Det hÀr Àr det andra inlÀgget i en serie blogginlÀgg om postmodernism. Det första inlÀgget introducerar Fredric Jamesons skildring av det postmoderna tillstÄndet genom relativt personliga betraktelser av populÀrmusiken.
Visst kan postmodernismen vara rÀtt snÄrig att förstÄ som koncept, om man inte Àr van att tÀnka som en historiker. Jag förstÄr varför mÄnga ryggar inför konceptet, eftersom det ofta rör sig om sÄ luddigt formulerade teorier och spridda, osammanhÀngande utsagor dÀr somliga menar en sak, andra en annan. Som vanligt Àr det viktigt att formulera sig en egen förstÄelse av begreppet först, innan en faller in i affekt.

Sedan jag skrev det förra inlÀgget hann en tragisk sak intrÀffa, nÀmligen bortgÄngen av den mycket klarsynta, ödmjuka och kreativa antropologen, aktivisten och filosofen David Graeber. Hans verk kan jag varmt rekommendera, bÄde de essÀer han skrev (mycket kommer nog att samlas i bokform nu efter hans död), och böcker sÄsom den magistrala Skuld: De första 5000 Ären och den skarpsynta Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byrÄkratins hemliga fröjder.
I förra inlÀgget skrev jag om tioÄriga tidsspann, men herregud nu upptÀcker jag att det rentav Àr tjugo Är sedan han skrev boken Toward an Anthropological Theory of Value (2001).
Det Àr alltsÄ tjugo Är sedan han förklarade dessa saker pÄ detta enkla sÀtt:
Det var egentligen aldrig mĂ„nga forskare som var villiga att faktiskt kalla sig âpostmodernisterâ. Men pĂ„ sĂ€tt och vis var det just detta som gjorde termen sĂ„ kraftfull: âpostmodernismâ var inte nĂ„got som nĂ„gon föreslog utan ett fullbordat faktum som alla helt enkelt var tvungna att acceptera. FrĂ„n och med 1980-talet har alltsĂ„ âpostmodernismâ ofta presenterats genom en rad argument som kan sammanfattas i karikatyrform i den hĂ€r stilen:Â
David Graeber (2001: x)
1. Vi lever nu i en postmodern tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.
2. Ett resultat av vÄrt postmoderna tillstÄnd Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Allt Àr uppdelat och fragmenterat; försök att systematiskt förÀndra samhÀllet kommer antingen att visa sig vara omöjliga eller landa i totalitÀra mardrömmar.
3. Ăven om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt. Legitima politiska Ă„tgĂ€rder kan Ă€ga rum, förutsatt att det sker pĂ„ en personlig nivĂ„: genom utformning av subversiva identiteter, olika former av kreativ konsumtion och liknande. SĂ„dana handlingar Ă€r i sig sjĂ€lva politiska och potentiellt befriande.
Graeber Ă€r noga att pĂ„peka att ovanstĂ„ende Ă€r en grov förenkling; de faktiska argumenten i de teoretiska utsagor som gjordes vid den hĂ€r tiden var vanligtvis oĂ€ndligt mer komplexa. ĂndĂ„ hade de nĂ€stan alla gemensamt att de bar olika versioner av dessa tre teman.
NĂ„vĂ€l, jĂ€mför dem sedan, skriver Graeber, med argumenten som började höras pĂ„ 1990-talet, ofta i vĂ€ldigt populĂ€ra massmedier, om ett fenomen som pĂ„ den hĂ€r tiden kallades âglobaliseringâ:
1. Vi lever nu i den globala marknadens tidsÄlder. VÀrlden har förÀndrats; ingen Àr ansvarig, det hÀnde helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra nÄgot Ät det, utan vi mÄste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.
