🇸🇪 Postmodernism, del 2: Det var uppenbart redan vid millennieskiftet

Det här är det andra inlägget i en serie blogginlägg om postmodernism. Det första inlägget introducerar Fredric Jamesons skildring av det postmoderna tillståndet genom relativt personliga betraktelser av populärmusiken.

Visst kan postmodernismen vara rätt snårig att förstå som koncept, om man inte är van att tänka som en historiker. Jag förstår varför många ryggar inför konceptet, eftersom det ofta rör sig om så luddigt formulerade teorier och spridda, osammanhängande utsagor där somliga menar en sak, andra en annan. Som vanligt är det viktigt att formulera sig en egen förståelse av begreppet först, innan en faller in i affekt.

Sedan jag skrev det förra inlägget hann en tragisk sak inträffa, nämligen bortgången av den mycket klarsynta, ödmjuka och kreativa antropologen, aktivisten och filosofen David Graeber. Hans verk kan jag varmt rekommendera, både de essäer han skrev (mycket kommer nog att samlas i bokform nu efter hans död), och böcker såsom den magistrala Skuld: De första 5000 åren och den skarpsynta Reglernas utopi: Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder.

I förra inlägget skrev jag om tioåriga tidsspann, men herregud nu upptäcker jag att det rentav är tjugo år sedan han skrev boken Toward an Anthropological Theory of Value (2001).

Det är alltså tjugo år sedan han förklarade dessa saker på detta enkla sätt:

Det var egentligen aldrig många forskare som var villiga att faktiskt kalla sig ”postmodernister”. Men på sätt och vis var det just detta som gjorde termen så kraftfull: ”postmodernism” var inte något som någon föreslog utan ett fullbordat faktum som alla helt enkelt var tvungna att acceptera. Från och med 1980-talet har alltså ”postmodernism” ofta presenterats genom en rad argument som kan sammanfattas i karikatyrform i den här stilen: 

1. Vi lever nu i en postmodern tidsålder. Världen har förändrats; ingen är ansvarig, det hände helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra något åt det, utan vi måste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vårt postmoderna tillstånd är att system för att förändra världen eller det mänskliga samhället genom kollektiv politisk handling inte längre är genomförbara. Allt är uppdelat och fragmenterat; försök att systematiskt förändra samhället kommer antingen att visa sig vara omöjliga eller landa i totalitära mardrömmar.

3. Även om detta tycks lämna lite utrymme för mänsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt. Legitima politiska åtgärder kan äga rum, förutsatt att det sker på en personlig nivå: genom utformning av subversiva identiteter, olika former av kreativ konsumtion och liknande. Sådana handlingar är i sig själva politiska och potentiellt befriande.

David Graeber (2001: x)

Graeber är noga att påpeka att ovanstående är en grov förenkling; de faktiska argumenten i de teoretiska utsagor som gjordes vid den här  tiden var vanligtvis oändligt mer komplexa. Ändå hade de nästan alla gemensamt att de bar olika versioner av dessa tre teman. 

Nåväl, jämför dem sedan, skriver Graeber, med argumenten som började höras på 1990-talet, ofta i väldigt populära massmedier, om ett fenomen som på den här tiden kallades ”globalisering”:

1. Vi lever nu i den globala marknadens tidsålder. Världen har förändrats; ingen är ansvarig, det hände helt enkelt till följd av obevekliga processer; vi kan inte heller göra något åt det, utan vi måste helt enkelt anpassa oss till nya villkor.

2. Ett resultat av vårt detta är att system för att förändra världen eller det mänskliga samhället genom kollektiv politisk handling inte längre är genomförbara. Drömmar om revolution har visat sig vara omöjliga eller rentav producera totalitära mardrömmar. Till och med alla de idéer om att förändra samhället genom fria demokratiska val behöver nu överges i den globala konkurrensens namn.

3. Även om detta tycks lämna lite utrymme för mänsklig handlingsfrihet, behöver man inte förtvivla helt: Marknadsbeteenden, och i synnerhet individuella konsumtionsbeslut, är i sig demokrati. De är verkligen den demokrati vi någonsin kommer att behöva.

Graeber (2001: x–xi)

Ser du parallellerna?

