĂ€vande – hemlöst rentav. Han ror hem en sociologisk poĂ€ng som i mitt tycke Ă€r en vĂ€ldigt spĂ€nnande spekulativ tes:

I mean, Netflix and chill, it’s a crappy job market out there for millennials, I don’t want my music to resolve, to “go home.” Half my friends are living in their parents’ basements. Going home sucks.

Dean Olivet

Med andra ord, en emotionell Ă„terhĂ„llsamhet som delvis kanske ocksĂ„ Ă€r ett resultat av en ökad mellanmĂ€nsklig hĂ„rdhet; en följd av prekariseringen av det sociala livet. Det kanske inte bara anses gammaldags utan Ă€ven, oskyldigt, vekligt och lite töntigt att pĂ„ konventionellt vis lĂ„ta ackordföljderna Ă„tergĂ„ ”hem” och att musiken upplevs ha en början, mitt och slut. Som smĂ„barnsförĂ€lder har jag ofta mĂ€rkt att det konventionella lĂ„tskrivandet, lĂ„tsnickeriet som pop- och rockhantverk, frĂ€mst numer Ă„terfinns i barnmusiken(!). Ta svenska formatet Babblarna, riktat till riktigt smĂ„ barn till exempel, sĂ„ hittar du soulpop av det slag som enkelt hade kunnat ligga pĂ„ P3:s spellistor för vuxna under 90-talet.

Förmodligen Ă€r ”coolhet” en faktor som spelar in vad gĂ€ller musiken riktad till unga vuxna: Även de största artisterna, som rent kommersiellt Ă€r mainstream, ger pĂ„fallande ofta uttryck för en blasĂ© hĂ„llning till emotioner, vilket förmodligen ocksĂ„ Ă€r huvudorsaken till den mycket mer Ă„terhĂ„llsamma musikaliska formen under 10-talet.

Inom vĂ„r tids största populĂ€ra idiom, hiphop och R’n’B, Ă€r det liksom inte gatusmart att vara för lyrisk, sĂ„rbar och konventionellt melodisk – tonarten Ă€r ofta moll, uttrycket blasĂ©, referenserna Ă€r nihilistiska; tidiga Weeknd Ă€r kanske det bĂ€sta exemplet pĂ„ vad som slog an tonen: bdsm, uppgivenhet, pengar och kokain.

Weeknd pÄ den tiden han inte mÄdde sÄ bra

Även inom de elektroniska stilar som hĂ€mtar mer av sitt idiom frĂ„n avig, kantig och hĂ„rt synkoperad undergroundmusik gĂ€ller pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt samma credo. Jag tĂ€nker bl.a. pĂ„ den Londonscen jag sjĂ€lv varit delaktig och rört mig i under 00-talet, dĂ€r artister som Actress och Hieroglyphic Being och etiketter som L.I.E.S. Records omfamnats av en scen som helt avgjort Ă€r vĂ€ldigt sjĂ€lvmedveten och dĂ€r mĂ„nga artister och DJs gör allt för att verka ”svĂ„ra” nog. Resultatet har blivit att idiomet de senaste tio Ă„ren i hög grad prĂ€glats av nĂ€stan lite komiskt tydliga anstrĂ€ngningar att vara avantgardistisk och otillgĂ€nglig; det Ă€r rufft tillyxad ursprunglig Chicago-house och 80-talets cold wave som stĂ„tt som förebilder, ett hĂ„rdvarusound med lo-fi-inslag som brus, distorsion och kompression. SjĂ€lvklart Ă€r det soundet i hög grad nĂ„got som vĂ€xt fram i medveten kontrast mot arenahousens mjukvarusound, klichĂ©artade mallar och svulstiga vulgaritet, men jag tror inte att det Ă€r hela förklaringen.

I sin mest utprÀglade form landar det i nÄgot som musikjournalisten Simon Reynolds kallar för conceptronica. Detta ska inte förstÄs som en genre i konventionell bemÀrkelse utan snarare ett förhÄllningssÀtt:

More like a mode of artistic operation—and audience reception—that cuts across the landscape of hip music, from high-definition digital abstraction to styles like vaporwave and hauntology.