Graeber (2001: xâxi)
2. Ett resultat av vÄrt detta Àr att system för att förÀndra vÀrlden eller det mÀnskliga samhÀllet genom kollektiv politisk handling inte lÀngre Àr genomförbara. Drömmar om revolution har visat sig vara omöjliga eller rentav producera totalitÀra mardrömmar. Till och med alla de idéer om att förÀndra samhÀllet genom fria demokratiska val behöver nu överges i den globala konkurrensens namn.
3. Ăven om detta tycks lĂ€mna lite utrymme för mĂ€nsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt: Marknadsbeteenden, och i synnerhet individuella konsumtionsbeslut, Ă€r i sig demokrati. De Ă€r verkligen den demokrati vi nĂ„gonsin kommer att behöva.
Ser du parallellerna?
Dock noterar Graeber att det naturligtvis funnits en enorm skillnad mellan de tvĂ„ argumenten. För dem som hyllade postmodernismens lov var de centrala pĂ„stĂ„endena att mĂ€nniskan hade intrĂ€tt in i en vĂ€rld dĂ€r alla totaliserande system â vetenskap, mĂ€nsklighet, nation, sanning och sĂ„ vidare â hade splittrats. Det stod klart och tydligt för dessa teoretiker att det inte lĂ€ngre fanns nĂ„gra stora mekanismer för att sy ihop vĂ€rlden, göra den hel, som vore vĂ€rlden uppdelad i inbördes ojĂ€mförbara, osammanhĂ€ngande fragment. Enligt det sĂ€ttet att se pĂ„ vĂ€rlden gick det alltsĂ„ inte ens att förestĂ€lla sig att det skulle kunna finnas en enda vĂ€rdeskala för att mĂ€ta saker.
Nyliberalerna, Ă„ andra sidan, kallades de som sjöng den globala marknadens lovsĂ„ng. Denna omfamnade de som det enskilt största och mest monolitiska mĂ€tsystem som nĂ„gonsin skapats, ett totaliserande system som Ă€r kapabelt att underordna allt â varje objekt, varje bit land, varje mĂ€nsklig kapacitet eller relation â till en enda vĂ€rdestandard. (Ser ni för övrigt parallellerna med diskurserna om digitaliseringen? Jag och Eric SchĂŒldt likstĂ€llde denna tendens, argumentet att âallt som kan digitaliseras kommer att digitaliserasâ med en globalt uppslukande pyramid som Ă€ter allt i sin vĂ€g, i vĂ„r bok Framtiden, 2011.)
Det som Àr fullstÀndigt slÄende Àr att Graeber konstaterade allt detta redan för tjugo Är sedan.
Fattar ni hur lÄngt efter den allmÀnna idédebatten Àr, inte minst i Sverige?
För Ă€nnu Ă€r det mĂ€ngder av mĂ€nniskor â jag ser dem i sociala medier, hör dem i samhĂ€llsdebatten â som framhĂ€rdar i blindo. Framför allt menar jag dĂ„ det senare lĂ€gret, de som fortsĂ€tter att nattstĂ„ndet befinna sig i den nyliberala tankemodellen, vĂ€rldsbilden dĂ€r allt behöver inordnas marknadens logik eftersom det ju Ă€r âen global konkurrensâ. Det Ă€r som att denna bild Ă€r sĂ„ stark, den Ă€r ju dessutom en social och materiell verklighet som skapas pĂ„ nytt varje gĂ„ng nĂ„gon uttalar besvĂ€rjelsen och agerar dĂ€refter. (Denna performativa aspekt av ekonomin och ekonomiforskningen Ă€r nĂ„got som just Graeber, i likhet med franska forskare som Michel Callon, Bruno Latour, Isabelle Stengers, Luc Boltanski och Eve Chiapello, hjĂ€lper oss att förstĂ„.)
