🇸🇪 Twin Peaks på 4½ timme

Den här youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete på att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lång videoessä. Mängder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhållande imitation av David Lynch röst!)

Dokumentären säger väldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. Många kopplingar till mitt fält, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen. 

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (”underhållning till döds”), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poäng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstå 1900-talets USA, utan också underströk mediernas rituella roll), samt (insåg jag nyss) även Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig ”lära känna” karaktärerna på tv). Fan, den här fyratimmarsdokumentären puttrar ju verkligen fram på raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i själva dokumentären).

Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vändpunkt av något slag. I dokumentären förtydligas att det var dagen efter det datum då den allra sista serialiserade biograf-följetongen släpptes. Detta var alltså den dag då tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era. 

Slående nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, är ett centralt begrepp för att förstå Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentären. 

Vi kan förstås också jazza loss på mer psykologiserande teorier, såsom Laura Mulveys tes om skoptofili och åskådarens begär och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som äger rum på skärmen.

Det handlar väldigt mycket om hur karaktärerna i serien är manifestationer av publiken själva – men även av regissören själv! – i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör återkommande symboliska poänger, i fullständig klartext, om dessa parasociala relationer som sådana. Den berättar tydligt för tittaren, gång på gång, vad de olika karaktärerna och vändningarna har för symbolisk innebörd. Så coolt att kunna se detta när man väl fattat konceptet. Allt faller på plats. 

(Detta är ju väldigt mycket som när en av mina bästa vänner berättade om de tio ledtrådar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken när Mulholland Drive släpptes, och som fullständigt öppnar upp den filmen. Jag får fortfarande gåshud när jag läser om den första ledtråden och den svärta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som är dröm, och hur kudden är en trösterik men ack så ynklig metafor eftersom det som den implicerar är att Dianes verkliga värld bara är mörker, mörker, mörker.)

Twin Peaks grundtes, enligt vår vän Rosseter, är att serien är en tv-serie som handlar om tv, och som är självmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden på hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret – och hur publikens tolkande arbete är en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper därmed är en sorts ställföreträdare för publiken. 

En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet är att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) är en metafor för den elektriska elden av underhållningsvåld, den meningslösa loop av begär som mest bara leder till ändlös fortsatt förstärkning av samma begär. I förlängningen är det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ”rots your brain”. 

Det är egentligen en väldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han är ju en starkt moralisk berättare, precis som andra samtida mästare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berättare gör är att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vår tid – som likväl kan tänkas vara orsakad av kapitalismens värsta excesser och nyliberalismens värdenihilism som av 68-vänsterns kulturella vändning. Även den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men färgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig. 

Likt en Hieronymus Bosch 500 år tidigare är Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mångfald på duken – där persongalleriet är nästan oöverskådligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.

Vad Lynch återkommer till, ständigt och jämt, är att självisk uppmärksamhetskultur leder till själslig korruption medan det eftersträvansvärda är transcendentalt meditativ balans. Han är ju sedan länge en förespråkare av transcendental meditation, det är allmänt känt, och det tas också upp i dokumentären. 

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt på tittaren. Ni begär ”closure” – men det ni egentligen behöver är ”balance”. 

Ja, han säger det: Det finns godhet och ondska i världen. En och endast en tolkning är den avsedda. Och ja, han säger att det finns en absolut moral i världen, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han är essentialist! Det här är ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det är precis tvärtom.

Så om du liksom bara ”råkar” ha 4 ½ timme över…. kolla gärna in dokumentären. 😍