Simon Reynolds

I 2010-talets Ă„terkomst till den allra mest belgiska cold wave-synthmusiken frĂ„n det tidiga 1980-talet finns alltsĂ„ en iskall, atonal, frostig sensibilitet som kanske frĂ€mst i artisternas personliga framtoning, men Ă€ven i soundet i sig sjĂ€lvt, leder tankarna Ă€ven till avantgardistiska uttryck frĂ„n 1920-talets expressionister. Inte konstigt egentligen, i ett politiskt sĂ„ deprimerande och Ă„ngestskapande tidevarv. Kultistiska, libidinala och medvetet mystifierande och knarkiga uttryck likt George Batailles AcĂ©phale-rörelse Ă€r ett hedonististiskt gensvar till svĂ„ra och mörka tider, och just den typen av idiom har pĂ„ senare Ă„r varit synonym med “det coola” i Berlin, London och Hong Kong.

PĂ„ senare tid har soundet dock dragits mer mot italiensk ”dream house” och har ett mer ”chill” uttryck i det avseendet. Men Ă€ven om uttrycken blir mer blommiga och mindre kantigt svĂ„rlyssnade sĂ„ finns det kvar ett förhĂ„llningssĂ€tt som inte kan kallas för annat Ă€n blasĂ©, skulle jag hĂ€vda. Intressant Ă€r ocksĂ„ hur svulstigare genrer som symfonirock och vissa varianter av ambient ocksĂ„ gĂ„r att passa in i denna mörkare, mer cyniska kontext; resultaten mĂ„ vara mer musikaliskt instĂ€llsamma och ornamentalt utsmyckade, men de Ă€r knappast optimistiska, glĂ€djefulla eller strĂ€var mot emotionell ”closure”.

LÀnkarna mellan vÄr tids synthdrivna genrer och tidigare europeiska förlagor Àr numer fler och mer komplexa och mÄngfacetterade Àn under den tidiga hiphopens, electrons och technons framvÀxt dÄ den slitna parallellen till Kraftwerk stÀndigt Äterkom bland journalister och musikologer:

Dels finns i dagens trap en sensibilitet som pĂ„minner om Bowies ”Low”-period, frostiga synthackord som pĂ„minner om Berlinmuren, en Ă„terhĂ„llen kylig mitteleuropĂ€ische Geist.

Östtyska synthpionjĂ€ren Reinhard Lakomy

Eller för att röra oss över till Frankrike och den ursprungliga förlagan till Daft Punk, duon Jacky Giordano och Bernard Fevre vars discoprojekt Black Devil, till exempel, Àr högrelevant för samtida IDM- och gubbdiscorÀvar.

Jacky Giordano, under namnet Joachim Sherylee

JÀmför detta med nutida trap, inte minst Mike Deans produktioner!

Sammanfattningsvis skulle jag helt klart hĂ„lla med Fleischer om att alla de hĂ€r musikaliska uttrycken i nĂ„gon mening Ă€ger rum mot bakgrund av ett (mer eller mindre aktivt medvetet) kristillstĂ„nd – klimatsammanbrott, högerpopulism och geopolitisk oro, men nĂ„got som Ă€ven spelar in, skulle jag mena, Ă€r en prekariserad arbetsmarknad, ett mer blottlagt socialt liv dĂ€r psykisk ohĂ€lsa och kroppslighet ges öppna uttryck vilket i grunden Ă€r progressivt men samtidigt (skulle jag mena) exponerande och anstrĂ€ngande, samt ett digital imperativ som sĂ€tter sin prĂ€gel rent medietekniskt pĂ„ kommunikationen och de kulturella uttrycken.

SĂ„ att musik som Ă€r vid första anblick ”chill” skulle vara i nĂ„gon mening tröstande hĂ„ller jag inte med om. Som electronicaartisten Holly Herndon sa, i ett svar till Lisa Ehlin pĂ„ Twitter hĂ€romdagen: ”there is a general thirst for dystopia that is boring”.

Ett blasé, emotionellt ÄterhÄllsamt och uppgivet uttryck verkar en sorts default idag. Det kÀnns begrÀnsande.

🇾đŸ‡Ș Twin Peaks pĂ„ 4Âœ timme

Den hĂ€r youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete pĂ„ att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lĂ„ng videoessĂ€. MĂ€ngder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhĂ„llande imitation av David Lynch röst!)