Dock noterar Graeber att det naturligtvis funnits en enorm skillnad mellan de två argumenten. För dem som hyllade postmodernismens lov var de centrala påståendena att människan hade inträtt in i en värld där alla totaliserande system – vetenskap, mänsklighet, nation, sanning och så vidare – hade splittrats. Det stod klart och tydligt för dessa teoretiker att det inte längre fanns några stora mekanismer för att sy ihop världen, göra den hel, som vore världen uppdelad i inbördes ojämförbara, osammanhängande fragment. Enligt det sättet att se på världen gick det alltså inte ens att föreställa sig att det skulle kunna finnas en enda värdeskala för att mäta saker.

Nyliberalerna, å andra sidan, kallades de som sjöng den globala marknadens lovsång. Denna omfamnade de som det enskilt största och mest monolitiska mätsystem som någonsin skapats, ett totaliserande system som är kapabelt att underordna allt – varje objekt, varje bit land, varje mänsklig kapacitet eller relation – till en enda värdestandard. (Ser ni för övrigt parallellerna med diskurserna om digitaliseringen? Jag och Eric Schüldt likställde denna tendens, argumentet att ”allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras” med en globalt uppslukande pyramid som äter allt i sin väg, i vår bok Framtiden, 2011.)

Det som är fullständigt slående är att Graeber konstaterade allt detta redan för tjugo år sedan. 

Fattar ni hur långt efter den allmänna idédebatten är, inte minst i Sverige? 
För ännu är det mängder av människor – jag ser dem i sociala medier, hör dem i samhällsdebatten – som framhärdar i blindo. Framför allt menar jag då det senare lägret, de som fortsätter att nattståndet befinna sig i den nyliberala tankemodellen, världsbilden där allt behöver inordnas marknadens logik eftersom det ju är ”en global konkurrens”. Det är som att denna bild är så stark, den är ju dessutom en social och materiell verklighet som skapas på nytt varje gång någon uttalar besvärjelsen och agerar därefter. (Denna performativa aspekt av ekonomin och ekonomiforskningen är något som just Graeber, i likhet med franska forskare som Michel Callon, Bruno Latour, Isabelle Stengers, Luc Boltanski och Eve Chiapello, hjälper oss att förstå.)

Och redan 2001 såg Graeber överlappningen – att de som kritiserar postmodernismen, som vår gode Jameson till exempel, egentligen kritiserar den globala, nyliberala kapitalismens effekter, vilka ju är exakt de som postmodernismen sägs innebära: Avsaknad av gemensam moralisk/etisk värdeskala (men, märk väl, en universell administrativ/byråkratisk värdeskala), ett moras av kulturella uttryck och tillhörigheter utan egentliga gemensamma utgångspunkter, allting uppdelat och fragmenterat, kollektiva politiska projekt dömda att därför aldrig hitta någon verklig ideologisk resonansbotten… 

Likafullt betyder det att de som firade postmodernismen egentligen till stor del firade effekterna av det universella, administrativa och byråkratiska, i grunden amoraliska marknadssystemet, som liksom alla totaliserande värdesystem tenderar att kasta alla andra i tvivel och oordning. 

Det anmärkningsvärda var att de inte märkte detta faktum. Hur kan det komma sig att människorna var så blinda för den historiska situation de befann sig i? Och varför var det så svårt för de som trots allt tycktes hysa en sorts vurm för det som postmodernismen levererade att komma på ett sätt att kritisera det system som på så många sätt samtidigt var rakt motsatt allt det de ofta sörjde och efterlyste? 

Nu, tjugo år senare, är det uppenbart att vi upplever ett historiskt skeende där grunderna för dessa två aspekter av samhällsordningen blir oerhört tydliga för oss, i varje fall om man väljer att våga se. 

Det jag numer kommit att tänka är att den fossilberoende kapitalismen nått vägs ände, att det som möjliggjort det hysteriskt expansiva system av global industrikapitalism – och den mångfald av konsumtion, materiellt överflöd och påföljande kulturella uttryck det medfört – nu uppdagas som en gigantisk planetär fälla. 

Halten koldioxid i atmosfären rusar uppåt, uppåt, uppåt och vi kan inte längre andas. 
Egentligen var det bara fem-sex år efter Graebers ovanstående argument som fundamenten för den globala marknadsordningen kom att börja skälva. I Sverige upplevde vi aldrig effekterna av den globala finanskrisen 2006–2009 speciellt hårt, vi hade en gynnsam position och kunde på avstånd betrakta den våg av foreclosures och uppsägningar som sköljde över stora delar av världen.

