
Den hÀr youtubern (Rosseter, aka Twin Perfect) har verkligen lagt tid och arbete pÄ att slutgiltigt förklara Twin Peaks. Otroligt genomarbetad, lÄng videoessÀ. MÀngder av visuella referenser dessutom. (Samt en oerhört underhÄllande imitation av David Lynch röst!)
DokumentÀren sÀger vÀldigt mycket om amerikansk efterkrigstidshistoria, broadcasting och elektricitet. MÄnga kopplingar till mitt fÀlt, med andra ord, medie- och kommunikationsvetenskapen.

Paralleller kan dras till mediekritikern Neil Postman (âunderhĂ„llning till dödsâ), nestorn James Carey (som inte bara gjorde en stor poĂ€ng av elektricitetens och infrastrukturernas roll för att förstĂ„ 1900-talets USA, utan ocksĂ„ underströk mediernas rituella roll), samt (insĂ„g jag nyss) Ă€ven Donald Horton och Richard Wohl (som uppfann termen parasocial interaktion, dvs att tittarna upplever sig âlĂ€ra kĂ€nnaâ karaktĂ€rerna pĂ„ tv). Fan, den hĂ€r fyratimmarsdokumentĂ€ren puttrar ju verkligen fram pĂ„ raffinerad medievetenskaplig olja/kaffe (mer om den metaforen i sjĂ€lva dokumentĂ€ren).


Tydligen menar David Lynch dessutom att det den 5 augusti 1956 skedde en vÀndpunkt av nÄgot slag. I dokumentÀren förtydligas att det var dagen efter det datum dÄ den allra sista serialiserade biograf-följetongen slÀpptes. Detta var alltsÄ den dag dÄ tv-serier slutgiltigt hade ersatt biografens era.
SlÄende nog publicerades Horton & Wohls artikel om parasocial interaktion just i augusti 1956! Parasocial interaktion, kom jag att inse, Àr ett centralt begrepp för att förstÄ Twin Peaks, enligt den tes som framförs i dokumentÀren.
Vi kan förstÄs ocksÄ jazza loss pÄ mer psykologiserande teorier, sÄsom Laura Mulveys tes om skoptofili och ÄskÄdarens begÀr och njutning över att uppleva sig kunna styra och kontrollera det som Àger rum pÄ skÀrmen.
Det handlar vĂ€ldigt mycket om hur karaktĂ€rerna i serien Ă€r manifestationer av publiken sjĂ€lva â men Ă€ven av regissören sjĂ€lv! â i olika manifestationer, och hur serien dessutom gör Ă„terkommande symboliska poĂ€nger, i fullstĂ€ndig klartext, om dessa parasociala relationer som sĂ„dana. Den berĂ€ttar tydligt för tittaren, gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng, vad de olika karaktĂ€rerna och vĂ€ndningarna har för symbolisk innebörd. SĂ„ coolt att kunna se detta nĂ€r man vĂ€l fattat konceptet. Allt faller pĂ„ plats.


(Detta Àr ju vÀldigt mycket som nÀr en av mina bÀsta vÀnner berÀttade om de tio ledtrÄdar som Lynch ju mycket prydligt gav publiken nÀr Mulholland Drive slÀpptes, och som fullstÀndigt öppnar upp den filmen. Jag fÄr fortfarande gÄshud nÀr jag lÀser om den första ledtrÄden och den svÀrta och sorg som finns i den filmen, dess nattsvarta konkreta vakna avsnitt kontra det som Àr dröm, och hur kudden Àr en trösterik men ack sÄ ynklig metafor eftersom det som den implicerar Àr att Dianes verkliga vÀrld bara Àr mörker, mörker, mörker.)



Twin Peaks grundtes, enligt vĂ„r vĂ€n Rosseter, Ă€r att serien Ă€r en tv-serie som handlar om tv, och som Ă€r sjĂ€lvmedveten om att den handlar om tv. Den bygger i grunden pĂ„ hur illuminering (ljus) lyser upp mörkret â och hur publikens tolkande arbete Ă€r en sorts detektivarbete, samt att agent Cooper dĂ€rmed Ă€r en sorts stĂ€llföretrĂ€dare för publiken.
En annan nyckel till hela Twin Peaks-projektet Ă€r att den hejdlösa ondskan i serien (Bob) Ă€r en metafor för den elektriska elden av underhĂ„llningsvĂ„ld, den meningslösa loop av begĂ€r som mest bara leder till Ă€ndlös fortsatt förstĂ€rkning av samma begĂ€r. I förlĂ€ngningen Ă€r det en Postman-liknande tes som drivs om att tv, i sin konventionella form, bokstavligt talat ârots your brainâ.

Det Ă€r egentligen en vĂ€ldigt normativ tanke som genomsyrar David Lynchs produktioner. Han Ă€r ju en starkt moralisk berĂ€ttare, precis som andra samtida mĂ€stare som till exempel Michel Houellebecq och Bret Easton Ellis. Inte moralist, utan moralisk. Viss skillnad. Absolut ingen postmodernist! Vad dessa berĂ€ttare gör Ă€r att de riktar ljuset mot den tomma nihilismen i vĂ„r tid â som likvĂ€l kan tĂ€nkas vara orsakad av kapitalismens vĂ€rsta excesser och nyliberalismens vĂ€rdenihilism som av 68-vĂ€nsterns kulturella vĂ€ndning. Ăven den var ju i stora drag del av ett och samma tomma men fĂ€rgglada kapitalistiska paket kom det ju att visa sig.
Likt en Hieronymus Bosch 500 Ă„r tidigare Ă€r Lynch besatt av att visa upp all tidens synd, i grotesk och promiskuöst myllrande mĂ„ngfald pĂ„ duken â dĂ€r persongalleriet Ă€r nĂ€stan oöverskĂ„dligt utförligt, och utomordentligt symbolladdat.
Vad Lynch Äterkommer till, stÀndigt och jÀmt, Àr att sjÀlvisk uppmÀrksamhetskultur leder till sjÀlslig korruption medan det efterstrÀvansvÀrda Àr transcendentalt meditativ balans. Han Àr ju sedan lÀnge en föresprÄkare av transcendental meditation, det Àr allmÀnt kÀnt, och det tas ocksÄ upp i dokumentÀren.

Lynch pekar sitt finger, ut ur tv:n, rakt pĂ„ tittaren. Ni begĂ€r âclosureâ â men det ni egentligen behöver Ă€r âbalanceâ.
Ja, han sÀger det: Det finns godhet och ondska i vÀrlden. En och endast en tolkning Àr den avsedda. Och ja, han sÀger att det finns en absolut moral i vÀrlden, en absolut balans som allting alltid kommer tillbaka till, i all evighet. Han Àr essentialist! Det hÀr Àr ingen relativistisk mumbo-jumbo. Det Àr precis tvÀrtom.
SĂ„ om du liksom bara ârĂ„karâ ha 4 œ timme över…. kolla gĂ€rna in dokumentĂ€ren. đ