DokumentĂ€ren sĂ€ger vĂ€ldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. MĂ„nga kopplingar till mitt fĂ€lt, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhĂ„llning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poĂ€ng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstĂ„ 1900-talets USA, utan ocksĂ„ underströk mediernas rituella roll), samt (insĂ„g jag nyss) Ă€ven Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lĂ€ra kĂ€nna” karaktĂ€rerna pĂ„ tv). Fan, den hĂ€r fyratimmarsdokumentĂ€ren puttrar ju verkligen fram pĂ„ raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i sjĂ€lva dokumentĂ€ren).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vĂ€ndpunkt av nĂ„got slag. I dokumentĂ€ren förtydligas att det var dagen efter det datum dĂ„ den allra sista serialiserade biograf-följetongen slĂ€pptes. Detta var alltsĂ„ den dag dĂ„ tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

SlĂ„ende nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, Ă€r ett centralt begrepp för att förstĂ„ Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentĂ€ren. 

Vi kan förstÄs ocksÄ jazza loss pÄ mer psykologiserande teorier, sÄsom Laura Mulveys tes om skoptofili och ÄskÄdarens begÀr och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som Àger rum pÄ skÀrmen.

Det handlar vĂ€ldigt mycket om hur karaktĂ€rerna i serien Ă€r manifestationer av publiken sjĂ€lva – men Ă€ven av regissören sjĂ€lv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör Ă„terkommande symboliska poĂ€nger, i fullstĂ€ndig klartext, om dessa parasociala relationer som sĂ„dana. Den berĂ€ttar tydligt för tittaren, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, vad de olika karaktĂ€rerna och vĂ€ndningarna har för symbolisk innebörd. SĂ„ coolt att kunna se detta nĂ€r man vĂ€l fattat konceptet. Allt faller pĂ„ plats. 

(Detta Ă€r ju vĂ€ldigt mycket som nĂ€r en av mina bĂ€sta vĂ€nner berĂ€ttade om de tio ledtrĂ„dar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken nĂ€r Mulholland Drive slĂ€pptes, och som fullstĂ€ndigt öppnar upp den filmen. Jag fĂ„r fortfarande gĂ„shud nĂ€r jag lĂ€ser om den första ledtrĂ„den och den svĂ€rta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som Ă€r dröm, och hur kudden Ă€r en trösterik men ack sĂ„ ynklig metafor eftersom det som den implicerar Ă€r att Dianes verkliga vĂ€rld bara Ă€r mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vĂ„r vĂ€n Rosseter, Ă€r att serien Ă€r en tv-serie som handlar om tv, och som Ă€r sjĂ€lvmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden pĂ„ hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete Ă€r en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper dĂ€rmed Ă€r en sorts stĂ€llföretrĂ€dare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet Ă€r att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) Ă€r en metafor för den elektriska elden av underhĂ„llningsvĂ„ld, den meningslösa loop av begĂ€r som mest bara leder till Ă€ndlös fortsatt förstĂ€rkning av samma begĂ€r. I förlĂ€ngningen Ă€r det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det Ă€r egentligen en vĂ€ldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han Ă€r ju en starkt moralisk berĂ€ttare, precis som andra samtida mĂ€stare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berĂ€ttare gör Ă€r att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vĂ„r tid – som likvĂ€l kan tĂ€nkas vara orsakad av kapitalismens vĂ€rsta excesser och nyliberalismens vĂ€rdenihilism som av 68-vĂ€nsterns kulturella vĂ€ndning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men fĂ€rgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 Ă„r tidigare Ă€r Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mĂ„ngfald pĂ„ duken – dĂ€r persongalleriet Ă€r nĂ€stan oöverskĂ„dligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch Ă„terkommer till, stĂ€ndigt och jĂ€mt, Ă€r att sjĂ€lvisk uppmĂ€rksamhetskultur leder till sjĂ€lslig korruption medan det efterstrĂ€vansvĂ€rda Ă€r transcendentalt meditativ balans. Han Ă€r ju sedan lĂ€nge en föresprĂ„kare av transcendental meditation, det Ă€r allmĂ€nt kĂ€nt, och det tas ocksĂ„ upp i dokumentĂ€ren. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt pĂ„ tittaren. Ni begĂ€r ”closure” – men det ni egentligen behöver Ă€r ”balance”. 