Jag minns hur jag återvände till London på besök 2009 och hur annonstavlorna gapade tomma på London Bridge Station; ”Gör reklam hos JCDecaux” stod det, ett solklart tecken på lågkonjunktur när annonsplatserna inte gick att sälja. Samtidigt i Stockholm var det trendigt med så kallad ”stekarkultur”. Swedish House Mafia spelades på uteställena, armarna viftades spikrakt upp i luften och uttryck som ”glassigt”, ”vaska” och ”nice” vittnade om en mentalitet där den enda riktningen var upp, upp, upp. Till och med indiepopparna drogs med i att hänga på Stureplan, oavsett hur vänsterpolitiska de egentligen sade sig vara i sina allmänna värderingar. 

I USA och Storbritannien, de länder som nyliberalerna vid den här tiden sneglade på som förebilder vad gällde lusten att privatisera skattefinansierade verksamheter och skapa mer valfrihet för medborgarna, hade krismedvetandet börjat inträda hos många redan för tio år sedan; den Occupy-rörelse som Graeber var med att grunda var just ett uttryck för detta. Många av dem som drogs med kunde tydligt se effekterna av den globala marknadsordningen, där tidigare fattiga länder som Kina förvisso kunde öka sitt välstånd men med ökade klyftor inom i praktiken jordens alla länder som bieffekt (något som bl.a. ekonomiforskaren Branko Milanović visat). 

Aktivisterna inom rörelser som Occupy och, med risk för att förenkla, även den så kallade arabiska våren verkade ha starka föraningar om att något var helt snett, men vad som saknades var det där förenande narrative, en gemensamt delad positiv vision om vad som i stället borde uppnås. Rörelserna blev reaktiva, de samlades främst kring allt det som alla kunde enas om att de inte ville ha: militarism, rasism, sexism, ökade inkomstskillnader, fallande nivåer av investeringar i offentlig välfärd… Flera inom mitt eget fält, som Zeynep Tufekci och Paolo Gerbaudo, har skildrat detta aktivistiska modus, negeringens vänsterpolitik. Jag var själv aldrig delaktig, och vill inte på något sätt förminska dessa rörelser, men det var ständigt något som saknades. 

Återigen, Graeber, 2001: 

Förmodligen är orsaken att de som använde termer som ”postmodernism” faktiskt inte såg sig själva kräva något. De skrev aldrig manifest för någon postmodernistisk rörelse. De tänkte att de helt enkelt beskrev något som redan ägde rum, obevekligt, genom en eller annan typ av strukturell kraft.

Graeber (2001: xi)

För att sammanfatta:

Ett problem med postmodernismen är att den blivit ett catch-all-begrepp som inte alltid har så mycket att göra med de mer stringenta definitioner som de ursprungliga teoretikerna inom kulturvetenskaperna jobbade med. I den allmänna debatten har den svepande rubriken ”postmodern” slarvigt kommit att beteckna en allmänt icke-auktoritär, mjuk, mer reflexiv samhälls- och livssyn som understryker mångfald och olika former av estetisk relativism och värderelativism.

Ofta antas begreppet idag vara synonymt med politikens svängning gentemot olika former av ”identitetspolitik” där konservativa likväl som progressiva bekänner färg i så måtto att politiken för dem kommit att handla om ett kulturkrig där en konservativ kultursyn står mot en emancipatorisk, men då måste man hålla i minnet att de ursprungliga postmodernisterna varken var särdeles marxistiska eller för den delen anförde idén om gruppidentiteter. Framför allt det senare förefaller vara viktigt för den så kallade identitetspolitiska vänstern, i så måtto att politiken handlar om att ge olika grupper erkännande. Men sådana gemensamma identitetsprojekt på gruppnivå är för postmodern teoretiker antingen något som är omöjligt att få till stånd, eller något som över huvud taget inte längre existerar, i och med inträdandet i den postmoderna eran.

Det är just inom sådana snåriga samtida politiska konflikter som det, ofta från konservativt håll, anförs att postkolonialism, marxism och postmodernism skulle vara samma sak, men det är de inte nödvändigtvis. Saken blir i och för sig inte lättare av att det ofta beror på vem man frågar. Och med de orden är vi plötsligt tillbaka där vi startade detta blogginlägg.