Och redan 2001 sĂ„g Graeber överlappningen â att de som kritiserar postmodernismen, som vĂ„r gode Jameson till exempel, egentligen kritiserar den globala, nyliberala kapitalismens effekter, vilka ju Ă€r exakt de som postmodernismen sĂ€gs innebĂ€ra: Avsaknad av gemensam moralisk/etisk vĂ€rdeskala (men, mĂ€rk vĂ€l, en universell administrativ/byrĂ„kratisk vĂ€rdeskala), ett moras av kulturella uttryck och tillhörigheter utan egentliga gemensamma utgĂ„ngspunkter, allting uppdelat och fragmenterat, kollektiva politiska projekt dömda att dĂ€rför aldrig hitta nĂ„gon verklig ideologisk resonansbottenâŠ
Likafullt betyder det att de som firade postmodernismen egentligen till stor del firade effekterna av det universella, administrativa och byrÄkratiska, i grunden amoraliska marknadssystemet, som liksom alla totaliserande vÀrdesystem tenderar att kasta alla andra i tvivel och oordning.
Det anmÀrkningsvÀrda var att de inte mÀrkte detta faktum. Hur kan det komma sig att mÀnniskorna var sÄ blinda för den historiska situation de befann sig i? Och varför var det sÄ svÄrt för de som trots allt tycktes hysa en sorts vurm för det som postmodernismen levererade att komma pÄ ett sÀtt att kritisera det system som pÄ sÄ mÄnga sÀtt samtidigt var rakt motsatt allt det de ofta sörjde och efterlyste?
Nu, tjugo Är senare, Àr det uppenbart att vi upplever ett historiskt skeende dÀr grunderna för dessa tvÄ aspekter av samhÀllsordningen blir oerhört tydliga för oss, i varje fall om man vÀljer att vÄga se.
Det jag numer kommit att tĂ€nka Ă€r att den fossilberoende kapitalismen nĂ„tt vĂ€gs Ă€nde, att det som möjliggjort det hysteriskt expansiva system av global industrikapitalism â och den mĂ„ngfald av konsumtion, materiellt överflöd och pĂ„följande kulturella uttryck det medfört â nu uppdagas som en gigantisk planetĂ€r fĂ€lla.
Halten koldioxid i atmosfÀren rusar uppÄt, uppÄt, uppÄt och vi kan inte lÀngre andas.
Egentligen var det bara fem-sex Ă„r efter Graebers ovanstĂ„ende argument som fundamenten för den globala marknadsordningen kom att börja skĂ€lva. I Sverige upplevde vi aldrig effekterna av den globala finanskrisen 2006â2009 speciellt hĂ„rt, vi hade en gynnsam position och kunde pĂ„ avstĂ„nd betrakta den vĂ„g av foreclosures och uppsĂ€gningar som sköljde över stora delar av vĂ€rlden.
Jag minns hur jag Ă„tervĂ€nde till London pĂ„ besök 2009 och hur annonstavlorna gapade tomma pĂ„ London Bridge Station; âGör reklam hos JCDecauxâ stod det, ett solklart tecken pĂ„ lĂ„gkonjunktur nĂ€r annonsplatserna inte gick att sĂ€lja. Samtidigt i Stockholm var det trendigt med sĂ„ kallad âstekarkulturâ. Swedish House Mafia spelades pĂ„ utestĂ€llena, armarna viftades spikrakt upp i luften och uttryck som âglassigtâ, âvaskaâ och âniceâ vittnade om en mentalitet dĂ€r den enda riktningen var upp, upp, upp. Till och med indiepopparna drogs med i att hĂ€nga pĂ„ Stureplan, oavsett hur vĂ€nsterpolitiska de egentligen sade sig vara i sina allmĂ€nna vĂ€rderingar.
I USA och Storbritannien, de lĂ€nder som nyliberalerna vid den hĂ€r tiden sneglade pĂ„ som förebilder vad gĂ€llde lusten att privatisera skattefinansierade verksamheter och skapa mer valfrihet för medborgarna, hade krismedvetandet börjat intrĂ€da hos mĂ„nga redan för tio Ă„r sedan; den Occupy-rörelse som Graeber var med att grunda var just ett uttryck för detta. MĂ„nga av dem som drogs med kunde tydligt se effekterna av den globala marknadsordningen, dĂ€r tidigare fattiga lĂ€nder som Kina förvisso kunde öka sitt vĂ€lstĂ„nd men med ökade klyftor inom i praktiken jordens alla lĂ€nder som bieffekt (nĂ„got som bl.a. ekonomiforskaren Branko MilanoviÄ visat).