Ja, han sĂ€ger det: Det finns godhet och ondska i vĂ€rlden. En och endast en tolkning Ă€r den avsedda. Och ja, han sĂ€ger att det finns en absolut moral i vĂ€rlden, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han Ă€r essentialist! Det hĂ€r Ă€r ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det Ă€r precis tvĂ€rtom.

SĂ„ om du liksom bara ”rĂ„kar” ha 4 Âœ timme över…. kolla gĂ€rna in dokumentĂ€ren. đŸ˜

🇾đŸ‡Ș EU bör inte stifta lagar som förenklar för stater med auktoritĂ€ra ambitioner att hĂ€mta ut data om medborgare

Foto: Wesley Tingey (Unsplash)

Ny debattartikel (27 okt 2019)

FrÄgan om sÄ kallad e-bevisföring och möjligheterna för polis och rÀttsvÀsende i enskilda lÀnder att kunna hÀmta ut persondata om misstÀnkta i brottsutredningar frÄn elektroniska tjÀnsteleverantörer (som till exempel Microsoft, Google, Facebook) Àr högaktuell. EU-kommissionen visade i en rapport frÄn 2018 att mer Àn hÀlften av alla brottsutredningar innebÀr en grÀnsöverskridande begÀran om tillgÄng till elektroniska bevis.

Det finns redan instrument för grĂ€nsöverskridande samarbete (sĂ„ kallade ömsesidiga rĂ€ttshjĂ€lpsfördrag (MLAT) och lagen om europeisk utredningsorder (EIO) – men mĂ„nga regeringar har börjat mena att dessa verktyg ofta Ă€r för lĂ„ngsamma och besvĂ€rliga. Mot bakgrund av detta beslöt USA under 2017 att gĂ„ vidare med ny lagstiftning som skulle tillĂ„ta att polis och rĂ€ttsvĂ€sende kan begĂ€ra ut data frĂ„n internet- och molntjĂ€nstleverantörer pĂ„ mer eller mindre unilateralt sĂ€tt, direkt till polis- och rĂ€ttsvĂ€sende i det land som utfĂ€rdar ordern om uthĂ€mtning av data, men med rĂ€tt olika villkor beroende pĂ„ vilken plats informationen lagras eller var den misstĂ€nkta i en brottsutredning Ă€r bosatt eller befinner sig.

EU har inte varit lĂ„ngsamma med att svara pĂ„ detta. Efter att USA:s kongress i mars 2018 anammade den sĂ„ kallade Cloud Act som möjliggör nya direkt tvĂ„ngsuthĂ€mtning av data oavsett om den finns i eller utanför USA, sĂ„ föreslog EU-kommissionen i april 2018 “E-Evidence”, ett eget lagstiftningspaket som i princip utgör det europeiska motsvarigheten till Cloud Act och pĂ„ liknande sĂ€tt syftar till att effektivisera samarbetet med tjĂ€nsteleverantörer och förse brottsbekĂ€mpande och rĂ€ttsliga myndigheter med snabba verktyg för att fĂ„ e-bevis.

Men i december 2018 klubbade EU-ministerrÄd ett förslag pÄ reglering som gÄr lÀngre Àn kommissionens, och dessa skÀrpningar Àr riktigt problematiska. Flera av rÄdets ledamöter protesterade, rader av mÀnniskorÀttsorganisationer och Àven nÀringslivets representanter med, men rÄdet presenterade ÀndÄ sitt förslag, och det Àr ocksÄ detta förslag som jag kritiserar i min aktuella debattartikel i SvD.

I rĂ„dets förslag förbjuds tjĂ€nsteleverantörer att sjĂ€lvmant meddela sina anvĂ€ndare om att deras uppgifter begĂ€rs ut. I likhet med Cloud Act hotas de drabbade företagen med vite om de ens avslöjar att en begĂ€ran har skett. Undersökningens sekretess prioriteras över den drabbade personens rĂ€ttigheter: RĂ„det vill att endast den stat som Ă„talar fĂ„r möjlighet att meddela den misstĂ€nkte, och att överklagan endast kan ske i denna stat – som ju kan ha ett helt annat sprĂ„k och rĂ€ttssystem Ă€n den stat dĂ€r personen Ă€r bosatt.

TÀnk om Ungern kriminaliserade kritik av det egna landet i sociala medier. En svensk medborgare kritiserar Ungern pÄ Facebook. Skulle du vara bekvÀm med att ungersk polis skulle kunna begÀra ut information om personen frÄn Facebook och att lagen tillÀt detta, ja rentav förbjöd Facebook att bestrida det ungerska beslutet? Och om personen i frÄga ville bestrida beslutet skulle denne tvingas Äka till Ungern och göra det i ungersk domstol.

Kanske du skulle föredra att Sverige skulle fortsÀtta ha möjlighet att skydda landets egna medborgare frÄn sÄdana uthÀmtningsorder?

Scenariot ovan skulle bli verklighet om EU anammade den lagstiftning som europeiska ministerrÄdet nyligen lade fram.

EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rÀttigheter (LIBE) Àr ytterst skeptiska, och tros rösta ner rÄdets förslag under kommande förhandlingar (se deras officiella rapport hÀr).

GrĂ€nsöverskridande brottsutredningar mĂ„ste kunna ske – och mĂ„ste effektiviseras – men detta kan och bör ske i samverkansavtal, utan överilade inskrĂ€nkningar i medborgares rĂ€ttssĂ€kerhet, lĂ€nders nationella suverĂ€nitet och företags möjligheter att leva upp till dessa principer.

Referenser / vidare underlag i frÄgan:

Summering i frÄgan av EDRi (European Digital Rights, en förening av mÀnniskorÀttsorganisationer runt om i Europa)

“E-Evidence In A Nutshell” Theodore Christakis (UniversitĂ© Grenoble Alpes). Cross-Border Data Forum, 14 januari 2019.

Extern lÀnk till min artikel (betalvÀgg). Kontakta mig för tillgÄng

🇾đŸ‡Ș Bloggen som annex till akademin

Det hÀr bokkapitlet (publicerat 2015) var ett av resultaten av det projekt jag drev som Post Doc, stationerad pÄ reklambyrÄn Forsman & Bodenfors. Projektet hette Jaget som profil: InternetanvÀndarnas motivationsgrunder för vidare-befordran av innehÄll pÄ den sociala webben (finansierat av Riksbankens jubileumsfond) och ursprungssyftet var att undersöka internetanvÀndares motivationsgrunder för lÀnkning och vidarebefordring av innehÄll pÄ webben, huvudsakligen med hjÀlp av en kvalitativt orienterad empirisk ansats.

I ett av delprojekten valde jag att komplettera min tidigare fildelningsforskning genom att dels göra en kvantitativ innehÄllsanalys av en textcorpus baserad pÄ ett urval av öppna svar i en enkÀt publicerad pÄ The Pirate Bay, med syfte att bÀttre förstÄ delningslogiken bland fildelare, och dels göra semistrukturerade kvalitativa intervjuer med anonyma medlemmar av hemliga, webbaserade fildelningscommunities, samt med akademiska bloggare som, mÀrkte jag, ofta hade resonerat om delningslogik, socialitet och ömsesidig synlighet pÄ webben.

PÄ mÄnga sÀtt blev det en rad olika intressant reflexiva Äterkopplingar som aktiverades bland bloggarna.

Mellan december 2012 och februari 2013 utförde jag en rad intervjuer, vars slutsatser jag sedan sammanförde pÄ en kollektiv sÄ kallad Pirate Pad, dÀr respondenterna sjÀlva kunde gÄ in och lÀsa och kommentera varandras svar (de flesta av dessa svar Àr anonymiserade i texten). Sammanlagt tio av fjorton tillfrÄgade gick med pÄ att intervjuas. Jag tillfrÄgade sju kvin­nor och sju mÀn; samtliga mÀn gick med pÄ intervjuer men endast tre av kvinnorna. Respondenterna gav flera exempel pÄ hur bloggskrivandet blir del av en dynamisk, inte alltid linjÀr process av begreppsutveckling, inspiration och skrivande.

Det finns i vĂ„r tid en rad visioner om att digitaliseringen möjliggör kvantifierad lekmannabedömning inom forskarsamhĂ€llet, samt samverkan och nyttogörande av forskningsresultaten, en idĂ© om att inte bara forskningens vetenskapliga utan ocksĂ„ ”sociala impact” ska kunna mĂ€tas, en sorts potential att transparent jĂ€mföra och vĂ€rdera olika insatser.