Aktivisterna inom rörelser som Occupy och, med risk för att förenkla, Àven den sÄ kallade arabiska vÄren verkade ha starka föraningar om att nÄgot var helt snett, men vad som saknades var det dÀr förenande narrative, en gemensamt delad positiv vision om vad som i stÀllet borde uppnÄs. Rörelserna blev reaktiva, de samlades frÀmst kring allt det som alla kunde enas om att de inte ville ha: militarism, rasism, sexism, ökade inkomstskillnader, fallande nivÄer av investeringar i offentlig vÀlfÀrd⊠Flera inom mitt eget fÀlt, som Zeynep Tufekci och Paolo Gerbaudo, har skildrat detta aktivistiska modus, negeringens vÀnsterpolitik. Jag var sjÀlv aldrig delaktig, och vill inte pÄ nÄgot sÀtt förminska dessa rörelser, men det var stÀndigt nÄgot som saknades.
Ă terigen, Graeber, 2001:
Förmodligen Ă€r orsaken att de som anvĂ€nde termer som âpostmodernismâ faktiskt inte sĂ„g sig sjĂ€lva krĂ€va nĂ„got. De skrev aldrig manifest för nĂ„gon postmodernistisk rörelse. De tĂ€nkte att de helt enkelt beskrev nĂ„got som redan Ă€gde rum, obevekligt, genom en eller annan typ av strukturell kraft.
Graeber (2001: xi)
För att sammanfatta:
Ett problem med postmodernismen Ă€r att den blivit ett catch-all-begrepp som inte alltid har sĂ„ mycket att göra med de mer stringenta definitioner som de ursprungliga teoretikerna inom kulturvetenskaperna jobbade med. I den allmĂ€nna debatten har den svepande rubriken âpostmodernâ slarvigt kommit att beteckna en allmĂ€nt icke-auktoritĂ€r, mjuk, mer reflexiv samhĂ€lls- och livssyn som understryker mĂ„ngfald och olika former av estetisk relativism och vĂ€rderelativism.
Ofta antas begreppet idag vara synonymt med politikens svĂ€ngning gentemot olika former av âidentitetspolitikâ dĂ€r konservativa likvĂ€l som progressiva bekĂ€nner fĂ€rg i sĂ„ mĂ„tto att politiken för dem kommit att handla om ett kulturkrig dĂ€r en konservativ kultursyn stĂ„r mot en emancipatorisk, men dĂ„ mĂ„ste man hĂ„lla i minnet att de ursprungliga postmodernisterna varken var sĂ€rdeles marxistiska eller för den delen anförde idĂ©n om gruppidentiteter. Framför allt det senare förefaller vara viktigt för den sĂ„ kallade identitetspolitiska vĂ€nstern, i sĂ„ mĂ„tto att politiken handlar om att ge olika grupper erkĂ€nnande. Men sĂ„dana gemensamma identitetsprojekt pĂ„ gruppnivĂ„ Ă€r för postmodern teoretiker antingen nĂ„got som Ă€r omöjligt att fĂ„ till stĂ„nd, eller nĂ„got som över huvud taget inte lĂ€ngre existerar, i och med intrĂ€dandet i den postmoderna eran.
Det Àr just inom sÄdana snÄriga samtida politiska konflikter som det, ofta frÄn konservativt hÄll, anförs att postkolonialism, marxism och postmodernism skulle vara samma sak, men det Àr de inte nödvÀndigtvis. Saken blir i och för sig inte lÀttare av att det ofta beror pÄ vem man frÄgar. Och med de orden Àr vi plötsligt tillbaka dÀr vi startade detta blogginlÀgg.