Kapitlet berör de vardagspolitiska dimensio­nerna i dessa visioner, sĂ„ som de manifesterade sig under det sena 00­-talet och det tidiga 10­-talet. Jag visar att den typ av lekmannadeltagande som ofta omhuldas i prognoser inför den hĂ€grande ”postdigitala” framtiden i verkligheten Ă„tföljs av komplexa korslĂ€nkningar av ege­nintressen, personliga incitament och barriĂ€rer i termer av fĂ€rdighe­ter, kunskaper, tid och sociala band.

Kapitlet bygger pĂ„ en sjĂ€lvupplevd, samtidshistorisk betraktelse av processer som iscensĂ€tts genom bloggen som kunskapande praktik. NĂ€r jag skrev kapitlet var det utifrĂ„n erfarenhetsbaserad kunskap som jag sjĂ€lv hade tillskansat mig under mina unga Ă„r, som aspirerande forskare inom fĂ€ltet humaniora/samhĂ€llsvetenskap – med just den digitala domĂ€nen som intresseomrĂ„de.

Jag hade ju sjĂ€lv i perioder experimenterat med att, parallellt med arbetet som doktorand, sedermera postdoc, skriva i olika typer av format pĂ„ den öppna webben. SĂ„dant skrivande Ă€gde under den senare halvan av 00-­talet huvudsakligen rum pĂ„ olika former av bloggar. Detta kom vid skiftet 00-tal/10-tal att ersĂ€ttas med en rörelse mot de privatĂ€gda och centraliserade plattformarna Facebook, Instagram och Twitter – nĂ„got som till exempel Rasmus Fleischer skrivit om.

Den ”bloggosfĂ€r” som avhandlas i kapitlet var en sorts tillfĂ€llig samfĂ€llighet pĂ„ den öppna webben, dĂ€r mĂ€nniskor etablerade nĂ€tverk mellan varandra dels genom att jag sjĂ€lv driva egna bloggar, men ocksĂ„ genom att kommenterar andra perso­ners inlĂ€gg pĂ„ dessa personers bloggar.

Som av ett sammantrÀffande skriver jag nu, som lektor och docent, Äterigen i ett bloggformat. Vi fÄr se vad framtiden kommer att bÀra med sig!

Andersson Schwarz, J. (2015). Bloggen som annex till akademin: En skĂ„deplats för kunskapande och vĂ€nskapande. I: M. Lindström & A. Wickberg MĂ„nsson (red.) Universitetet som medium. Stockholm: Mediehistoriskt arkiv. 109–134.

LĂ€nk

🇾đŸ‡Ș Allseende ögat: Mina vĂ€nner Per och Eric samtalar om digital övervakningskapitalism

Myter och Mysterier Ă€r en podcast som vindlar sig vid sidan av de mediala och politiska allfarvĂ€garna, lĂ€ngs de mystiska stigar vars mĂ„l inte alltid Ă€r klara ens för den som leder en lĂ€ngs dem. Utan nĂ€stan nĂ„gon publicitet i de stora massmedierna har Eric SchĂŒldt och Per Johansson lyckats skapa en enorm lyssnarskara – för det de sĂ€ger Ă€r genuint, lĂ€rorikt och fantasieggande.

I senaste avsnittet förs ett fint samtal om den digitala utvecklingen de senaste Ă„ren, med utgĂ„ngspunkt i Shoshana Zuboffs The age of Surveillance Capitalism. Och sĂ„ tar de upp hur de trĂ€ffades, och rollen jag sjĂ€lv faktiskt spelade i det. Avsnittet handlar om beteendedata, ”diskuterbarhetshorisonten”, digital kolonialism, och det sinistra i digital kapitalism. Sammanfattningsvis pekar det hela framĂ„t, i psykologisk och andlig riktning, mot begĂ€rets roll i det hela.

SjĂ€lv Ă€r jag ju sĂ„ pass bortkopplad frĂ„n Facebook och liknande (dock Ă€r jag mycket aktiv pĂ„ Twitter som ni kanske vet), sĂ„ jag hade helt missat att de hade en ny sĂ€song nu. Det var inte förrĂ€n en vĂ€n tipsade mig om att mitt eget namn faktiskt nĂ€mndes i det hĂ€r avsnittet som jag kollade upp det. Äntligen det efterlĂ€ngtade temat kapitalism och makt! Ser fram emot de kommande avsnitten, inte minst det utlovade om mĂ€nskligt begĂ€r.

En koppling jag trodde de skulle göra Àr en liknande den David Rosen och Aaron Santesso gjorde för nÄgra Är sedan, att Saurons allseende öga Àr en bÀttre metafor för vÄr tids övervakningskapitalism Àn vad till exempel George Orwells 1984 Àr. Det Àr nÀr ringen blir buren som ögat aktiveras, vÀldigt snarlikt hur det Àr nÀr du anvÀnder din smartphone som du blir övervakad.

Visst lĂ„ter det deppigt? Men digitaliseringen förvandlar mĂ„nga delar av vĂ„r tids kapitalism till övervakningskapitalism. Samtidigt kan detta mĂ€rkligt nog inge hopp – eftersom den Ă€r sĂ„ prylbaserad Ă€r övervakningen sĂ€llan total och det finns vĂ€gar ut.

I vĂ€rldarna som modernistiska författare som Orwell, Aldous Huxley och Jevgenij Zamjatin skapar sĂ„ Ă€r tankepolisen som Gud – den vet allt, hela tiden. SĂ„ tĂ€nkte inte den mer katolskt prĂ€glade Tolkien, som snarare ritar upp en vĂ€rld dĂ€r hĂ€rskare med omnipotenta ambitioner trots allt har svagheter och blottor, Ă€ven de.

Över lag kan jag annars tycka att Huxleys dystopi rĂ€tt vĂ€l fĂ„ngar vĂ„r tid, i det att hotet idag handlar om “underhĂ„llning till döds”, för att parafrasera medievetaren Neil Postman, snarare Ă€n nĂ„gon sorts Stalinistisk lydnadskultur, som Orwells dystopi handlar om. Och dĂ€rtill Ă€r Franz Kafkas Processen oerhört trĂ€ffande, vad betrĂ€ffar den kategorisering-pĂ„-distans som blinda byrĂ„kratier gör, och som aldrig kan överklagas. Den typen av distanserad maktutövning Ă€r mardrömslik i sin egen rĂ€tt.

Per och Eric gör flera andra, vÀldigt intressanta observationer:

  • Liknelsen ”data Ă€r olja” kan överföras Ă€ven till en naturreligiös dimension, dĂ€r mĂ„nga naturreligioner* menar att det Ă€r vĂ„ld mot skapelsen att exploatera jorden. Om vĂ„r tids ”olja” Ă€r persondata sĂ„ Ă€r det moraliska argumentet att personens integritet Ă€r okrĂ€nkbar en direkt parallell till denna tidigmoderna gruvdebatt.
  • DĂ€rtill, om persondata Ă€r en nĂ€ring, en industri, sĂ„ bör man rimligen frĂ„ga sig vad slaggprodukterna Ă€r. Vi kan prata om destruktiva fenomen som konsumerism som en slagprodukt med direkt negativ inverkan pĂ„ de planetĂ€ra ekosystemen, givet vĂ„r tids produktionsvillkor.
  • Helt klart Ă€r att psykologiska förestĂ€llningar om begĂ€ret Ă€r centrala. Mattas begĂ€ret mattas de destruktiva effekterna av den digitala kolonialismen.

Detta senare ocksÄ en vÀg jag sjÀlv allt mer har börjat föresprÄka. En linje som handlar om att bygga ett andligt och kunskapsbaserat immunsystem, dÀr resurser riktas mot att stÀrka det större mÀnskliga blomstrande som rimligen borde följa pÄ detta. Denna linje gÄr att överföra Àven pÄ andra debatter, drogdebatten till exempel.

Det behöver inte alls handla om asketism, utan precis som Per antyder sÄ kanske en annan vÀg Àr möjlig.

Kom ihÄg, det Àr ju inget fel med att vara luddit. Luddism Àr ju den kanske mest missförstÄdda ismen av dem alla!

* ) Och Àven kristna, i varje fall fram till 1500-talets debatter om gruvdrift som vÄldförelse pÄ Moder Jord. Carolyn Merchant har skrivit om detta i Naturens död (pÄ svenska 1994).